Vi behöver förstå innebörden av aldrig mer

Han är på väg hem. Det är ganska sent och mörkt, men intuitionen leder honom. Längre och längre.  Dagen har varit bra, inget har gått fel. Livskraften och vårljuset sjuder i blodet. Snart vår. Tänk denna knoppande längtan efter det mjälla vårljuset och kärleken. Alltings mening. Men något är på tok, han tappar plötsligt riktningen. Iskylan, en ström genom blodådrorna som när en fara hotar. Han stannar upp. Han gömmer sig vid en trasig ek och där och då blir allting vilt och vettlöst och livet förlorar sina konturer. Hela hans hem, hela hans värld är utplånade. Allt är öken.

Runt en stor del av vårt hus är allt förändrat. Vi bor i ett helt nytt landskap. Tidigare var fastigheten nedbäddad i granskog där spillkråkor tjoade och gröngölingar vänslades. Allt var som det varit i nästan hundra år. Inne i granskogens salar dämpade mossan mina löpsteg när jag tränade. Jag fann varje stig, visste vart de ledde, vilka mål som fanns i fjärran. Längre in i skogen växte julhelgens vitmossa och utefter bäcken kråmade sig kantarellerna. Allt var så stilla och omfamnande. Tryggt. Nu är allt öppet och tusen och åter tusentals träd har blivit till uppstaplat timmer. Stupade. Allt känns naket och nytt och blåsigt.  Det finns inga stigar kvar och var skall spillkråkan bo? Han som var på väg hem i senvinterns skymning. Samma känsla kommer över mig när jag ser de stupade träden som när jag ser överkörda djur. Någonting där; vår framfart, vår iver att tjäna allt mer, skynda och klampa fram. Tänk om jag har jag fel. Tänk om jag bara är en skälvande romantiker. Säkert måste livet bli till kalhyggen förr eller senare.

Men jag läser på. Någonting annat uppenbarar sig. Hyggeskulturen är förbjuden i flera länder i Europa och det finns naturkulturmetoder, hyggesfria metoder och blädning - metoder där man mer gallrar skogen. Hoppsan! I  mer är 60 år har man praktiserat hyggesmetoden i Sverige, den har ansetts vara en beprövad metod och skogspatroner och skogsbolag  har växt sig allt starkare och större. Det är lätt att tro att allt är i sin ordning. Men biotoper blir förstörda och snytbaggar växer till sig i hyggesstubbarna och äter upp den nyplanterade skogen och flera skogslevande fåglar som kungsfågel, svartmes, entita, talltita och trädkrypare har minskat i antal.  Hälften av Sverige 3600 utrotningshotade/rödlistade arter bor i skogen och få fåglar finns kvar efter en slutavverkning. Hyggesbruket verkar vara orsaken till den stora kris för biologisk mångfald som vi har nu. Visst känns det hopplöst, allt? När en art eller biotop (områden med speciella djur och växter) försvinner är det för alltid. Borta från Jorden, borta från universum. Utrotningshotade biotoper är till exempel våtmarker och urskogar. Sådana insikter kan få det att svindla. Finns det hopp? Kanske. Det finns stora skogsbolag som är FSC-certifierade (ett certifieringssystem för att uppmuntra till miljöanpassat skogsbruk)! De måste lämna minst tio hänsynsträd per hektar och död ved och fröträd. Dessutom har många verksamma (och ömsinta!) skogsägare insett att ett hyggesfritt skogsbruk är det enda sättet att ta ut räntan av skogen och samtidigt ha skogen kvar. Tack för dem säger jag. Och spillkråkorna.

Spara på hjärtslagen

Vi har aldrig sett vårt hjärta, ja vi skänker det knappt en tanke, denna pump med evigt regelbundna sammandragningar. Ändå bär dess våg våra liv. 

I bröstkorgens hemliga inre rum arbetar hjärtat troget. Den högra halvan av hjärtat tar emot syrefattigt blod och därifrån pumpas det vidare till lungorna för att syresättas. Sedan pumpas det syrerika blodet tillbaka till vänster hjärthalva, varifrån det forsar ut till stora kroppspulsådern, vidare till artärerna och sedan till de allra minsta kapillärerna. Ut till kroppens alla utmarker. Ett kort uppehåll i denna ström av liv kan leda till sjukdom och död. Hjärtat är livets centrum och kraftkälla. Hjärtat är platsen för kärlek och känslor. Hjärtat är kanske själens boning. Det finns hjärtkirurger som menar att de faktiskt upplevt och anat människans själ under hjärtoperationer!

Eftersom hjärtat är en muskel som kan (bör) tränas (det som kallas konditionsträning) vill det anstränga sig som vilken muskel som helst och det enda sättet att göra det på är att anstränga sig så att man flåsar. Djupa andetag! En vältränad person kan sexdubbla hjärtats minutvolym och det hjärtat slår i vila stilla och starkt. Det kan liksom unna sig att ta det lugnt eftersom varje slag är så kraftfullt.

Men en gång hörde jag en läkare säga att vi människor har fått oss tilldelat ett visst antal hjärtslag. (Kan det verkligen vara sant?) Jag har en manlig bekant som med envishet hävdar att man därför skall spara sina tilldelade hjärtslag och inte anstränga sig och flåsa i onödan. Jag tog då fram miniräknaren för att räkna på saken. Ett vältränat hjärta som får ta i 1 - 2 timmar varje dag (och det är hyfsat mycket träning!) och resten av dygnet slår sina långsamma, vältränade slag (40-50 slag/minut) slår ändå nästan 10 miljoner slag färre per år än det otränade hjärtat som aldrig får ta i men som har en något högre frekvens (70-80 slag/minut) hela dygnet! På sikt sparar man alltså sina hjärtslag genom att regelbundet låta hjärtat öka takten. Hjärtat saga.

Ett giraffhjärta är så stort

 ”Han föddes vid Lasso, där löjorna stimma

i vågor, som glittra likt pärlor och vin.

Han kom i det gulaste månljusets timma

till stränder, där ängsgräset blommar som lin.”

Så skriver Dan Andersson i inledningen av den långa, hjärtskärande dikten om haren i Dalarna som springer med triumf pulserande i ådrorna. Livets gåva. Livets gåta. Allt det gröna, doftande och oerhörda som är livet och jag skälver för jag vet hur dikten slutar. Den 29 januari tog den allmänna jakten på rådjur slut i södra Sverige. Äntligen ekar inga skott genom skogarna i Älvsåker i Halland. Äntligen frid.  Någon måste förklara för mig vad det är som får tänkande och godlynta människor att slakta ett djur mitt i språnget. Jägare och bönder. Eller Carolas Gudsälskande pastor Runar att öppna fönstret i avsikt att bara döda?! Släcka ögonens blick och livets eld. Mitt i tiden. Inte kan det vara av hunger.  Jag skulle kunna ana något om det gällde ren hungersnöd. Men nu kan jag inte ana, bara gråta.

”Då travade döden en dag genom skogen

med herregårdskoppel och blanka gevär,

och jakten tog fart uppåt Hagbergaslogen

och gick nedåt Lasso och stannade där.”

Allmän jakträtt. Så kallas det när man skjuter djur i skogen. De är säkert välutbildade i dödandets konst, jägarna.  Det måste finnas något jag inte kan omfatta. Men en gång läste jag en artikel i Göteborgs-Posten om en annan typ av jaktvård. Den konventionella jaktvården innebär åtgärder som syftar till att förbättra viltets livsbetingelser och att främja en rätt bedriven jakt. Men artikelförfattarna menade att de friska djuren inte skulle behöva dödas, att man skulle kunna bedöva dem och ge ge dem preventivmedel. Istället. Ja, vad vet jag om allt. Jag står bara mitt på Jordens yta och hör om all smärta och alla tårar och krig och vet inte vad jag skall ta mig till?  

”Där hörde vi ekot av smällarna sjunga

kring Lasso, kring dalen och skogen och sjön,

där fick han ett skott genom flåsande lunga

och blodet rann rött på den gnistrande snön.”

När jag läste om giraffen i Köpehamn i gårdagens tidning, ville och trodde jag att det inte var möjligt.  Hur kan en djurens beskyddare fälla en dödsdom över ett friskt djur när livet är det största? När så många människor gråter och protesterar mot tilltaget och giraffens stora hjärta bultar. Ett giraffhjärta är nämligen oerhört kraftfullt för att orka pulsera blod genom den långa halsen. Mycket kärlek i ett så stort hjärta.  Hur kan man hejda de hjärtslagen och sedan gå hem och äta frikadeller och smörrebröd? Vad fattas mig, som inte begriper?

”Vid Lasso, där isarna råmande brista,

vid foten av Kvarnklintens vissnade fur,

där tumlade Sizzi omkring i det sista,

där stannade drevet, där blåstes i lur.”


RÅDJUR SOM KIKAR IN HOS OSS

1.  

Vill vi verkligen veta allt om alla?

Vill vi verkligen ha alla dörrar vidöppna mot världen? Vill vi visa allt vi har? Skall allt vara offentligt och transparant? Att känna till och veta allt är kanske inte lycka. Kärlek till andra människor föds i det magiska i att lära känna människor. Bit för bit. Om vi bökar reda på allt kan vi tappa intresset för våra medmänniskor och grannar. För att vi egentligen inte vill  veta allt. För att vi kanske blir generade och förvirrade. För att skimret och längtan försvinner. Vi borde nog ha några hemliga rum kvar, som varsamt öppnas upp när tiden är den rätta. Inte skall vi rota omkring för mycket i olika register och databaser på nätet för att få veta ålder, inkomst, hustillverkare, familjerelationer, frukostvanor eller om hundskatten är betald. Vi kan ju dra egna tokiga slutsatser om allt - man måste ju vandra i en människas mockasiner innan man kan förstå henne. Offentliga handlingar borde bara behandlas av offentliga institutioner och yrkesskickliga människor som är varsamma med materialet. Vi andra är kanske inte tillräckligt varsamma  och vi skall nog ha lite nyfikenhet och hopp kvar. Några hemliga rum.

Några hemliga rum

Idag skrev jag brev till prinsessan Viktoria

Allra Bästa Prinsessan Viktoria

Jag har en fråga som plågar mig. I nummer 3 av Svensk Damtidning finns ett foto av prinsessan Estelle där hon har på sig en rosa mössa med tofs. Tofsen liknar en tofs av den plågade rävarten blåräv. Jag undrar så om detta är möjligt, i denna ljuvliga kungafamilj vävd av ren kärlek?

Vi har alla ett stort ansvar för vad vi gör och vilken riktning vi väljer att allt skall ta här på Jorden. Det är så lätt att förledas att tro att det just jag gör bara är en oansenlig droppe i havet. Men i samma ögonblick som en enda människa väljer något, eller väljer bort något, har en rörelse startat i en viss riktning. Vi är alla droppar i havet, men vi är också havet. Det är i var och en av oss som fröet till förändringens explosion finns gömd. I alla hallänningar, i alla löpare och i alla prinsessor…

Blårävar har en inbyggd frihetslängtan, de vill springa långa sträckor på fjället under stjärnorna och himlavalvet. De vill inte vara instängda med panik i sinnet i trånga burar för att senare dödas med en elstav i munnen utan att någonsin ha fått känna doften av dvärgbjörk. De vill inte stressas så hårt att de i trängseln börjar gnaga på varandra och ur såren rinner fåfängans smärta. I Sverige är det förbjudet att föda upp blåräv, men i Finland och Kina finns den smärtsamma uppfödningen kvar. Så länge det finns människoknytten som köper dessa mössor kommer djurplågeriet att fortsätta. Men i det ögonblick alla slutar köpa blårävspäls slutar lidandet. Vi har alla ett gigantsikt ansvar och ännu mer om man är en vacker prinsessa!

Allt gott!

Lena Brorsson Alminger

Författare, hälsorådgivare, föreläsare, löpare

När något dör, föds något nytt

Det obegripliga med livet är döden. På den vill man inte tänka. Men nästan allt dör; människor, vänskap, julhyacinter och katter. Till om med året lägger sig ju att dö! Döden har tagit ifrån mig en del under året. Lite matta står jag och Anders med dimhöljda ögon och undrar varför och varthän, som man alltid gör. Detta ofattbara och allomfattande som är döden finns hela tiden helt nära; finns i andetagen, i den styva kulingen och snöflingornas mönster.  Alltid där. Nu saknar vi min extramamma Majvor, livskonstnären Astrid, vår massör Tage och käre katten Vincent. Människor (och djur!) som vi tittat djupt i ögonen och som berört oss. Dessa liv lämnar efter sig tomrum i verkligheten och när man stannar till där, just där i smärtans epicentrum, känns allt så tårögt. Och tomt.  Men i tomrummet föds något nytt! Som om döden har en avsikt på ett plan bortanför vår fattningsförmåga och egensinnighet. En människa som gått bort blir tydligare i konturerna när sorgen rensar bort allt oväsentligt. Kvar blir känslan av hur mycket man verkligen äskade. Nästan som konsten, som blir mer värdefull när konstnären har dött. Det är kanske inte helt lyckat, men mänskligt.

Min extramamma Majvor gick bort i november när dagarna var mörka och regnet som blötast. Hennes son och svärdotter, som Majvor haft ett komplicerat förhållande till, kunde jag äntligen träffa och prata med om allt och en vänskap började spira. Dessutom fick jag äntligen träffa hennes släktingar från Danmark, som jag tidigare bara fått höra så mycket gott om. De jovialiska danskarna blev verklighet för mig först när Majvor gått bort.

  

När goa Astrid så oväntat dog i våras kom insikten som en tidvattenvåg, den hur dyrbar och eljest hon var. Hennes hyss och karga humor och hennes oupphörliga sparsamhet. Hur hon bytte till sig saker; en liter kantareller mot en ängel av halm. Hennes påhitt att blåsa upp 21 papperspåsar och göra salut på en fest. Alla egenskaper utkristalliserades och jag insåg att jag aldrig mer. Men på Astrids begravning fick jag för första gången möta hennes väna dotter och andra goa släktingar. Astrid dog men jag fick hennes släkt.

När min pappa gick bort för några år sedan skrev jag en liten bok om honom, om hans alldeles speciella och karga egenskaper och livsvandring.  Många som inte ens träffat honom fick läsa om honom, beröras och lära känna honom. I tomrummet efter denne tillbakadragne man blev han plötsligt upplevd och omfamnad, på ett nytt och annorlunda sätt.

Sådant kan döden göra, nya djup lodas. Nya möten och nya vänskaper och nya insikter.
När ett år har gått finns sorg och förvirring över tidens tempo.
Men just i det tomrummet finns också insikter och erfarenheter som kan förändra liv.
Gott Nytt Ljust År!

Blårävar vill springa på fjällsluttningen - inte bli till tofsar på modemössor!

Vi får inte glömma den oerhörda kraften till förändring som finns i oss. Hur mycket du och jag kan uträtta genom det vi väljer att handla och göra. I bland är det bra att tänka efter. Vi har alla ett stort ansvar för vilken riktning vi vill att världen skall ta. Det är enkelt, ja rent av nonchalant, att tro att det just jag gör inte har någon betydelse. När just det jag gör i slutändan påverkar en hel värld. Ett faktum som kan få det att svindla. I samma ögonblick som en enda människa väljer något, eller väljer bort något, har en rörelse startat  i just den riktningen. Du är en droppe i havet, men du är också havet. Det är i var och en av oss som fröet till förändringens explosion vilar. För några år sedan försvann, till exempel, alla miljöfarliga tvättmedel från butikshyllorna, för att du och jag valde det när vi handlade.  Så enkelt är det...

För jag har svårt för blodiga revolutioner; det gör till exempel ont att tänka på förvirrade minkar som släppts ur sina burar och förskrämda sprungit  ut på landsvägarna, lemlästats och kanske fått dö en smärtsam död för den goda saken. Smärta är alla revolutioners pris och krig för att uppnå fred är så motsägelsefullt. Jag tror på kraften i varje människa, den tysta och ömsinta revolutionen.  

Om alla människor slutar att köpa köttmat från djur som får utstå det outhärdliga kommer det inte att finnas sådant kött. 

Om alla människor i samma ögonblick slutar att äta griskött från kultingar som, under svår smärta, kastrerats utan bedövning, slitits ifrån sina mammor, levt ett stressigt liv i ett trångt utrymme och till sist gasats ihjäl med kvävningskänslor skulle det inte att finnas sådan grisindustri kvar. 

Om alla människor i samma ögonblick slutar att äta kycklingar som fötts upp i maskiner och som aldrig fått se sin mamma och som levt ett onaturligt liv med förvridna ben och trängsel så skulle inte sådan kycklingar finnas mer.

Om alla människor i samma ögonblick slutar köpa modemössor med tofs av blåräv skulle  inte några blårävar tvingas att leva i små, trånga burar för att sedan dödas med en el-stav i ändtarmen. Utan att någonsin ha fått springa under blåa himlar på fjället, vilket är deras livsuppgift. Djur vill springa, vill ta djupa andetag och leva sina liv.

Tänk om alla människor! Samtidigt!