När något dör, föds något nytt

Det obegripliga med livet är döden. På den vill man inte tänka. Men nästan allt dör; människor, vänskap, julhyacinter och katter. Till om med året lägger sig ju att dö! Döden har tagit ifrån mig en del under året. Lite matta står jag och Anders med dimhöljda ögon och undrar varför och varthän, som man alltid gör. Detta ofattbara och allomfattande som är döden finns hela tiden helt nära; finns i andetagen, i den styva kulingen och snöflingornas mönster.  Alltid där. Nu saknar vi min extramamma Majvor, livskonstnären Astrid, vår massör Tage och käre katten Vincent. Människor (och djur!) som vi tittat djupt i ögonen och som berört oss. Dessa liv lämnar efter sig tomrum i verkligheten och när man stannar till där, just där i smärtans epicentrum, känns allt så tårögt. Och tomt.  Men i tomrummet föds något nytt! Som om döden har en avsikt på ett plan bortanför vår fattningsförmåga och egensinnighet. En människa som gått bort blir tydligare i konturerna när sorgen rensar bort allt oväsentligt. Kvar blir känslan av hur mycket man verkligen äskade. Nästan som konsten, som blir mer värdefull när konstnären har dött. Det är kanske inte helt lyckat, men mänskligt.

Min extramamma Majvor gick bort i november när dagarna var mörka och regnet som blötast. Hennes son och svärdotter, som Majvor haft ett komplicerat förhållande till, kunde jag äntligen träffa och prata med om allt och en vänskap började spira. Dessutom fick jag äntligen träffa hennes släktingar från Danmark, som jag tidigare bara fått höra så mycket gott om. De jovialiska danskarna blev verklighet för mig först när Majvor gått bort.

  

När goa Astrid så oväntat dog i våras kom insikten som en tidvattenvåg, den hur dyrbar och eljest hon var. Hennes hyss och karga humor och hennes oupphörliga sparsamhet. Hur hon bytte till sig saker; en liter kantareller mot en ängel av halm. Hennes påhitt att blåsa upp 21 papperspåsar och göra salut på en fest. Alla egenskaper utkristalliserades och jag insåg att jag aldrig mer. Men på Astrids begravning fick jag för första gången möta hennes väna dotter och andra goa släktingar. Astrid dog men jag fick hennes släkt.

När min pappa gick bort för några år sedan skrev jag en liten bok om honom, om hans alldeles speciella och karga egenskaper och livsvandring.  Många som inte ens träffat honom fick läsa om honom, beröras och lära känna honom. I tomrummet efter denne tillbakadragne man blev han plötsligt upplevd och omfamnad, på ett nytt och annorlunda sätt.

Sådant kan döden göra, nya djup lodas. Nya möten och nya vänskaper och nya insikter.
När ett år har gått finns sorg och förvirring över tidens tempo.
Men just i det tomrummet finns också insikter och erfarenheter som kan förändra liv.
Gott Nytt Ljust År!

Blårävar vill springa på fjällsluttningen - inte bli till tofsar på modemössor!

Vi får inte glömma den oerhörda kraften till förändring som finns i oss. Hur mycket du och jag kan uträtta genom det vi väljer att handla och göra. I bland är det bra att tänka efter. Vi har alla ett stort ansvar för vilken riktning vi vill att världen skall ta. Det är enkelt, ja rent av nonchalant, att tro att det just jag gör inte har någon betydelse. När just det jag gör i slutändan påverkar en hel värld. Ett faktum som kan få det att svindla. I samma ögonblick som en enda människa väljer något, eller väljer bort något, har en rörelse startat  i just den riktningen. Du är en droppe i havet, men du är också havet. Det är i var och en av oss som fröet till förändringens explosion vilar. För några år sedan försvann, till exempel, alla miljöfarliga tvättmedel från butikshyllorna, för att du och jag valde det när vi handlade.  Så enkelt är det...

För jag har svårt för blodiga revolutioner; det gör till exempel ont att tänka på förvirrade minkar som släppts ur sina burar och förskrämda sprungit  ut på landsvägarna, lemlästats och kanske fått dö en smärtsam död för den goda saken. Smärta är alla revolutioners pris och krig för att uppnå fred är så motsägelsefullt. Jag tror på kraften i varje människa, den tysta och ömsinta revolutionen.  

Om alla människor slutar att köpa köttmat från djur som får utstå det outhärdliga kommer det inte att finnas sådant kött. 

Om alla människor i samma ögonblick slutar att äta griskött från kultingar som, under svår smärta, kastrerats utan bedövning, slitits ifrån sina mammor, levt ett stressigt liv i ett trångt utrymme och till sist gasats ihjäl med kvävningskänslor skulle det inte att finnas sådan grisindustri kvar. 

Om alla människor i samma ögonblick slutar att äta kycklingar som fötts upp i maskiner och som aldrig fått se sin mamma och som levt ett onaturligt liv med förvridna ben och trängsel så skulle inte sådan kycklingar finnas mer.

Om alla människor i samma ögonblick slutar köpa modemössor med tofs av blåräv skulle  inte några blårävar tvingas att leva i små, trånga burar för att sedan dödas med en el-stav i ändtarmen. Utan att någonsin ha fått springa under blåa himlar på fjället, vilket är deras livsuppgift. Djur vill springa, vill ta djupa andetag och leva sina liv.

Tänk om alla människor! Samtidigt!