När ingen minns är vi förlorade

Härom dagen valde vi ett träningspass söderut i Halland och passerade min barndoms ängar och åkrar. Min himmel och mina vägar. Allt förändras, det gör det, förändring är liksom inbyggt i livets konstruktion och ofta är det spännande och alldeles utomordentligt. Ändå. Jag tror att det är något med oss nutidsmänniskor som gör att förändringarna kommer för snabbt. Vi är för hialösa, helt enkelt. Förr tog saker tid, byggen var långsamma projekt, man vävde sitt tyg och kokade sitt äppelmos. Nu exploaterar vi åkermark och använder gifter, för det är bråttom, bråttom med allt vi upplever, gör, bygger, skapar och tänker. Som att dricka vatten ur en brandslang. Vi bygger inte ett hus här och där utan 120 villor på åkern som tidigare mättade familjerna på gårdarna i skogsbrynet. Skogsbrynet som också är borta förresten, där ligger en golfbana. Det tar några få minuter att fälla en hundraårig ek och några få dagar att för all framtid förstöra åkerjorden generationer förädlat och stretat med. Jag tänker att vi blir rotlösa och tappar förankringen när allt det gamla försvinner i ett enda svep. När människor flyttar ut från storstaden till täta, moderna villaområden och sedan i ilfart pendlar tillbaka till storstaden för att arbeta. Utan att se, utan att vara förankrad i Jorden, skogarna och stugorna. Det är viktigt med rötter, att känna till de som levde innan oss. Att vara tacksam mot dem, minnas dem, prata om dem. Det jordar oss och gör oss till bättre och lugnare människor. Hur många tänker på K-G i Lanthandeln eller Karl på Kôlen när de i ilfart stressar i snabba bilar mellan alla aktiviteter? Vem känner till och minns Hilmer i Ysby Sväng eller Anna i Kärra? Allt löses upp i hög fart och exploatering. Vi flyger ovanpå allt och glömmer vilka vi är och varifrån vi kommer. När ingen minns Karl på Kölen är vi förlorade…