Vill vi verkligen veta allt om alla?

Vill vi verkligen ha alla dörrar vidöppna mot världen? Vill vi visa allt vi har? Skall allt vara offentligt och transparant? Att känna till och veta allt är kanske inte lycka. Kärlek till andra människor föds i det magiska i att lära känna människor. Bit för bit. Om vi bökar reda på allt kan vi tappa intresset för våra medmänniskor och grannar. För att vi egentligen inte vill  veta allt. För att vi kanske blir generade och förvirrade. För att skimret och längtan försvinner. Vi borde nog ha några hemliga rum kvar, som varsamt öppnas upp när tiden är den rätta. Inte skall vi rota omkring för mycket i olika register och databaser på nätet för att få veta ålder, inkomst, hustillverkare, familjerelationer, frukostvanor eller om hundskatten är betald. Vi kan ju dra egna tokiga slutsatser om allt - man måste ju vandra i en människas mockasiner innan man kan förstå henne. Offentliga handlingar borde bara behandlas av offentliga institutioner och yrkesskickliga människor som är varsamma med materialet. Vi andra är kanske inte tillräckligt varsamma  och vi skall nog ha lite nyfikenhet och hopp kvar. Några hemliga rum.

Några hemliga rum