söndag 25 september 2016

Jag älskar kakor - därför tränar jag


Hela vårt liv, vår vardag och vårt samhälle svämmar över av -  kolhydrater! Vart jag mig i världen vänder ser jag kolhydrater. De finns på Coop och på Pressbyrån och på byggvaruhuset och i handelsträdgården och på arbetsplatserna och på Ikea och på centralstationen. Hyllmetrar med kexchoklad, läsk och chokladbollar. Var man än är så kan man sträcka ut en hand och få tag på kolhydrater. Vi är aldrig utan, vi behöver inte längta eller uthärda. Allt är serverat och de flesta har pengar så det räcker till en påse bilar eller en glasstrut. Vem sa att det är enkelt att motstå?
Är tillgängligheten ett problem, inte har jag några studier, men jag vet att man för några år sedan förbjöd butiker att ha godis exponerat vid kassorna. (Vad hände?) 
Och jag som älskar kakor, men Gud var god och gav mig gener som också älskade att springa. Som liten sprang och cyklade och skuttade och hoppade jag från vedbotaket – för att det var en härlig känsla att flyga och landa! Och så har åren gått och jag fortsätter att springa och cykla och skutta. (Men jag har igen vedbod) Glädjen finns i rörelsen, att känna blodet pulsera och syresätta kroppen och känna att den föds på nytt efter varje pass. Och så finns den där härliga känslan av hunger. Äkta hunger. Att behöva äta mycket mat och kunna äta KAKOR! Om jag inte tränar en dag, finns det inte utrymme för kakor.
Så enkelt är det…och så svårt. Och i längtan ryms det ju också en njutning.