En dag kommer vi alla att ropa efter smärtlindring

Det hände något nu i höst. Då när löven är rostbruna och gyllene. När åldrandet och förgängelsen är hjärtskärande vackra. (Synd att vi inte kan betrakta åldrandets skönhet hos människan med samma känsla!) Den som drabbades var den människa som står mig närmast och som är mig kärast. På Jorden. Det som hände var smärta, så ohygglig svår att ingen lindring och nåd fanns inom räckhåll.  Det gick inte att stå, gå eller ens ligga. Sånt händer varje dag, jag tänkte på det; på människor som drabbas av sjukdom och smärta och anhöriga som står intill handfallna och hjälplösa, då är det tur att vi har varandra och sjukvård och mediciner och akutmottagningar och 112. ”Etthundratolv vad kan vi hjälpa till med? ”Jag ringde, efter uppmaning från sjukvårdsupplysningen, 112! Efter ambulans. Det kändes liksom allvarligt och alldeles ohyggligt att ringa dit. En och en halv timma senare kom ambulansen in på vår gård i skogsbrynet, det hade varit svårt att hitta oss, vi borde ha en vägskylt vid vår skrala skogsväg sa de rejäla männen med trygghet i stämma och stabilitet i blick och kånkade in en bår i vårt hus och katten i sin fåtölj blängde. Undrade.

Det var stilla på ortopedens akutmottagning. Tidig lördag morgon. Röster. Blårockar och vitrockar. Prat och något skratt. Vad gjorde de alla? Väntade? Laddade? Tog igen sig efter en lång natt? Något måste det ha varit i varje fall, för vi fick vänta och vänta inne i ett av de vita undersökningsrummen. Nu fick vi ju, för all del,  inte vänta mer än tre timmar men med nästan outhärdlig smärta kan det kännas som tre långa missväxtår. Jag tittade med jämna mellanrum ut i korridorerna. Sökande och blickande, som en sjömanshustru, ut över eviga hav. Till slut kom den lilla ömsinta sköterskan tillbaka och förklarade att läkaren just gått på rond. Rond? Var det rätt prioritering? Tänkte jag, men vem är väl jag att kunna döma och bedöma det? Men lite undrade jag allt. Och A på sin pappersbeklädda säng var gråstensgrå i ansiktet. 

Så kom han Mölndals Messias, i varje fall i våra ögon, i varje fall denna dag, följd av två sköterskor/praktikanter och en översköterska som alla höll sig på vördsamt avstånd. Överläkare. Lite lagom intresserad och bekymmerslös. Lyfte, drog och frågade. Nu var det smärtlindring som gällde. Tre timmar hade gått, tre blodröda timmar! Morfin, både depå och akut, skulle skrivas ut och sedan fick vi se om en timma eller så. Eller så? De drog alla iväg lika fort se de kommit. Men hallå! Sa jag. Får han inget smärtstillande? (Vart skulle de gå?) Ja, men nu får du vänta lite, medicinen måste skrivas ut först. Dörren gick igen. Väntan. Alltid denna tysta, vita väntan i ett slutet rum. Så där höll det på hela dagen. I nio timmar. Smärta och ovisshet. Ovisshet och smärta. Inget att dricka, inget att äta. Morfinet verkade inte och A försökte få benen att bära och lyda i en hög gåstol. Tio meter bortåt, tio meter tillbaka. Från elitmotionär till darrande vårdpaket på ett par skälvande dygn. Varje gång en dörr som stängdes och vårdpersonal som bara försvann. Bortåt över fjärran hav, om och när de skulle komma åter visste ingen. Skulle läkaren komma tillbaka? Vad var planen? Fanns det en plan? Jag frågade, undrade, sprang efter och det hände att de suckade. När vi flera timmar senare verkligen försökte åka hem och den smärtande kroppen skulle böjas till sittande ställning i vår egen bil – brast rösten på han som aldrig beklagar sig och jag sprang i 800-metersfart (nåja 3000-metersfart) in på akuten igen och bad om hjälp – och kanske lite nåd. ”Vad är det nu då?!” Morrade sjuksköterskan med den finska, stränga klangen. Ny väntan. Ovisshet. Ny läkare. Nytt morfin. Nya frågor. Nya stängda dörrar. Sedan blev det plötsligt liggande sjuktransport hem. Till huset. Och katten.

Man kan tänka som så: Att tänk om alla dessa sjukvårdsänglar ändå lärde sig konsten att kommunicera! Att tala, föra en dialog, meddela och berätta vad de har för planer. Så mycket tid, irritation, oro och rent av pengar skulle kunna sparas. Tänk om de berättade vart de är på väg.  Om väntetidens ungefärlighet. Om att de kommer åter om tio minuter. Om att läkaren inte är långt borta. Om att journalerna behandlas nu.  Om att proverna tar en halvtimma. Om att det kommit in ett akutfall, så väntan kan förlängas.  Alla människor är så små på sjukhusakuten, alla vill veta, vill förstå och få ett uns hopp. Ovisshet kan bryta ned. Hopp kan stärka. Så enkelt. Att förstå och bli förstådd är rent av mirakulöst. Skulle ge frid på akuten. Och fred på Jorden. 

Att besegra ett berg

Vi är på väg att cykla ett stycke upp mot himlen, jag å Anders. Gross Glocknermassivet, där finns Österrikes högsta berg med evig snö. Vi har så lätt packning på våra racercyklar, men inklusive tunna vantar, supertunn regnjacka, ett stycke bröd, ett äpple och vatten. Stigningarna börjar redan nere i dalen där det känns trångt och nästan klaustrofobiskt, men solen omfamnar och strålar och korna blänger undrande. Varför bestiga berget undrar de. Därför att det finns där - älskade kor! Men varför längtar jag så ofta hit till dessa ursinniga berg? Jag med halländska gener, på både mödernet och fädernet, sedan minst mitten av 1600-talet. Mina gener vet bara vida vidder och öppna hav och så denna längtan. Hit. Nu kommer inte vägen att plana ut på långe, länge. Bara några få serpentinkurvor, men mest brant uppför, uppför, uppför. En evighetsbacke med tramptag på näst intill maxbelastning. Uppför, uppför, uppför. I början cyklar vi i bergets skugga och topparna kommer inte att synas på länge. Djupa andetag och lårmusklernas pulserande är vår livlina upp, allt vi har att lita till är våra kroppar. Bara den känslan! Det kommer bussar och bilar som sakta stånkar om oss, passagerarna tycker kanske synd om oss, men jag känner för dem! Så förunderligt att vi alla prioriterar olika i livet. Jag vill njuta djupa andetag först, sedan utsikt och mat. I kontrasterna vilar lyckan. Ibland kan jag ana Anders lätta andetag bakom mig. Ravinerna till höger om oss blir allt brantare allt eftersom morgonen blir förmiddag. Uppför, uppför, uppför. Det är bittert och alldeles underbart.

Formar naturen oss människor? I denna värld av ursinniga branter måste ju människor sträva uppför. Bära mat, mjölka kor och bygga hus. Knoga och knega uppför, uppför, uppför. Här betar korna på ängar branta som väggar. Här slår bonden höet med traktorn så lutande att man andlöst undrar när den skall rulla ned mot byn flera hundra meter längre ned. För här bär det förstås också utför med krafter så väldiga och ofantliga att ibland är det endast döden som kan hejda farten som är en del av österrikarnas liv och vardag. De tämjer och utmanar och de åker skidor, klättrar eller kör bil med dessa krafter i blodet. Ursinnigt nedför branter, rasande forsar och - landsvägar! Österrikarna kör bil som i svarta pister, gör omkörningar i kurvor med möten och om allt skall gå väl kan det hänga på en eller två spröda centimetrar. De är skickliga förstås, det verkar ofta gå väl. Men inte alltid, på de små bykyrkogårdarna vilar många unga män som för övermodigt utmanat farten. Vid landsvägskanterna står många kors och minnesmärken där bilister inte haft de livsviktiga centimetrarna på sin sida. Livet är skört som en fjärilsvinge.

Vi trampar. Musklerna pumpar, det är timmar med bencurl. Branterna vid sidan är så djupa nu och så nära att vi påminner oss om att tänka på det. På det att inte ligga för nära, ett enda snedskär och oändligheten väntar oss. Allt är så smärtsamt bildskönt, himmelshögt och rått som vore vi i en sagovärld, långt från Halland. En italienare cyklar om oss, på honom ser vi hur segt och onådigt det är - för alla. Djupa andetag. Det är kropparna nu mot berget. Mina tankar tar virriga skutt hit och dit, från hur katterna där hemma mår, till surdegsrecept och till tyskans sjätte deklination. Det är väl den när substantiv får S i plural. En bit upp står italienaren och hejar på oss: Vier kilometer! Och vi lyfter blicken skelögt uppåt för att se om de fyra kilometrarna syns. Vi ser en bergvägg brant som Gothia Tower vid sidan av oss och långt där uppe en prick. En cyklist. Tramptag för tramptag. Vi mot berget. Italienaren cyklar om oss igen och vi ser flaggor i fjärran himmel. Kylan kommer och luften stinker i kuvorna av bilars bromsbelägg. Nära. Nu.

Konsten att älska ändå

Morgonen är sval, augustisval. Dimmorna på ängen håller på att avsluta sin nattliga dans och solen är redan ett gott stycke upp på himlen. Nu känns sommaren skör och förgänglig, som en mycket gammal farmor. Jag rensar rödbetslandet och på avstånd hörs plötsligt gevärsskott. Bortom bergen. Bortom gammelgranarna och purpurljungen. Kanske ett eko av död, söndertrasade lungor och ett hjärta som slutar slå mitt i det sköna språnget över en augustiäng. Mitten av augusti har passerats och det är tillåtet att på nytt jaga rådjursbockar. Jag vet, jag vet om livet och döden och människans villkor på Jorden. Men jag kan ändå aldrig någonsin omfamna det ohyggliga i att skjuta ett djur mitt i livssprånget. Inga förklaringar ger mig tröst. Dessutom vet jag att en älgko kan skrika ut sin ohyggliga förvirring och smärta när hennes kalv blivit skjuten. Så jag kan inte förlika mig med jägare. Men. Det finns ju så många människor och företeelser i världen jag inte kan förlika mig med och jag måste titta in i människans bråddjup och förstå att allt och alla är uppbyggt av svart och vitt. Av sorg och glädje. Av gott och ont. Av klarhet och förvirring. Det mesta i livet är vävt av motsatser: Samhällen, släktingar och vänner! Vi måste förhålla oss och älska ändå - annars blir vi stående ensamma på Jordens yta och kanske skulle ingen älska mig. Vi håller på politiska partier – trots att vi inte håller med i alla frågor Vi älskar våra vänner och släktingar – trots att de har dåliga sidor. Nu kanske att älska ibland är att ta i, men vi kan tycka om, acceptera och bortse från det vi uppfattar som svart och dåligt och svårt hos människor. Livet blir så mycket enklare när man kan förhålla sig. Man blir stark av det och lätt som augustidimman på en äng.

Tusen kronor för virkestjyven!

När vi cykeltränar kan vi välja att cykla söderut, mot hjärtat av Halland där allt är gudagott. Luften är högre, himlen blåare och livet längre än på många andra ställen på Jorden.  Men vi kan också cykla norrut eller åt nordost och då kommer vi efter ett tag att lämna Halland och hamna i Västergötland. Något uppnosigt kallar vi dessa områden för regnbältet.  Trots regnrisken är en favoritrunda en som leder rakt in i regnbältet, men då också till bergen med mer motstånd och högre puls.  Då hinner man tänka, där på cykeln. Om livet och meningen och Västergötland. Visst kan jag undra över nådegåvan att vara född och uppvuxen i slutet av nittonhundratalet och att jag, istället för att tvätta lakan i en iskall bäck, lägger min muskelkraft och mina hjärtslag på en tjugosjuväxlad Cannondale. Så ofantligt oförtjänt. Vägen bär uppför när vi trampar mot Marks kommun och passerar Posta-Johans väg, en gammal brevbärare. Bodde han på den vägen? Eller delade han bara ut posten där? Tänk hans tramptag! Tyngre och helt säkert färre än tjugosju växlar. Men å andra sidan blev han nog bjuden på sockerkaka och mjölk i var och varannan stuga i en tid när Posten ännu var en robust institution av stolthet och pålitlighet. Redan här försvinner slättlandskapen och stigningarna börjar, de ljuva. Det är en lång, ganska öde sträcka som slingrar sig uppåt, uppåt i olika etapper i minst en mil. Granskog. Myr. Granskog. Myr. Här är gammal gränsbygd mellan Sverige och Danmark! Västergötland var svenskt och Halland danskt och i dessa stora djupa skogsområden fanns det både stråtrövare och deserterade knektar. För befolkningen i Halland lär 1500- och 1600-talen ha varit de värsta genom alla tider.  Laglöshet, mord och dråp var nämligen vanligt i skogiga gränstrakter. Allt vi möter nu är en splitterny Volvo V 40, den utgjorde ingen större fara, även om bilister idag är de enda stråtrövare vi nutidsmänniskor behöver frukta på vägarna. Vi glömmer gärna att handskas varsamt med hastighet! Det gäller även på en racer känner jag när vi viner utför en backe och doften av pors och fukt ger mig vingar.

Bergen vi beklättrat är i själva verket en drumlin. Funderar ni ofta över drumliner? Över landskapens form, inlandsisars härjningar och vår litenhet. I allt. Jag visste inte ens om drumliner, jag enkla människobarn. Men väl uppe i Ubbhult är vi mitt på en valryggsformad drumlin skapad av moränryggar. Ubbhultsdrumlinen! Minst en mil lång med vid svindlande utsikt över berg och himlar. Denna ljusa, milsvida öppning i västgötaskogarna är jordbruksbygd och vi ser Gunnagårds ekologiska odlingar och en eko-by och jag tänker att sakta, sakta bygger vi ändå en bättre värld. Vid kapellet  brukar vi äta en energikaka, ja det är ju inget kapell längre, endast en stengrund och stentrappa, för det lilla näpna träkapellet brann ned för ett par år sedan en kulen natt strax före jul. På den nakna stentrappan kan man ana de fjäderlätta stegen av alla brudpar som tassat in där med bankande hjärtan. Eller förnimma de blytunga stegen av sorgens kistbärare.  Hörs inte orgelmusiken? Eller suckarna? Genom tid och år…

Nedför drumlinen! Åt öster och här är det usel tjärasfalt med gropar och sprickor. Tag det varligt, tag aldrig risker med höga hastigheter i livet! Flera långa sjöar i ett bergigt landskap ger en vision av Norge och kylslagna mornar och kvällar dansar älvor långdans här. Inne i ett buskage, inte långt från sjökanten, står sedan flera år en stor handskriven träskylt. Jag älskar den, allt den står för av moral och kampvilja! ”1000 kr till den som sätter fast virkestjyven” men man ser också att efter ett tag har 1000 kronor korsats över och ersatts med: ”2000 kr till den som sätter fast virkestjyven” Han har inte gett upp, skogskarlen vars virke någon stjäl. Det finns alltså ännu stråtrövare. Vad jag än trodde.  Men på racercyklarna år 2012 känner man sig ändå rätt så trygg i gränstrakterna, det goda är norm och jag kan tänja ut trötta muskler efter mina träningspass. Det gjorde inte gamlafarmor efter att ha tvättat en hel dag i bäcken.  Sådant har tiden gjort för oss och då borde alla hålla sig för goda att stjäla virke!

Ett evigt nu

Idag, under förtroendefulla och susande bokar, mötte jag Tiden. De ålderstigna bokarna stod med stolta ryggar runt en faluröd kyrka med dalablå fönsterfoder. Det var vår kyrka, den kyrka vi gifte oss i 1996 och vi var här på ett ledsamt återbesök. Vår präst, som vigde oss, hade gått ur tiden och vi kom tassande denna andlöst tysta sommarmorgon med en rund bukett med röllekor och rosa rosor. Det var två timmar kvar till begravningsakten och vi var helt ensamma. Vår avsikt var inte att gå på själva begravningen, så nära stod vi  inte vår bröllopspräst, men en bukett av spröd tacksamhet ville vi ge. Vi har i alla år, på vår bröllopsdag den första juni, skickat ett vykort till henne. Ett kort om kärlek och liv, en påminnelse om de band hon knöt ihop åt oss. Portarna in till kyrkan stod nu öppna och vi gick in i tystnaden och den mörka mäktigheten. Ett djupt andetag och vi såg kistan där längst inne i koret. Vi gick gången fram med varsamma steg, fram mot altarringen, som då en gång. Kistan var täckt av en vacker, broderad kistsvepning av dyrbart och tungt tyg med en enkel röd ros ovanpå. Där stod vi så, helt nära altarringen och vår döde präst och tiden gjorde ett kvantsprång och allt blev till förlängt nu: Den gnetande orgelmusiken, brudbuketten med lin, pianosolot,  tårarna och våra linnekläder. Allt kom åter. Alla satt på nytt där  i de gamla träbänkarna, snyftningarna och sången ekade genom tiden och prästen Clary log i sina vita prästrock. Nu och då gled över och in i varandra som i en powerpoint-presentation. Sådant gör tiden med oss. Allt verkar ske i ett förlängt nu och vi förstår ingenting. Och bokarna på kyrkbacken log åt oss i sommarbrisen.

Vad händer med oss alla?

Ibland är det skönt att tycka saker, att vara tyckmycken och utgjuta sig. Inte för ofta så man förgiftar sitt sinne, men ibland är en rening befriande. Då funderar jag kanske på begreppet vuxen. Vi blir vuxna på artonårsdagen, det vill säga juridiskt fullvärdiga medborgare. Vackert, visst är det? Men! Många är inte vuxna på myndighetsdagen, sannerligen inte. Fysiskt är många färdigutvecklade, men inte mentalt och känslomässigt. Det kan ta hela liv, om ens det räcker. Min körskollärare sa: När ni fått era körkort betyder det inte att ni kan köra bil! Nej, det betyder endast att ni får lov att köra bil utan lärare! Just så, tror jag nämligen att det är med artonårsdagen och själva livet! Vi får ett livets körkort - men det betyder bara att vi får ge oss ut i livet utan lärare, utan en förmyndare. Då gäller det att vara ödmjuk. Men ute i världen finns så många myndiga som bara är utklädda till vuxna, i kostym och dräkt. I en fin befattning och dyra skor, men som på en del mentala plan knappt nått tioårsåldern. Så tänker jag ibland - när jag blir irriterad. 


Häromdagen stod det i tidningen om problem med järnvägsövergången på Varbergs station. Lokförarna vädjar. Trafikverket vädjar.Vet ni varför? Jo, myndiga människor smiter ofta under de nedfällda bommarna eller när bommarna är på väg ned. Vid den stora stationen i Varberg! Detta är så vanligt att lokförarna mår dåligt. En lokförare kunde berätta om en man som klivit under bommarna med två barn i barnvagn! Så håller det på i Varberg. Kvinnor, män, unga och gamla struntar helt i järnvägsbommar. Är detta så klokt och myndigt? Är inte regler, takt och ton - både i stort och smått - något vi får lära oss redan på dagis? Vad händer på vägen? Efter dagis, menar jag?! Vad har hänt med de som visar sina barn att man går under nedfällda bommar? Eller de som rättfärdigar 80 km i timman genom ett samhälle - för att just deras möte är viktigare än risken att trasa sönder ett barn? Visst undrar vi alla också vad som hänt inuti en kommunikationsdirektör för Röda Korset som får för sig att svindla den behjärtansvärda organisationen på flera miljoner kronor så att han kan kakla om sin swimmingpool och göra resor till Dubai? Tänk Röda Korset! Han bedrog små ivriga tanter som stickar vantar och bakar citronmuffins för en bättre värld! 


Precis som man kan undra om det lilla: Vad har hänt med kunder som står och plockar sin jordgubbsask överfull med jordgubbar från andra kartonger? Vad har livet gjort med de som med ett ursinnigt leende tränger sig före - alla som redan köat så länge  -  när en ny kassa öppnar? Vad gjorde livet med kvinnan som bara kastar en begagnad barnblöja in bland de späda, limegröna björkarna på rastplatsen? Eller med mannen som tömmer en överfull askkopp i diket med gökärt? Eller familjen som baxade ut sitt trasiga kylskåp i en svensk försommarskog? Vad händer med oss alla? Efter dagis? Där ute i livet! På järnvägsstationen! På vägarna! I mataffären! I kommunfullmäktige! I världspolitiken!








  

För tunna vantar i maj

Maj är min favoritmånad. Den är så blåsippsblå, så björklövsgrön och så oändligt löftesrik. Dörren till sommaren står på glänt och allt finns där framför oss. Allt ljus och alla äventyr. Allt känns möjligt i maj och allt det vackraste i naturen exploderar i ett orkesterverk av skönhet och värme: syrener, mandelblom, hägg, liljekonvaljer och tröstergöken. Dag för dag blir det allt ljusare. Denna korta, djupblå tid kan få vem som helst att andas lugnare. Men nu har mer än halva maj gått, älskliga maj, och det är sig inte likt. Jag träningscyklar, jag cyklar för att handla och jag springer med vantar, för tunna vantar! Det skall inte gå att använda för tunna vantar i maj. Det är 5 grader och tomaterna huttrar i växthuset och vindarna från Kattegatt påminner mer om höstvindar friska. Vi var på gökotta i 1600-talsbyn Äskhult, de gammelgrå ladorna och boningshusen hukade i snålblåsten och kallregnet. Denna maj månad förvånade även de 400 år gamla husen som varit med om en och annan försommar. På gökottan vandrade vi med den godlynte och charmige fågelskådaren (fast själv säger han att han är fågelåskådare!) Jan Stenberg och ingen gök hörde vi, endast en tapper koltrast och ett varningsläte från en bofink. Annars tyst i skogen. Fåglarna huttrade. Vi huttrade. Och jag hade alldeles för tunna vantar.

Det är så lätt att bli ledsen och tänka på allt som är svårt när det känns som november i maj. Jag börjar att tänka på den tre år långa juridiska striden med mannen som tappat giftigt asfaltsavfall på vår brunn, på att vår katt kanske tagit flugsnapparehonan, på felaktigt utförda operationer i min löparfot och på att ishockey-VM pågår. (I maj!) När en ledsamhet överfaller en är det lätt att hemfalla åt fler grubblerier. Grubblerier och tankar är liksom utspilld honung, de rinner iväg, blir större till ytan. Det gäller att sluta grubbla och grotta ned sig, det gäller att tvinga tankarna i annan riktning. Snabbt som ögat. Det finns en mycket gammal hymn från 1647: "Bort mit hierta medh the tanckar" i omarbetad form finns den nu som psalm med titeln "Bort med tanken sorgsna hjärta". De orden är en bra mental uppmaning när kölden och det svåra försöker få fotfäste i ens inre. Tankar kan man styra, tankar kan man få att gå andra vägar och då blir livet i ett slag helt annorlunda. Denna inneboende möjlighet finns i djupet hos oss alla.
Nu får vi hoppas på juni! Men! Juni är ju inte lika älsklig, inte lika hoppfull och inte  lika blåsippsblå. Juni är mer utslätad och mindre blommig. Och i juni blir dagarna åter kortare - nej bort med tanken sorgsna hjärta!

Till Alex Schulman - som hatar löpare

Detta är bara min lilla replik på Alex Schulmans krönika i nr 8 av tidningen Amelia. 

En hatkrönika om löpare. Schulman står vid en busshållplats på Odengatan och röker och ser alla dessa joggare med något desperat i blicken springa förbi. Och i från något. Löpning är en helt  meningslös syssla, anser han. Han undrar vad i helvete det är som pågår. Han hatar de som promenerar, men avskyr än mer de som springer, de rubbar hela hans existens. 

Dessa plågade, prylfixerade fanatiker... 

Antagligen är det så att Alex Schulman driver med oss, vill sticka ut sin cigarettrykande nos och reta gallfeber. Naturligtvis. Provocera är ju hans jobb. För jag kan inte tro att det är på riktigt, riktigt och har svårt att bli uppskakad eftersom jag själv alltid levt av djupa andetag. Ända sedan jag lärde mig att gå.  Ända sedan jag lekte häxa hemma i den halländska byn och ingen lyckades fånga in mig. Ända sedan jag valde att ta mig till fots från skolan istället för att ta skolbussen. Ända sedan jag kom med i juniorlandslaget i en av mina första tävlingar. I löpstegen finns en gudomlig symmetri och en yogisk rytm som utgår från höften och som bär en människa genom genom skogar, städer och savanner.  Genom tårar, orostankar och idéer. I de djupa andetagen och i stegens rytmer når man sitt innersta, når man skikt man aldrig skulle nått annars.  Skikt som blivit kvar oupptäckta i själens bråddjup. Klart att människor blir betagna och tassar iväg på Odengatan, på sulor av gummi och gas, när de anar något oerhört.

Hjärtats saga är livets saga, din och min. Pulsslagen är bärare av kärlek och ork. Pulsslagen är förutsättningen för att kunna springa Stockholm Marathon eller bära en tekopp över köksgolvet. Hjärtat är vårt livs centrum och villkoret för våra liv och en underbar vardag. Varje slag, varje dag bär våra liv.  I tusen gånger tusen dagar, tills hjärtat en dag inte orkar mer på grund av tidens tand. Eller! För att det inte fått slå kraftfullt nog, för att lättja, osund mat och cigarettrök fått det att dra ihop sig, förfettas och försvagas.  Hjärtmuskeln längtar nämligen efter djupa andetag och vill växa och tänja på sina gränser så att tryckvågen med syre och näring till kroppens alla utmarker förblir kraftfull och uthållig i många, många år. Ingen företeelse har så omfattande påverkan på vår hälsa som djupa andetag!  Det vill säga konditionsträning!  En god kondition förlänger liv, ger livet större mening, motverkar hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes, cancer och Alzheimer. Det du Alex Schulman! I kroppens inre pågår ständigt ett nedbrytande, blodkärlen stelnar och inflammeras, fettdepåer byggs och ämnesomsättning försämras. Allt sker i det mycket tysta och mörka när man står på Odengatan och röker och hatar. Hjärtat vill djupa andetag och kärlek och det enklaste sättet i världen att få blodet att sjunga i ådrorna, att rensa ut, att bygga hälsa är att - springa. Inte ifrån utan till. Till allt vi vill med våra liv. Till våra drömmar. Till en omfamnande sömn och en god aptit på det som är nyttigt.

Ett par skor är allt som behövs och man kan öppna dörren och ge sig i väg.  Var man än är. Hemma. På Hamburgs flygplats. I Paris. I djungeln. På Odengatan.  Det finns förstås massor med löpprylar, men de är inget måste. Prylar och överdrifter ("idioti upphöjt till konst” som Schulman kallar pulsmätare och stegräknare) finns i alla världar: i heminredningens, i modets och i telefonernas.    

Det är i kontrasterna som livsnjutningen finns, som livets mening vilar. Gråstenar och rosor.  Hunger och mättnad.  Ansträngning och vila.

Det är något med tiden

Vår svärmor/mor fyllde år. Rätt så många år i livets korta perspektiv, men knappt ingenting i Jordens. Vi åt  soppa och  morotskaka och spelade dragspel och mitt i allt det som är gott och ljust inser man att livet, det är inte långt. På födelsedagar kan det komma över en, den där känslan av ändlighet. Jag har ju faktiskt under min livstid känt små barn som har blivit medelålders. Jag har känt kraftfulla vuxna som har blivit åldringar. Jag har känt åldringar som har dött. När jag var liten var alla mitt i livet, mitt i allt och skulle leva i evighet. Trodde jag. Det är något med tiden. Den går. Den får en annan valör ju längre den håller på; när man var liten var sommaren en oändlighet och flera år kunde vara svårt att begripa sig på. Om tio år - som att prata om en  månresa! Oomfattligt. Men så hände det plötsligt en dag, jag vet inte hur det gick till för någonstans måste jag ha tappat kontrollen över alla tusentals dagar, men en dag kunde jag ledigt prata om händelser som hade hänt för tio år sedan. Och det stod inte på förrän jag kunde berätta om det som hade varit för tjugo år sedan! Jag menar tjugo år! Sjutusentrehundra dagar!  Innan tiden har passerat är den så lång, men efteråt är den så kort. Samma tidsmängd! Och bedrägerierna tar inte slut med det! Tiden går dessutom fortare och fortare ju mer tid som har gått och ju äldre vi blir. Var skall allt sluta? Det är något med tiden.

Nu är ju inte vår mammacarin så gammal som hennes almanacka säger, för vår biologi är i sanning påverkbar. Mammacarin studsar runt på Friskis & Svettis, vandrar över bergen, målar tavlor och sjunger i kyrkokören. Så fantastiskt ligger det till, tror forskare sig ganska säkert veta, att vår hälsa till åttio (80!) procent beror på vår livsstil! Vilken gränslös möjlighet, bortom alla dagdrömmar. Hur friska och starka vi blir beror på hur vi äter, tänker och tränar. Hur djupa andetag vi tar! Sjukdomar byggs, de kommer sällan av sig själva. Vi skall ta djupa andetag, älska varandra, äta rödbetssoppa och sjunga i kör. Vi kan hejda tiden! Lite, lite kan kan vi överlista den. Det finns tester som visar att en del helt unga, men otränade människor, har en biologi som om de vore trettio år äldre. Tjugo år i passet, men femtio i kroppen. Tänk det! Tänk tvärt om! Visst svindlar det? Lite granna...

Nummer arton

Att springa i skogen är det bästa, de allra innerligaste och mest livgivande andetagen tas bland gammelgranarna. Men vi spinner också, jag och Min Anders. Två hårda  pulspass i veckan. Intervall och distans. Pulsklockor tas på och alla ser sin pulsklocka ticka på den stora skärmen på väggen. Vit, blå, grön, gul - och röd zon. Konsten att bita ihop i röd zon, när hjärtat slår minst 90 % av maxpulsen, är en bitterljuv kamp. Under vilominuten syns hjärtats förmåga att lugna ned sig, att klättra ned i zonerna och syresätta kroppen på allt färre slag. Tänk all denna kraft i alla dessa hjärtslag i ett mörkt rum på ett Friskis & Svettis under en mörk halländsk kvällshimmel!
Vi har kommit att bli ett gott gäng under åren, några av oss som köar in till spinningsalen. Allt tidigare har vi anlänt och stått där och småpratat, skrattat och laddat. Mötts. Lärt känna varandra lite. En sommardag i fjol åt vi surdegsbröd och chokladmuffins i vårt växthus och vi hade mycket att prata och skratta om. Nestorn i gänget  är en hjärtprofessor som vi skämtsamt och vördsamt kallar just professorn. Inför hans pondus och hans erfarenhet om hjärtat och livet hukar vi lite granna. Och han var dessutom en gång en god häcklöpare i IK Vikingen. Av de 50 pulsklockor som vi varje gång fritt väljer mellan tar han alltid nummer arton. Till slut var det få som ens tänkte tanken att ta just nummer arton, om nu någon skulle komma till Friskis & Svettis före professorn och hans rara fru. Pulsband nummer arton var professorns. Ibland råkade professorn se vilket nummer jag tog på min pulsklocka och han såg då mina hjärtslag. Det var stort för mig att som långdistanslöpare, som aldrig tränat med hjälp av tekniska finesser, få höra en hjärtprofessor beundrande säga att jag har ett idrottshjärta som inte är av denna värld. Jag blev blyg av den uppståndelsen. Och rörd.
Måndag och onsdag varje vecka, utom under sommaren, har vi delat djupa andetag, vi i spinninggänget. Det är alldeles speciellt att dela sina hjärtslag med andra, att se andra människors livspuls. Att bokstavligen se den energi pulsera som bär kärleken och upprätthåller det mystiska livet.
Så blev det jullov på Friskis & Svettis, i nådens år 2011. Ett par veckor med gran, grönkål och gåvor. Grön vinter och djupa andetag och måndagen när vi kom tillbaka hängde nummer arton kvar på sin krok...Professorn hade inte kommit. Skulle vi skoja? Och ta nummer arton?
Men så är nu livet en resa i ljus och mörker. Så ljuvligt och så djävligt. Professorn skulle aldrig komma mer, för hans hjärta hade slutat att slå strax före nyår. Just hans vältränade häcklöparhjärta, cykelhjärta, seglarhjärta och professorshjärta hade ödelagts av en infarkt. Sånt får inte hända, ingen får dö mitt i det pulserande, starka livet. Jag vill inte att någon skall dö. Tomma och chockade viskade vi andra, tassade vi förvirrat runt och sedan blev vi förstummade i det obegripliga. Ingen nåd, inga försäkringar, ingen amnesti verkar finnas. Vi vandrar alla på nattgammal is. Det gäller att säga orden och ge uppskattningen. Medan pulsen slår. För en del av livets mening verkar vara att allt skall förändras och förvandlas och någon annan skall ta vår plats. Skall fylla det tomrom som det drar så iskallt i från när någon lämnat oss. Skall ta nummer arton.

Ni finns alltid kvar

"Stjärnorna ligger så långt bort att deras ljus behöver många år, ja kanske århundranden, för att hinna fram till Jorden."

Nytt år. Igen! Nya år, resan runt solen i allt högre fart. Går tiden fortare för att vi rör oss fortare? Går tiden långsammare när vi är barn? Saktar tiden ned i slutet av livet, när vi är riktig gamla? Tänk alla sökande tankar som tänkts på Jorden.  Alla steg som tagits. Alla andetag. Alla spadtag. Tänk alla människor som levt och längtat och oroat sig - precis som vi. Som stretat och gråtit och brustit. Att tänka på alla de som levt är som att titta ut i Vintergatan och försöka räkna alla stjärnor, försöka se dem alla, särskilja dem. Då svindlar det. Men så stort är universum, att en del stjärnor lyser på Jorden, först efter att de har brunnit ut. Så lyser också varje människa  länge, länge efter hon slocknat. En del blir presidenter och ministrar eller stora diktare och astronauter och de kan påverka våra liv länge efter att de lämnat Jorden. Men också mindre uppmärksammade människor finns kvar. Strålar. Påminner. Deras minnen finns i hjärtan, deras ansikten på foton, deras liv i anekdoter och deras namn på gator. I vår lilla kommun bär gator, stigar och backar ofta namn av helt vanliga människor som levt och funderat. Före oss. Dem tänker jag på ibland. Jag undrar vem de var. Hade de en livslång kärlek? Var de rädda för tidens gång och döden? Hade de spetsgardiner i fönstren? Vem var Sven som gav namn till Svensa Väg? Eller Martin Harald som antagligen bott vid Martin Haralds backe? Eller Östen på Östens väg? Dem vill jag omfamna, viska till;
Ni finns alltid kvar!  

En del namn känner jag igen! Som Britta-Lena, en känd klok gumma, som gett namn åt Britta-Lenas Gata. Eller Svedberg, som var husläkare åt mina förfäder och vars gata heter Doktor Svedbergs Gata. Och så Smekålle förstås! Han som har gett namn åt det nya, stora bostadsområdet Smekålles Ängar söder om Kungsbacka. När jag var liten låg det en liten röd stuga utan elektricitet på just dessa ängar. Det var Smekålles torp! Smekålle var en erkänt duktig smed, men egensinnig och sotig. Inne i stugan kunde man ana kolmörkret och soten. Soten och mörkret var en del av Karl Andersson som kom från en fattig syskonskara i Bröndome och var nära släkt med min familj. Ett utmärkande drag hos Smekålle var hans yrkesskicklighet, men också snålhet. Både han och ett par av hans systrar blev, på grund av en osannolik sparsamhet och ihärdig knusslighet, med tiden ganska förmögna. I vår familj pratades det om att Smekålle, i sin mörka stuga, passade på att läsa tidningen i ljuset från förbipasserande bilar. Det berättades också den förskräckliga historien om när han glömde sin plånbok med 35 000 kr på bussen. När Karl Härman Andersson dog testamenterade han en stor del av sina pengar till Länken. Men en ansenlig summa på
10 000 kr testamenterade han till en okänd fröken Linnea från Pixbo. Vem var hon?! Ingen vet! Var hon ett hemligt ljus i Smekålles sotmörker? En stjärna i en isande kall och oomfattlig Vintergata?