Vi vill ha rasei och nakenchocker!

Johan Lindqvist på Göteborgs-Posten ondgjorde sig i en krönika över TV-programmet Så mycket bättre. Att programmet spelat ut sin roll, att det var för mycket tårar och att det behövdes mer raseriutbrott.  Det finns naturligtvis många perspektiv på ett TV-program som Så mycket bättre och det kan ha spelat ut sin roll och att det kan ha hamnat i gamla uppkörda plogfåror. Men jag tror att vi nutidsmänniskor och Johan Lindqvist lider av sensationsnarkomani, vi har ett stort behov av att företeelser och känslor skall dras till en surrealistisk spets. Det normala och stillsamma, som stilla fallande tårar och lågmälda diskussioner tråkar ut oss, endast det extrema roar. Vi vill springa maraton i pumps. Vi vill hata, hota och svälta och gifta oss med okända och ställa till skandaler. Allt annat är tristess. Så fort det bisarra inte händer känns livet sövande, tröttande och plågsamt artigt. Rutiner ger leda och håglöshet, det enkla livet räcker inte till och det kan vila något osunt i detta, att hellre vilja ha vredesutbrott och nakenchocker för att känna att man lever och tycka att ett TV-program har ett värde.

 

Skräck i skogen

Vår katt Signe är en vildvittra och jag är en curlingmatte. Ordning och reda; vaccinationer, mat utan färgämnen och världens bästa kattvakt när vi är bortresta. På fyra månader har denna stormvind lyckats öka omsättningen hos veterinären med minst 14 000 kr! Först i somras blev hon biten av en annan katt och fick rakas och äta kattvoltaren och antibiotika. I september hade hon ätit något (skogsmus eller koltrast?) som fastnat i halsen och orsakat inflammation i strupen och bronkit i luftrören. Och så nu, en månad senare, fick hon svåra smärtor i ryggen och par nya kattdoktorbesök innan ett stort hål i sidan upptäcktes. Ny kattvoltaren, antibiotika, två röntgen, sövning och 14 stygn för att sy ihop det den svåra skadan. Fjorton dagars husarrest och plasttratt för det var absolut förbjudet att gå ut eller slicka det 7 cm långa såret. 

Hon kom hem nyvaknad i kattburen och jag trodde att en trött och sömndrucken trasa skulle krypa ut ur buren. Inte! Hon flög ut som ett spjut och vidare ut ur KATTLUCKAN utan tratt och innan jag hunnit säga Agria! Jag sprang i smygande panik efter henne. Lockade, pockade och bad både henne och Gud om nåd. Hennes känsliga, långa sår ut i leran och höstskymningen – detta var en katastrof även för en som inte curlar sina katter! Men Signe tassade snabbt vidare mot vår urskog. Jag och Anders efter, ibland i vild panik, ibland med samlad koncentration och mörkret föll och vi tappade bort henne. Jag var förkrossad, hulkade och slutade nästan andas. 

Sprang hem efter ficklampor och vi pejlade runt med de starka strålarna och efter några andlösa minuter blixtrade två ögon till uppe på berget. Vi hade henne i synfältet igen! Nya strategier! Vi stod helt stilla, Anders uppe på bergets topp, jag nedanför och Signe mitt emellan. Steg för steg försökte vi få henne att ta riktning hemåt, mot vårt hus. Det var en akt på nattgammal is, minsta felsteg av oss och hon kunde på nytt försvinna i skogens dunkel och vi rasa ned i ett bråddjup.Skulle hon sedan bli liggande i nattens fukt och kyla när bedövningen släppte helt, skulle hon börja slicka upp sitt sår eller ännu värre riva upp det?

Till slut lyckades vi få ned henne från berget, nu var det helt kolsvart ute. Vid det här laget hade vi duellerat i tre timmar. Jag hade en pläd under armen som var tänkt att vid tillfälle kasta över henne, men sådana fånerier hade hon inte gått på. Nu la jag pläden på marken och mig själv ovanpå. Tog fram kattgodis ur fickan och la några bitar på pläden. Hon kom fram! Hon stod 2 dm från mig! Men bara jag lyfte ett finger, spratt det till i hennes flyktceller. Hon fortsatte mycket vaksamt att äta. Jag lyfte då, från min liggande position, min vänstra arm utom synhåll för henne. Lyfte den så stilla, så dröjande, så släpigt att tiden skälvde. Sista chansen, så nära, men om jag misslyckades nu skulle allt nog vara förbi. 
SMACK! Jag slog till som en kobra, tryckte ned katten mot marken och hon skrek som en hyena. Jag lyckades vira ihop pläden runt henne och satte mig på huk med hela det morrande knytet i famnen. Klappade och nynnade tröstande, men inget hjälpte. Anders sprang hemåt för att hämta kattburen. Skulle han hinna, skulle jag orka hålla henne, en katt med sina sylvassa vapen och bakben starka som en hästs. Hon skrek högljutt och äntligen såg jag ett ljus gunga i mörkret, Anders med kattburen. På ett minst sagt övernaturligt sätt lyckades vi pressa ned både henne och pläden i kattburen och joggade sedan hem med buren emellan oss.  Signe morrade samtidigt som hon försökte pressa sig ut i friheten.

Steg för steg. Björkarna och alarna prasslade Vi kom hem. Vi kom in. Stapplade in i sovrummet. Hällde ut henne på sängen. War was over och Signe sov oberörd och oskadd hos oss hela natten.  

.

Skräck i skogen

Vår katt Signe är en vildvittra och jag är en curlingmatte. Ordning och reda; vaccinationer, mat utan färgämnen och världens bästa kattvakt när vi är bortresta. På fyra månader har denna stormvind lyckats öka omsättningen hos veterinären med minst 14 000 kr! Först i somras blev hon biten av en annan katt och fick rakas och äta kattvoltaren och antibiotika. I september hade hon ätit något (skogsmus eller koltrast?) som fastnat i halsen och orsakat inflammation i strupen och bronkit i luftrören. Och så nu, en månad senare, fick hon svåra smärtor i ryggen och par nya kattdoktorbesök innan ett stort hål i sidan upptäcktes. Ny kattvoltaren, antibiotika, två röntgen, sövning och 14 stygn för att sy ihop det den svåra skadan. Fjorton dagars husarrest och plasttratt för det var absolut förbjudet att gå ut eller slicka det 7 cm långa såret. 

Hon kom hem nyvaknad i kattburen och jag trodde att en trött och sömndrucken trasa skulle krypa ut ur buren. Inte! Hon flög ut som ett spjut och vidare ut ur KATTLUCKAN utan tratt och innan jag hunnit säga Agria! Jag sprang i smygande panik efter henne. Lockade, pockade och bad både henne och Gud om nåd. Hennes känsliga, långa sår ut i leran och höstskymningen – detta var en katastrof även för en som inte curlar sina katter! Men Signe tassade snabbt vidare mot vår urskog. Jag och Anders efter, ibland i vild panik, ibland med samlad koncentration och mörkret föll och vi tappade bort henne. Jag var förkrossad, hulkade och slutade nästan andas. 

Sprang hem efter ficklampor och vi pejlade runt med de starka strålarna och efter några andlösa minuter blixtrade två ögon till uppe på berget. Vi hade henne i synfältet igen! Nya strategier! Vi stod helt stilla, Anders uppe på bergets topp, jag nedanför och Signe mitt emellan. Steg för steg försökte vi få henne att ta riktning hemåt, mot vårt hus. Det var en akt på nattgammal is, minsta felsteg av oss och hon kunde på nytt försvinna i skogens dunkel och vi rasa ned i ett bråddjup.Skulle hon sedan bli liggande i nattens fukt och kyla när bedövningen släppte helt, skulle hon börja slicka upp sitt sår eller ännu värre riva upp det?

Till slut lyckades vi få ned henne från berget, nu var det helt kolsvart ute. Vid det här laget hade vi duellerat i tre timmar. Jag hade en pläd under armen som var tänkt att vid tillfälle kasta över henne, men sådana fånerier hade hon inte gått på. Nu la jag pläden på marken och mig själv ovanpå. Tog fram kattgodis ur fickan och la några bitar på pläden. Hon kom fram! Hon stod 2 dm från mig! Men bara jag lyfte ett finger, spratt det till i hennes flyktceller. Hon fortsatte mycket vaksamt att äta. Jag lyfte då, från min liggande position, min vänstra arm utom synhåll för henne. Lyfte den så stilla, så dröjande, så släpigt att tiden skälvde. Sista chansen, så nära, men om jag misslyckades nu skulle allt vara förbi. 
SMACK! Jag slog till som en kobra, tryckte ned katten mot marken och hon skrek som en hyena. Jag lyckades vira ihop pläden runt henne och satte mig på huk med hela det morrande knytet i famnen. Klappade och nynnade tröstande, men inget hjälpte. Anders sprang hemåt för att hämta kattburen. Skulle han hinna, skulle jag orka hålla henne, en katt med sina sylvassa vapen och bakben starka som en hästs. Hon skrek högljutt och äntligen såg jag ett ljus gunga i mörkret, Anders med kattburen. På ett minst sagt övernaturligt sätt lyckades vi pressa ned henne och pläden i kattburen och joggade sedan hem med buren emellan oss.  Signe morrade samtidigt som hon försökte pressa sig ut ur buren.

Steg för steg. Björkarna och alarna prasslade Vi kom hem. Vi kom in. Stapplade in i sovrummet. Hällde ut henne på sängen. War was over och Signe sov oberörd och oskadd hos oss hela natten.  

.