Vi vill ha rasei och nakenchocker!

Johan Lindqvist på Göteborgs-Posten ondgjorde sig i en krönika över TV-programmet Så mycket bättre. Att programmet spelat ut sin roll, att det var för mycket tårar och att det behövdes mer raseriutbrott.  Det finns naturligtvis många perspektiv på ett TV-program som Så mycket bättre och det kan ha spelat ut sin roll och att det kan ha hamnat i gamla uppkörda plogfåror. Men jag tror att vi nutidsmänniskor och Johan Lindqvist lider av sensationsnarkomani, vi har ett stort behov av att företeelser och känslor skall dras till en surrealistisk spets. Det normala och stillsamma, som stilla fallande tårar och lågmälda diskussioner tråkar ut oss, endast det extrema roar. Vi vill springa maraton i pumps. Vi vill hata, hota och svälta och gifta oss med okända och ställa till skandaler. Allt annat är tristess. Så fort det bisarra inte händer känns livet sövande, tröttande och plågsamt artigt. Rutiner ger leda och håglöshet, det enkla livet räcker inte till och det kan vila något osunt i detta, att hellre vilja ha vredesutbrott och nakenchocker för att känna att man lever och tycka att ett TV-program har ett värde.