När något dör, föds något nytt

Det obegripliga med livet är döden. På den vill man inte tänka. Men nästan allt dör; människor, vänskap, julhyacinter och katter. Till om med året lägger sig ju att dö! Döden har tagit ifrån mig en del under året. Lite matta står jag och Anders med dimhöljda ögon och undrar varför och varthän, som man alltid gör. Detta ofattbara och allomfattande som är döden finns hela tiden helt nära; finns i andetagen, i den styva kulingen och snöflingornas mönster.  Alltid där. Nu saknar vi min extramamma Majvor, livskonstnären Astrid, vår massör Tage och käre katten Vincent. Människor (och djur!) som vi tittat djupt i ögonen och som berört oss. Dessa liv lämnar efter sig tomrum i verkligheten och när man stannar till där, just där i smärtans epicentrum, känns allt så tårögt. Och tomt.  Men i tomrummet föds något nytt! Som om döden har en avsikt på ett plan bortanför vår fattningsförmåga och egensinnighet. En människa som gått bort blir tydligare i konturerna när sorgen rensar bort allt oväsentligt. Kvar blir känslan av hur mycket man verkligen äskade. Nästan som konsten, som blir mer värdefull när konstnären har dött. Det är kanske inte helt lyckat, men mänskligt.

Min extramamma Majvor gick bort i november när dagarna var mörka och regnet som blötast. Hennes son och svärdotter, som Majvor haft ett komplicerat förhållande till, kunde jag äntligen träffa och prata med om allt och en vänskap började spira. Dessutom fick jag äntligen träffa hennes släktingar från Danmark, som jag tidigare bara fått höra så mycket gott om. De jovialiska danskarna blev verklighet för mig först när Majvor gått bort.

  

När goa Astrid så oväntat dog i våras kom insikten som en tidvattenvåg, den hur dyrbar och eljest hon var. Hennes hyss och karga humor och hennes oupphörliga sparsamhet. Hur hon bytte till sig saker; en liter kantareller mot en ängel av halm. Hennes påhitt att blåsa upp 21 papperspåsar och göra salut på en fest. Alla egenskaper utkristalliserades och jag insåg att jag aldrig mer. Men på Astrids begravning fick jag för första gången möta hennes väna dotter och andra goa släktingar. Astrid dog men jag fick hennes släkt.

När min pappa gick bort för några år sedan skrev jag en liten bok om honom, om hans alldeles speciella och karga egenskaper och livsvandring.  Många som inte ens träffat honom fick läsa om honom, beröras och lära känna honom. I tomrummet efter denne tillbakadragne man blev han plötsligt upplevd och omfamnad, på ett nytt och annorlunda sätt.

Sådant kan döden göra, nya djup lodas. Nya möten och nya vänskaper och nya insikter.
När ett år har gått finns sorg och förvirring över tidens tempo.
Men just i det tomrummet finns också insikter och erfarenheter som kan förändra liv.
Gott Nytt Ljust År!