Hans frånvaro fyller hela vårt hus

Jag är tjatig. Men det är på vår älskade, förlorade gammelkatt jag tänker mest hela tiden. Och om livet och känslorna. Det är något med oss människor, med livet och döden och sorgen och känslorna kring allt som sker. Innan något händer tror man sig veta så mycket om sig själv. Men efteråt är en annan tid. Än tiden före.  När någon dött eller skilt sig eller förlorat något stort  - händer det något inombords hos oss som kan förändra allt på ett ögonblick.  Vi vet inte hur stor förtvivlan som finns i botten av oss alla. Den blir synlig först när omständigheter väcker den till liv. Modiga män som aldrig gråtit fäller plötsligt  otröstliga tårar. Tuffa politiker lämnar världspolitiken över en natt. I vårt inre bråddjup gror det onämnbara.

Vår katt Vincent var ändå över 20 år och vi har varit beredda. Vi har slitit och jobbat för honom. Gett honom ett lång liv. Velat honom det bästa. De sista 1 -2 åren var han blind och döv och vi bar och lyfte och visade vägen och satte ut små lådor så han kunde kliva upp i soffor och sängar. Han hade sitt egna slutna gruppboende i badrummet på nätterna. Där hade han sin nattmat, vattenskål, korg med teddypläd och toalettlåda. Han fick mycket dyr medicin morgon och kväll så hans sköldkörtel och blodtryck hölls i schack. Men all medicin gjorde att han kissade massor och kattlådan rensades på så mycket våt kattsand att vi fick hyra en släpkärra för att komma till tippen med allt. På tippen fick vi sedan stå och öppna alla kladdiga, illaluktande påsar för att hälla ut det i komposthögarna. (Innan vi fann nedbrytbara kompostpåsar!) Det blev förstås många och dyra veterinärbesök, han var ju även en liten olycksfågel. Ibland ropade han på nätterna. Åkte vi bort var vi tvungna att leta efter de allra bästa kattvakterna som klarade av att medicinera en katt.  Mycket oro och pengar och komplikationer.  Vi kunde missa att öppna in till hans toalett och han kissade utanför och vi fick slänga en hel bokhylla. Under sina sista kramper, de sista dagarna, kunde han inte hålla urinen och en stor del av vår sofffas alla kuddar och dynor blev förstörda så soffan är nu ett halvtomt skelett. Det fanns stunder när jag tyckte att det var jobbigt, att det var för mycket. Och så nu när han är borta är sorgen så stor, längtan så bottenlös och det brinner av skuld och sorg över att jag ibland kunde känna längtan efter denna befrielse vi nu fått. Slitet var ju en del av en omfattande kärlek! Hans frånvaro fyller nu hela vårt hus. Vi människor behöver vara redo för tiden som kommer efteråt, för just när vi har och äger allt: föräldrar, makar, hus, vänner och hälsan förstår vi inte så mycket om lyckan vi äger. Vi har dåliga mottagare för nuet. Det är i avsaknaden som vi begriper, som om hela lyckan först då blir synlig. Som när konsten stiger i värde när konstnären är död. Efteråt är alltid en annan tid.

Våra hjärtan brast i morse

Det gör så ont och tårarna gör synen suddig och själva  tiden är fylld av hjärtskärande saknad. I helgen fick vår huskatt Vincent van Gogh plötsligt svåra kramper. Små tassar som kämpade i luften, en tjock svans som stod rakt ut och ögon tomma av medvetslöshet. Men han återhämtade sig på en halvtimma och veterinären sa i telefonen att det kumde vara epilepsi och jag skulle komma nästa dag och kontrollera den lille gubbens höga blodtryck. Men innan nästa dag skulle det komma en natt, en kaotisk natt då Vincents kramper blev allt svårare. Som stungen av elektriska stötar. Vi vyssade och vaggade. Anders blev svårt biten under ett av Vincents  krampanfall och av den svåra smärtan höll även han på att tappa medvetandet. Allting kan ibland bli för mycket. Efter en sömnlös natt travade vi in med vår skatt till veterinärkliniken utan att ha en bokad tid och  innan de ens öppnat. Med empati och värme tog de Vincent i sin vård tills veterinären skulle anlända. Vincents egen huläkare: doktor Malmström. Under tiden åkte vi med Anders till akuten där han plåstrades om och fick antibiotika.

Så kommer tiden efteråt, den som är en annan tid. Det kom ett telefonsamtal från veterinären. Han sa med mild stämma; ”att nu får det vara bra, det här är för svårt. Den lille vännen har en för omfattande skada i hjärnan.” Nu fick det vara bra! Nu skulle vi släcka Vincents långa, långa liv och tänk att två vältränade hjärtan kan brista av ett sådant besked. Vincent blev tjugo år, fem månader och åtta dagar. Ett lång kattliv. Han var eljest. Så vis och god. Trots blindhet och dövhet fann han sin väg både inne och ute, kissade han alltid i sin låda, stod han ut att bli medicinerad två gånger om dagen och få tass-pedikyr. Han älskade oliver och bollade med dem som basketspelare. Han var en del av vår familj. Där låg han nu på en brits lugnad av Stesolid och med en kanyl i tassen. En kanyl i väntan på dödens befrielse. Jag ville gosa och pussa hans öron i evighet och jag vill inte döden. Jag har så svårt att förstå den. När Vincent somnade in höll både jag och Anders om honom och jag var inte beredd på att hjärtat skulle gå i kras.

Jag hade så svårt att lämna honom. Han kändes varm och jag höll i hans tassar och tittade på hans klor som jag nyligen klippt. Orkade inte med att det var sista gången jag såg honom.När vi till slut kom ut till parkeringen sprang vi ändå bort till klinikens fönster och där stod vi och tittade in på honom. Där låg han på britsen. Alldeles ensam.  Min syn är så suddig…

 

Expressen på cykelstyret eller muscle in mind!

När jag tränar på gym kan jag ibland se motionärer som värmer upp med Expressen hängande på cykelstyret och utan större medvetenhet trampar de - samtidigt som de läser. Det finns en och annan som håller på med sin smartphone också. Man tränar liksom vid sidan av, kroppen rör sig omedvetet och hjärnan läser om prinsessan Madeleine och elitserien. För länge sedan när jag studerade mental träning fanns det ett lysande exempel på hur viktigt det är att låta hjärnan vara i det man håller på med. Det var ett gäng basketspelare som tränade på att skjuta bollen i korgen, samtidigt som ett annat gäng gjorde samma sak, men endast genom att tänka sig in i hur de träffade rätt. De föreställde sig alltså bara hur de sköt mål. Senare, när alla spelade, sköt de som endast hade föreställt sig hur de sköt mål, nästan lika bra  som de som tränat på riktigt. Avsikten med detta var ju inte att man skulle spela basket i sin föreställningsvärld. Hur roligt är det?! Utan avsikten var att visa hur viktigt det är att vara i det man gör. Hur man kan bli ännu bättre idrottare genom att låta medvetandet vara med i rörelsen. Man brukar kalla detta för muscle in mind! Muskeln i medvetandet! Man får bättre kontakt med musklerna och får bättre träningsresultat genom att tänka på den muskel man tränar. Nervsystemets funktioner utvecklas när känslan och tanken är med. Precis på samma sätt behöver känslan och avsikten vara med när man äter en måltid, pratar med en god vän eller hjälper ett barn på med stövlarna. Food in mind. Friend in mind. Child in mind.  Ja,helt enkelt att vara i det man gör. Life in mind! Då blir allt så mycket bättre...