Jag är löpare med en skadad baktass – så det är mycket
cykel nu. Landsväg. Slät asfalt och
tunna racerhjul. Och så tog jag mig för
att anmäla oss till Cykelvasan, ett mountainbikelopp
eller bergslopp som det blir på svenska! Anders satte på 42 - mm hjul på min racer och vi
for faktiskt iväg till Dalarna. Dalarna i mitt hjärta. Jag har, av någon outgrundlig
anledning, haft en medfödd kärlek till Dalarna och höll som liten på Leksands
ishockeylag och läste älvdalsmål som specialarbete i skolan. (Vad vet vi om våra dunkla medvetanden?) Vi
hade startnummer över 13 000 och stod i en av de sista startleden. Som löpare har jag alltid varit odrägligt bortskämd
och stått i seedade startgrupper och vad vet man om livet då? 13 000 är
rätt många bankande hjärtan och fräcka cyklar och jag var skärrad som en kanin. För jag är en ängslig cyklist. Jag är rädd för trängsel och höga farter och ojämnheter
och andra hejdlösa cyklister och att ett hjul skall hoppa av (det har hänt!) och att något skall hända med bromsarna (det har också hänt!) och att ett rådjur skall
komma i vägen (det har hänt en kompis!) och jag tycker att mitt livs skadekvot är rätt full.
Himlen var
dalablå och trängseln i början uthärdlig och cyklisterna var ofta mycket
hänsynsfulla. Allt började på asfaltsväg,
tre kilometer stigning och jag hann fröjdas över att verkligen vara där och njuta av de historiska markerna och myrarnas dofter. Jag och Gustav Vasa! Och Mora-Nisse. Och Sixten Jernberg.
Och Bengt Hassis. Och Jörgen Aukland. Och Daniel Tynell… Men efter den
stigningen gällde det endast att hålla i styret och tankarna. Allt fanns där
framför mig: Smågan, Mångsbodarna, Risberg,
Evertsberg, Oxberg, Hökberg och Eldris. Visst kan man nästan gråta av
poesin i de orden? Det var vägar, stigar, rötter, stenar, branter, fåror, mera
stenar, gupp och sand och sugande gräs. Det var mycket av det jag aldrig
upplevt som cyklist och som jag aldrig trott att jag skulle våga beträda med
min spröda Cannondale och kaninsjäl. Efter Mångsbodarna bar det hialöst utför.
Länge. Och det var stenigt och ojämnt. Jag bromsade mig fram och runt mig svärmade de
som gasade sig utför, det tuffa släktet med stötdämpande framgafflar. ” Stötdämpande framgaffel garanterar en viss komfort genom att absorbera stötar i
terrängen” – står det att läsa i cykelkataloger. Men att de vågar? Kasta
sig utför! Rasa fram bland sten och rot! Vad fattas mig för att våga släppa på
så? Vilken gen? Men senare kom det ett par avsnitt med asfalt igen och då! Då fick våra
asfaltsspringare visa vad de gick för, utan stötdämpare, men med något större
hjul for vi fram i egen fil och passerade hundratals mountainbikeåkare. Höger!
Ropade vi diskret och öste på i 40 – 50 km i timman. Nu ni! Strax tog
fröjden slut och svängen in i skogen var tvär och oundviklig och de där med stötdämpare, de kom
tillbaka. Men det är vackert i tallskogarna i Dalarna, det är det. Då och då var skogsvägarna
fulla med tappade vätskeflaskor, så övergivna och tappade som det antagligen
ser ut på väg upp till Mount Everest. En olycksrisk som jag inte
kalkylerat med! Mitt i loppet slutade
min högerbroms att fungera! Jag vet inte om de med stötdämpare hade cyklat
vidare med endast en broms. Säkert. Men det gör inte en kanin. Nu hade jag ju världens
bästa Anders med och han kunde fixa bromsen och vi flög (nåjå) vidare i Dalaskogarna. Jag och Anders och stigarna och stenarna och myrarna och den dalablå himlen. Vi gjorde
det verkligen! For fram i fäders spår. Tungt. Svårt. Vackert. Smärtsamt. Och alldeles
förskräckligt och alldeles underbart. Nu kändes farten hög. Vart hade kaninen tagit vägen?!
I
mitten av loppet började min växel att krångla. Jag kunde inte längre använda
de lägsta växlarna och sju gånger hoppade kedjan av i de brantaste backarna. Bike
Tyson, Kungsbackas egen cykelverkstadsmästare, vad hände?! Du tittade ju över min
cykel för en tid sedan?! Men så är ju det materiella, det nöts och slits. Även cyklister
nöts och slits och vi såg några olyckor utefter banan och efteråt fick vi veta att ambulansen gått i skytteltrafik inne i Mora. Ta det varligt! Alla! 95
kilometer i Dalarna är äventyr och glädje. Inte ta risker! Hade jag velat ropa på dalmål. De sista två milen in till Mora var gropig och lite slirig grusväg. Efteråt stod jag där vid
kyrkan i Mora och kände mig som när jag var liten och hade ramlat ned för en
lång trappa och omtumlad reste mig upp igen. Utan att vara skadad alls…