måndag 19 augusti 2013

Cykelvasan eller Cykelfasan

Jag är löpare med en skadad baktass – så det är mycket cykel nu. Landsväg.  Slät asfalt och tunna racerhjul.  Och så tog jag mig för att anmäla oss till Cykelvasan, ett mountainbikelopp eller bergslopp som det blir på svenska! Anders satte på 42 - mm hjul på min racer och vi for faktiskt iväg till Dalarna. Dalarna i mitt hjärta. Jag har, av någon outgrundlig anledning, haft en medfödd kärlek till Dalarna och höll som liten på Leksands ishockeylag och läste älvdalsmål som specialarbete i skolan. (Vad vet vi om våra dunkla medvetanden?) Vi hade startnummer över 13 000 och stod i en av de sista startleden. Som löpare har jag alltid varit odrägligt bortskämd och stått i seedade startgrupper och vad vet man om livet då? 13 000 är rätt många bankande hjärtan och fräcka cyklar och jag var skärrad som en kanin. För jag är en ängslig cyklist. Jag är rädd för trängsel och höga farter och ojämnheter och andra hejdlösa cyklister och att ett hjul skall hoppa av (det har hänt!) och att något skall hända med bromsarna (det har också hänt!) och att ett rådjur skall komma i vägen (det har hänt en kompis!) och jag tycker att mitt livs skadekvot är rätt full. 

Himlen var dalablå och trängseln i början uthärdlig och cyklisterna var ofta mycket hänsynsfulla.  Allt började på asfaltsväg, tre kilometer stigning och jag hann fröjdas över att verkligen vara där och njuta av de historiska markerna och myrarnas dofter. Jag och Gustav Vasa! Och Mora-Nisse. Och Sixten Jernberg. Och Bengt Hassis. Och Jörgen Aukland. Och Daniel Tynell… Men efter den stigningen gällde det endast att hålla i styret och tankarna. Allt fanns där framför mig: Smågan, Mångsbodarna, Risberg, Evertsberg, Oxberg, Hökberg och Eldris. Visst kan man nästan gråta av poesin i de orden? Det var vägar, stigar, rötter, stenar, branter, fåror, mera stenar, gupp och sand och sugande gräs. Det var mycket av det jag aldrig upplevt som cyklist och som jag aldrig trott att jag skulle våga beträda med min spröda Cannondale och kaninsjäl.  Efter Mångsbodarna bar det hialöst utför. Länge. Och det var stenigt och ojämnt. Jag bromsade mig fram och runt mig svärmade de som gasade sig utför, det tuffa släktet med stötdämpande framgafflar.  Stötdämpande framgaffel garanterar en viss komfort genom att absorbera stötar i terrängen– står det att läsa i cykelkataloger. Men att de vågar? Kasta sig utför! Rasa fram bland sten och rot! Vad fattas mig för att våga släppa på så? Vilken gen? Men senare kom det ett par avsnitt med asfalt igen och då! Då fick våra asfaltsspringare visa vad de gick för, utan stötdämpare, men med något större hjul for vi fram i egen fil och passerade hundratals mountainbikeåkare. Höger! Ropade vi diskret och öste på i 40 – 50 km i timman. Nu ni! Strax tog fröjden slut och svängen in i skogen var tvär och oundviklig och de där med stötdämpare, de kom tillbaka. Men det är vackert i tallskogarna i Dalarna, det är det. Då och då var skogsvägarna fulla med tappade vätskeflaskor, så övergivna och tappade som det antagligen ser ut på väg upp till Mount Everest. En olycksrisk som jag inte kalkylerat med! Mitt i loppet slutade min högerbroms att fungera! Jag vet inte om de med stötdämpare hade cyklat vidare med endast en broms. Säkert. Men det gör inte en kanin. Nu hade jag ju världens bästa Anders med och han kunde fixa bromsen och vi flög (nåjå) vidare i Dalaskogarna. Jag och Anders och stigarna och stenarna och myrarna och den dalablå himlen. Vi gjorde det verkligen! For fram i fäders spår. Tungt. Svårt. Vackert. Smärtsamt. Och alldeles förskräckligt och alldeles underbart. Nu kändes farten hög. Vart hade kaninen tagit vägen?! 


I mitten av loppet började min växel att krångla. Jag kunde inte längre använda de lägsta växlarna och sju gånger hoppade kedjan av i de brantaste backarna. Bike Tyson, Kungsbackas egen cykelverkstadsmästare, vad hände?! Du tittade ju över min cykel för en tid sedan?! Men så är ju det materiella, det nöts och slits. Även cyklister nöts och slits och vi såg några olyckor utefter banan och efteråt fick vi veta att ambulansen gått i skytteltrafik inne i Mora. Ta det varligt! Alla! 95 kilometer i Dalarna är äventyr och glädje. Inte ta risker! Hade jag velat ropa på dalmål. De sista två milen in till Mora var gropig och lite slirig grusväg. Efteråt stod jag där vid kyrkan i Mora och kände mig som när jag var liten och hade ramlat ned för en lång trappa och omtumlad reste mig upp igen. Utan att vara skadad alls…


tisdag 6 augusti 2013

Mina tramptag bland förfäder

Provence! Augusti 2013. Latinsk kvällsvärme och vägen slingrar som en silvertråd genom landskapet. Vi gör en träningstur på racercykel, åtta mil och kvällen är ockrafärgad och så omfamnande. Luften är mättad av torkad rölleka och timotej och rågåkrarna vid vägkanterna är sidenmjuka, böljande gardiner. Allt är bara här och nu och jag bara skojade, det är inte Provence. Det är Halland, mitt landskap på Jorden. Här möts hav och sjö. Här möts det gula böljande vetet och de faluröda gårdarna. Här svävar mina förfäder i solens sista strålar i en nästan andlig upplevelse mellan då och nu. Mellan deras slit på den blöta torvmossen och mina tramptag på superlätt cykel. Så långt borta är allt och så nära är allt. Och så lyckligt lottade vi är! Av ren glädje håller vi stundtals 40 km i timman, sädesärlorna glor och jag är tacksam för de som gav mig livet och gav mig denna sommarkväll. Den är evig...

lördag 3 augusti 2013

Fett vs kolhydrater, vad är sanningen?

INSULIN, MUSKLER OCH FETT.
Jag undrar lite granna. Varför detta självgoda och hialösa LCHF-krig i tidningar, TV och på sociala medier? Denna vrede och övermod, denna självsäkerhet och smutskastning, när det gäller maten vi äter. Några vill bacon och vispgrädde och ser kolhydrater som ett gift. Andra menar att mycket mättat fett gör oss hjärtsjuka och strokebenägna och så bråkas det och alla är så säkra på sin sak. Men sanningen är ju som livet självt: den förändras, växer och mognar och sällan kommer man till den punkt där allt har fastställts och utretts och kampen är över.  Jag tror att mycket när det gäller LCHF stavas insulin! Insulin är ett hormon, ett anabolt hormon, det vill säga ett uppbyggande hormon. Insulin bygger muskler, men också fett! Det är viktigt att snabbt få i sig kolhydrater efter ett träningspass så att muskeluppbyggnaden kan starta så snabbt som möjligt och nedbrytningsprocessen avstanna. Idrottare behöver kolhydrater, tror jag som tränat och tävlat på elitnivå hela mitt liv. Jag vet att LCHF:are tycker att det räcker med rent protein. Tänk om det inte är hela sanningen, tänk om de har fel?
Men om man äter en massa socker i tid och otid rusar insulin ut i blodbanorna mest hela tiden och då, minsann, bygger insulin inte muskler utan fettdepåer! Trist men troligen sant. Med tiden kan insulinet liksom slitas ut, bli allt svagare, och det behövs mer och mer för att kroppen skall kunna ta hand om socker. Man blir insulinresistent och i värsta fall diabetiker. Det gäller att vara varsam med insulin.

FETTDIETER
Så en dag uppfanns fettdieterna (Atkins, LCHF med flera) De går ut på att äta mycket fett och protein och undvika kolhydrater. Fiffigt! Kroppen behöver då inte pumpa ut insulin för jämnan, inga fettdepåer byggs och blodsockervärdena förbättras rejält. Det fiffiga med att sluta äta kolhydrater är att man slutar att äta de dåliga, raffinerade och industriframställda kolhydraterna som Fanta, geléhallon och isglass! (Det kanske hade räckt med det?!) Det dumma med att sluta äta kolhydrater är att man slutar att äta även de nyttiga, livsbringande och sunda kolhydraterna som fullkornsbröd, tomater och apelsiner. Det är därför jag undrar lite granna. Vad händer med en kropp som får i sig för lite betakarotener, polyfenoler, lykopener och luteiner som är några av namnen på starka antioxidanter som finns i fruktens och grönsakernas färgämnen? Antioxidanter som ju är ett slags rostskyddsmedel som skyddar vår organism från massor med sjukdomar: allt från förkylningar till alzheimer, från reumatism till cancer.Vad händer med tarmar som inte får tillräckligt med fibrer när människor väljer att äta en frukt i veckan och inga morötter? Fibrer är mat för magbakterierna, som är livsviktiga för en stor del av vårt immunförsvar och vår hälsa.
Vad händer med blodkärlen av allt baconfett som kan härskna när det inte finns tillräckligt med antioxidanter? Vad händer med människor vars njurar får ta hand om för stora mängder protein? Vad händer med all på sikt, när vi driver saker för långt? Det är ju det, tror jag, att ingenting på Jorden är enbart ädelt och fantastiskt. Varken mat, metoder eller människor! Vi får söka vidare och sluta kriga och vara så säkra....