I dödens käftar

 Vår katt Tindra är mjuk som molnen, spröd som fjärilen på blomman och full av tillgivenhet. Hon är avslappnad som en trasdocka i ens famn, spinner högljutt av vällust och dryper av kärlek. Och så. Vill ni veta en hjärtskärande hemlighet? Hon är en lustmördare! Hon bollar lustfyllt med sina halvdöda offer och knäcker med glädje nacken av en fågel. Inte för att hon behöver mat, hon får minsann massor med Pussi och torrfoder med ett kilopris som vida överstiger kravodlade apelsiner. Idag när jag satt och skrev kom hon jamande bakom ryggen, för att hälsa, trodde jag. Men det hon ville var att stolt visa upp sin senaste jakttrofé; en liten späd gulärla i hennes sylvassa käftar. Jag flög upp från stolen och Tindra rusade bakom en byrå, som jag genast drog fram och avslöjade den lilla pälsuslingen. Jag  lyfte upp henne och den lilla ärlan blev då liggande på golvet, blöt och flämtande. Den andades! Den levde! Jag tog den i mina händer, gav den healing och såg den djupt in de skräckslagna mörka ögonen. En stund senare lade jag fågeln försiktigt på en hög torrt gräs i ett miniväxthus och efter en timma lyfte den från mina händer på starka vingar ut i skogen. Fredagens mirakel…Anders berättade att en man sagt till honom att katter inte kan hjälpa att de jagar. Precis lika lite som ett träd kan ta ansvar för att någon klättrar upp i trädet och faller ned. Det tåls att fundera över…

Vem fyller år på samma dag som du?

Känner du att din födelsedag är eljest? Att just den dagen i almanackan bär ett skimmer? Så barnslig är jag. Som om den 14 augusti skulle höja sig över mängden av dagar, som om hela världen då håller andan av förväntan. Egentligen firar vi ju inte hur gamla vi blir, utan att vi är födda. Att vi får leva ett liv på Jorden och springa i skogen, cykla till ICA, baka jordgubbstårtor och dela framgång och strid med andra. Dessutom har lyckans fe svept sitt trollspö över oss här i Norden. Vi nu. Utan krig, ebola, terrorism och fattigdom. Jag får ta många djupa andetag när jag försöker tänka på motsatsen. Då blir det isande kallt.

Jag har ett litet kusinbarn som heter Julia och som är född på samma dag som jag! Att dela samma födelsedag har också ett speciellt ljus, som om man är sammanlänkad på något trolskt sätt. (Vad vet vi om allt?) Mina egna sanslöst ovetenskapliga undersökningar visar på att det är ganska vanligt i familjer, att man delar födelsedag med någon närstående. Jag är långt, långt ifrån någon matematiker men 1 på 365 verkar inte vara någon högoddsare; för varje ny släkting är chansen 0,27 %. (Julias mamma delar förresten födelsedag med sina två syskon)  Nu är Julia synnerligen begåvad, hon kunde sjunga Blinka lilla stjärna när hon var två år. (Fjärran lockar du min syn!!!) 

Nu fyllde hon tre och det vällde in gäster med paket och födelsedagsbarnet kilade runt som en skogsmus bland papper och kartong. Vi hade väntat diskret med att ge vårt paket, så hon inte skulle svimma av all uppmärksamhet, för hon kunde omöjligt ha koll på vem och vad  mitt i allt tjohej. Så! Mitt i paketyran kom hon plötsligt fram till mig och tittade mig mystiskt in i ögonen och sa; Haj du nån pesänt?! Hon hade full koll i sin lilla skarpa hjärna. Jag tappade andan. Så idag tittade jag Anders djupt in ögonen och sa; haj du nån pesänt?! Det är nämligen min namnsdag idag…

Augusti är ockrafärgad!

Träningspass på morgonen . Sex mil före frukost och medhavd proteindryck. Världen är nytvättad och ren och augusti är så betagande vacker, tänk bara på de ockrafärgade stubbåkrarna och hedarna som brinner i purpur. Tänk om det är vemodet som vilar i dimmorna och fukten som på något sätt förhöjer skönheten. För nära avsked händer något med oss. Intill döden och det oundvikliga blir vi ödmjuka och inser hur mycket vi älskat. Sommaren på upphällningen. På det vill man inte tänka, men det finns där. Det gör det. Vid medeltidskyrkan i Landa kyrka (byggd när Halland var danskt!) fyller vi på flaskorna med kyrkogårdsvatten och äter en halv energikaka. Portarna till kyrkan står öppen och det hörs orgelspel från den tidiga morgonens gudstjänst. Så fick vi både lite andlig och lekamlig spis. I väg. Hög fart. Hjärtat pumpar på: syre och näring till alla muskler. Det syrefattiga blodet far iväg till lungorna och blir på nytt syrerikt. Runt. Runt. Kroppspulsådern, artärerna och kapillärerna. Det svindlar när jag tänker på det maskineriet.  Augusti är ockrafärgad och det brinner i världen och Västmanland. Och jag kan bara göra så gott jag kan. Det skulle nog bli rätt bra om vi alla gjorde så gott vi kunde...