Vi förlorade en mycket nära vän i höstas. Ni vet vänskap
som lyssnar, som bryr sig om, som ser och som inte glömmer en. Fastän jag
visste hur viktig hon var lodade jag inte djupen förrän begravningen var över.
Det är så förunderligt för ofta är det förlusten som öppnar dörrar till det
innersta. Just när jag förlorat henne förstod jag hur mycket hon betytt och
gett. Man vet innan också, men att veta är inte samma sak som att få en insikt. Sikt inåt!
Nu behöver det, som tur är, inte endast vara döden som
ger insikter, utan ibland kan det räcka att något händer eller att någon säger något på ett sätt som rör vid hjärtan. När jag var liten var jag så rädd om djuren
och skogen, ja hela planeten. Lena som barn skrev i dagboken att hon ”hatar
avgaser”. Som mycket ung slutade jag använda plastpåsar, äta kött och jag fick leta efter ekologiskt mjöl och nu kan jag stå inför det (underbara!) faktum att så många
männscher har kommit till insikt år 2018!
Under alla år har mitt mål varit att inte döma
människor för deras val. För man går på nattgammal is när det gäller inspiration kontra dömande. Mitt mål har
varit att inspirera, ge insikter – och det är ju också mitt jobb. Klart att jag
tänkt och känt en massa, triviala saker som att varför står en präst och
predikar godhet och sedan går hem och äter djur som våndats i trängsel och skräck
inför sin egen död. Det har funnits massor med motsägelser, men jag har låtit
de dömande tankarna fara…
Skuld
är aldrig lösningen. Det stora år 2019 är ju att världen är mer öppensinnad, vi
kan tala om det komplicerade på ett lugnare och mer välkammat sätt. Situationen och smärtan på planeten har gjort att många dörrar
öppnats och många fått en sikt inåt och
det är ett hopp att vila ut i inför nästa år. Och nästa. Och nästa.