lördag 15 september 2012

Att besegra ett berg

Vi är på väg att cykla ett stycke upp mot himlen, jag å Anders. Gross Glocknermassivet, där finns Österrikes högsta berg med evig snö. Vi har så lätt packning på våra racercyklar, men inklusive tunna vantar, supertunn regnjacka, ett stycke bröd, ett äpple och vatten. Stigningarna börjar redan nere i dalen där det känns trångt och nästan klaustrofobiskt, men solen omfamnar och strålar och korna blänger undrande. Varför bestiga berget undrar de. Därför att det finns där - älskade kor! Men varför längtar jag så ofta hit till dessa ursinniga berg? Jag med halländska gener, på både mödernet och fädernet, sedan minst mitten av 1600-talet. Mina gener vet bara vida vidder och öppna hav och så denna längtan. Hit. Nu kommer inte vägen att plana ut på långe, länge. Bara några få serpentinkurvor, men mest brant uppför, uppför, uppför. En evighetsbacke med tramptag på näst intill maxbelastning. Uppför, uppför, uppför. I början cyklar vi i bergets skugga och topparna kommer inte att synas på länge. Djupa andetag och lårmusklernas pulserande är vår livlina upp, allt vi har att lita till är våra kroppar. Bara den känslan! Det kommer bussar och bilar som sakta stånkar om oss, passagerarna tycker kanske synd om oss, men jag känner för dem! Så förunderligt att vi alla prioriterar olika i livet. Jag vill njuta djupa andetag först, sedan utsikt och mat. I kontrasterna vilar lyckan. Ibland kan jag ana Anders lätta andetag bakom mig. Ravinerna till höger om oss blir allt brantare allt eftersom morgonen blir förmiddag. Uppför, uppför, uppför. Det är bittert och alldeles underbart.

Formar naturen oss människor? I denna värld av ursinniga branter måste ju människor sträva uppför. Bära mat, mjölka kor och bygga hus. Knoga och knega uppför, uppför, uppför. Här betar korna på ängar branta som väggar. Här slår bonden höet med traktorn så lutande att man andlöst undrar när den skall rulla ned mot byn flera hundra meter längre ned. För här bär det förstås också utför med krafter så väldiga och ofantliga att ibland är det endast döden som kan hejda farten som är en del av österrikarnas liv och vardag. De tämjer och utmanar och de åker skidor, klättrar eller kör bil med dessa krafter i blodet. Ursinnigt nedför branter, rasande forsar och - landsvägar! Österrikarna kör bil som i svarta pister, gör omkörningar i kurvor med möten och om allt skall gå väl kan det hänga på en eller två spröda centimetrar. De är skickliga förstås, det verkar ofta gå väl. Men inte alltid, på de små bykyrkogårdarna vilar många unga män som för övermodigt utmanat farten. Vid landsvägskanterna står många kors och minnesmärken där bilister inte haft de livsviktiga centimetrarna på sin sida. Livet är skört som en fjärilsvinge.

Vi trampar. Musklerna pumpar, det är timmar med bencurl. Branterna vid sidan är så djupa nu och så nära att vi påminner oss om att tänka på det. På det att inte ligga för nära, ett enda snedskär och oändligheten väntar oss. Allt är så smärtsamt bildskönt, himmelshögt och rått som vore vi i en sagovärld, långt från Halland. En italienare cyklar om oss, på honom ser vi hur segt och onådigt det är - för alla. Djupa andetag. Det är kropparna nu mot berget. Mina tankar tar virriga skutt hit och dit, från hur katterna där hemma mår, till surdegsrecept och till tyskans sjätte deklination. Det är väl den när substantiv får S i plural. En bit upp står italienaren och hejar på oss: Vier kilometer! Och vi lyfter blicken skelögt uppåt för att se om de fyra kilometrarna syns. Vi ser en bergvägg brant som Gothia Tower vid sidan av oss och långt där uppe en prick. En cyklist. Tramptag för tramptag. Vi mot berget. Italienaren cyklar om oss igen och vi ser flaggor i fjärran himmel. Kylan kommer och luften stinker i kuvorna av bilars bromsbelägg. Nära. Nu.