onsdag 25 januari 2012

Nummer arton

Att springa i skogen är det bästa, de allra innerligaste och mest livgivande andetagen tas bland gammelgranarna. Men vi spinner också, jag och Min Anders. Två hårda  pulspass i veckan. Intervall och distans. Pulsklockor tas på och alla ser sin pulsklocka ticka på den stora skärmen på väggen. Vit, blå, grön, gul - och röd zon. Konsten att bita ihop i röd zon, när hjärtat slår minst 90 % av maxpulsen, är en bitterljuv kamp. Under vilominuten syns hjärtats förmåga att lugna ned sig, att klättra ned i zonerna och syresätta kroppen på allt färre slag. Tänk all denna kraft i alla dessa hjärtslag i ett mörkt rum på ett Friskis & Svettis under en mörk halländsk kvällshimmel!
Vi har kommit att bli ett gott gäng under åren, några av oss som köar in till spinningsalen. Allt tidigare har vi anlänt och stått där och småpratat, skrattat och laddat. Mötts. Lärt känna varandra lite. En sommardag i fjol åt vi surdegsbröd och chokladmuffins i vårt växthus och vi hade mycket att prata och skratta om. Nestorn i gänget  är en hjärtprofessor som vi skämtsamt och vördsamt kallar just professorn. Inför hans pondus och hans erfarenhet om hjärtat och livet hukar vi lite granna. Och han var dessutom en gång en god häcklöpare i IK Vikingen. Av de 50 pulsklockor som vi varje gång fritt väljer mellan tar han alltid nummer arton. Till slut var det få som ens tänkte tanken att ta just nummer arton, om nu någon skulle komma till Friskis & Svettis före professorn och hans rara fru. Pulsband nummer arton var professorns. Ibland råkade professorn se vilket nummer jag tog på min pulsklocka och han såg då mina hjärtslag. Det var stort för mig att som långdistanslöpare, som aldrig tränat med hjälp av tekniska finesser, få höra en hjärtprofessor beundrande säga att jag har ett idrottshjärta som inte är av denna värld. Jag blev blyg av den uppståndelsen. Och rörd.
Måndag och onsdag varje vecka, utom under sommaren, har vi delat djupa andetag, vi i spinninggänget. Det är alldeles speciellt att dela sina hjärtslag med andra, att se andra människors livspuls. Att bokstavligen se den energi pulsera som bär kärleken och upprätthåller det mystiska livet.
Så blev det jullov på Friskis & Svettis, i nådens år 2011. Ett par veckor med gran, grönkål och gåvor. Grön vinter och djupa andetag och måndagen när vi kom tillbaka hängde nummer arton kvar på sin krok...Professorn hade inte kommit. Skulle vi skoja? Och ta nummer arton?
Men så är nu livet en resa i ljus och mörker. Så ljuvligt och så djävligt. Professorn skulle aldrig komma mer, för hans hjärta hade slutat att slå strax före nyår. Just hans vältränade häcklöparhjärta, cykelhjärta, seglarhjärta och professorshjärta hade ödelagts av en infarkt. Sånt får inte hända, ingen får dö mitt i det pulserande, starka livet. Jag vill inte att någon skall dö. Tomma och chockade viskade vi andra, tassade vi förvirrat runt och sedan blev vi förstummade i det obegripliga. Ingen nåd, inga försäkringar, ingen amnesti verkar finnas. Vi vandrar alla på nattgammal is. Det gäller att säga orden och ge uppskattningen. Medan pulsen slår. För en del av livets mening verkar vara att allt skall förändras och förvandlas och någon annan skall ta vår plats. Skall fylla det tomrom som det drar så iskallt i från när någon lämnat oss. Skall ta nummer arton.

tisdag 3 januari 2012

Ni finns alltid kvar



"Stjärnorna ligger så långt bort att deras ljus behöver många år, ja kanske århundranden, för att hinna fram till Jorden."


Nytt år. Igen! Nya år, resan runt solen i allt högre fart. Går tiden fortare för att vi rör oss fortare? Går tiden långsammare när vi är barn? Saktar tiden ned i slutet av livet, när vi är riktig gamla? Tänk alla sökande tankar som tänkts på Jorden.  Alla steg som tagits. Alla andetag. Alla spadtag. Tänk alla människor som levt och längtat och oroat sig - precis som vi. Som stretat och gråtit och brustit. Att tänka på alla de som levt är som att titta ut i Vintergatan och försöka räkna alla stjärnor, försöka se dem alla, särskilja dem. Då svindlar det. Men så stort är universum, att en del stjärnor lyser på Jorden, först efter att de har brunnit ut. Så lyser också varje människa  länge, länge efter hon slocknat. En del blir presidenter och ministrar eller stora diktare och astronauter och de kan påverka våra liv länge efter att de lämnat Jorden. Men också mindre uppmärksammade människor finns kvar. Strålar. Påminner. Deras minnen finns i hjärtan, deras ansikten på foton, deras liv i anekdoter och deras namn på gator. I vår lilla kommun bär gator, stigar och backar ofta namn av helt vanliga människor som levt och funderat. Före oss. Dem tänker jag på ibland. Jag undrar vem de var. Hade de en livslång kärlek? Var de rädda för tidens gång och döden? Hade de spetsgardiner i fönstren? Vem var Sven som gav namn till Svensa Väg? Eller Martin Harald som antagligen bott vid Martin Haralds backe? Eller Östen på Östens väg? Dem vill jag omfamna, viska till;
Ni finns alltid kvar!  
En del namn känner jag igen! Som Britta-Lena, en känd klok gumma, som gett namn åt Britta-Lenas Gata. Eller Svedberg, som var husläkare åt mina förfäder och vars gata heter Doktor Svedbergs Gata. Och så Smekålle förstås! Han som har gett namn åt det nya, stora bostadsområdet Smekålles Ängar söder om Kungsbacka. När jag var liten låg det en liten röd stuga utan elektricitet på just dessa ängar. Det var Smekålles torp! Smekålle var en erkänt duktig smed, men egensinnig och sotig. Inne i stugan kunde man ana kolmörkret och soten. Soten och mörkret var en del av Karl Andersson som kom från en fattig syskonskara i Bröndome och var nära släkt med min familj. Ett utmärkande drag hos Smekålle var hans yrkesskicklighet, men också snålhet. Både han och ett par av hans systrar blev, på grund av en osannolik sparsamhet och ihärdig knusslighet, med tiden ganska förmögna. I vår familj pratades det om att Smekålle, i sin mörka stuga, passade på att läsa tidningen i ljuset från förbipasserande bilar. Det berättades också den förskräckliga historien om när han glömde sin plånbok med 35 000 kr på bussen. När Karl Härman Andersson dog testamenterade han en stor del av sina pengar till Länken. Men en ansenlig summa på
10 000 kr testamenterade han till en okänd fröken Linnea från Pixbo. Vem var hon?! Ingen vet! Var hon ett hemligt ljus i Smekålles sotmörker? En stjärna i en isande kall och oomfattlig Vintergata?