Blårävar vill springa på fjällsluttningen - inte bli till tofsar på modemössor!

Vi får inte glömma den oerhörda kraften till förändring som finns i oss. Hur mycket du och jag kan uträtta genom det vi väljer att handla och göra. I bland är det bra att tänka efter. Vi har alla ett stort ansvar för vilken riktning vi vill att världen skall ta. Det är enkelt, ja rent av nonchalant, att tro att det just jag gör inte har någon betydelse. När just det jag gör i slutändan påverkar en hel värld. Ett faktum som kan få det att svindla. I samma ögonblick som en enda människa väljer något, eller väljer bort något, har en rörelse startat  i just den riktningen. Du är en droppe i havet, men du är också havet. Det är i var och en av oss som fröet till förändringens explosion vilar. För några år sedan försvann, till exempel, alla miljöfarliga tvättmedel från butikshyllorna, för att du och jag valde det när vi handlade.  Så enkelt är det...

För jag har svårt för blodiga revolutioner; det gör till exempel ont att tänka på förvirrade minkar som släppts ur sina burar och förskrämda sprungit  ut på landsvägarna, lemlästats och kanske fått dö en smärtsam död för den goda saken. Smärta är alla revolutioners pris och krig för att uppnå fred är så motsägelsefullt. Jag tror på kraften i varje människa, den tysta och ömsinta revolutionen.  

Om alla människor slutar att köpa köttmat från djur som får utstå det outhärdliga kommer det inte att finnas sådant kött. 

Om alla människor i samma ögonblick slutar att äta griskött från kultingar som, under svår smärta, kastrerats utan bedövning, slitits ifrån sina mammor, levt ett stressigt liv i ett trångt utrymme och till sist gasats ihjäl med kvävningskänslor skulle det inte att finnas sådan grisindustri kvar. 

Om alla människor i samma ögonblick slutar att äta kycklingar som fötts upp i maskiner och som aldrig fått se sin mamma och som levt ett onaturligt liv med förvridna ben och trängsel så skulle inte sådan kycklingar finnas mer.

Om alla människor i samma ögonblick slutar köpa modemössor med tofs av blåräv skulle  inte några blårävar tvingas att leva i små, trånga burar för att sedan dödas med en el-stav i ändtarmen. Utan att någonsin ha fått springa under blåa himlar på fjället, vilket är deras livsuppgift. Djur vill springa, vill ta djupa andetag och leva sina liv.

Tänk om alla människor! Samtidigt!