Man kan sällan älska en hel människa, inte dyrka alla
egenskaper, karaktärsdrag och egendomligheter. Inte ens den eller de människor
som står en allra närmast. För varje
människa är ett världshav med grund och bränningar, det gäller att segla
varligt för att kunna njuta av resan. Ofta är vi människor faktiskt rätt bra på det, att överse och ha
fördragsamhet, speciellt (allra mest speciellt!) med barn som kan vara så odrägliga,
men vi vet att de kan inte bättre än så. Mot vuxna är vi hårdare och mer
dömande, (med rätta?!) och kan reta upp oss på egenheter och småsaker så till den milda grad att
vi börjar förakta och glida isär. Ibland när jag hamnar i ett känsloläge av
irritation och eldfängdhet mot en människas egenskaper och känner hur lätt det
är att fastna där – i den nedåt stupande irritationsspiralen – då tvingar jag mig att vända
fokus och rabbla och betänka alla goda egenskaper som finns. Istället. Kanske på omtänksamheten, humorn och klokheten. När jag gör det mitt i irritationen lättar det
och det ljusnar. Om man bara kunde älska det perfekta skulle man stå ensam på
Jordens yta…
En mycket närstående vän som betyder så mycket för mig kan såra
mig. Djupt. För det mesta umgås vi mycket och hon är både förstående och genomsympatisk, men rätt som det är, är jag inte så viktig för henne. Hon
blir oåtkomlig och rent av arrogant och vänder mig ryggen utan att ens märka hur mycket
det sårar mig. Då gäller att meditera på hennes goda egenskaper för att inte
spricka av förbittring. Hon heter tindra och är vår katt…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar