Varje individ - ett liv

Det är sista kilometern på morgonens träningspass. Skogarna skimrar i guld och brons och det är smärtsamt vackert och vemodigt. Då ser jag plötsligt en liten bergfink hoppa bland höstlöven vid vägkanten, jag stannar till och den flaxar då över vägen. Jag följer efter, den ser inte ut att må bra och jag lyckas ganska enkelt fånga den. Några få gram av liv i fjäderdräkt. Där inne slår ett hjärta, där pågår en metabolism! Dessa få gram – ett helt liv! Jag får gå hem och bära den så försiktigt, som den sprödaste kristall. Fågeln får sedan tillbringa dagen på en handduk i en korg med lock och så några hasselnötter och löv för att känna sig hemma. På eftermiddagen tänker jag att jag nog kan släppa ut den, se om den kan flyga. Men något stoppar mig, kanske är det den hårda blåsten,  men jag väljer att åka till Fågelcentralen i Säve, när jag dessa dagar ändå bor och verkar bara ett par mil därifrån. Fågelcentralen i Säve är en gudabenådad inrättning, de har stora voljärer och massor med burar där trafikskadade ugglor och vingklippa svanar får läka ut och där har tusentals fåglar räddats från död och sjukdom. Tack för Fågelcentralen i Säve! Just där sladdar jag in tillsammans med min lilla höstfärgade bergfink. Kungen av Fågelcentralen  är ornitologen Tommy Järås, som själv bor där, om än inte i en voljär utan i ett hus. Jag betraktar denna bergfink som en individ och har svårt att, som en vän sa till mig en gång, betrakta fåglarna som ett kollektiv. Men jag ser alltid individer. Varje individ, oavsett om det är en bergfink eller människa, har sitt värde och sin längtan. Denna bergfink vill säkert sväva på höstens solstrålar, njuta  av bokollon och flyga mellan himmel och Jord. Tommy Järås undersöker finken och drar i klor och vingar och tittar den i ögonen. Det är så skickligt och rutinerat att jag nästan slutar att andas. Diagnosen är svullna ögon och svullen hjässa, antagligen har den lille vännen krockat med en bil. Ett avsvällande (och dyrt!) medel sprutas in i den lilla näbben med hjälp av en spruta och bergfinkshannen som tumlar och går lite ryckigt får en egen bur. Med sina hasselnötter på golvet. Prognosen är inte god, säger den gode Järlås. Jag tackar och är så ödmjuk inför allt detta och bergfinken får en egen journalanteckning och ett nummer! 945! Nu kan jag ringa och höra hur fågelpojken mår. Varje individ, ett liv…

Fågelcentralen i Säve, Göteborg, är helt beroende av bidrag och donationer för att kunna driva verksamheten. En stor inkomstkälla är försäljningen av deras fågelalmanacka. www.fagelcentralen.se

När allt brister

Klockan är inte fem i tolv, hon har börjat slå de första, dova ödesmättade slagen. Vi bor i en liten skyddad, stormrik del på jordklotet.Vi är så lyckligt lottade och proppmätta att vi inte kan omfatta det. Inte förstå. Bortskämda sitter vi vid dignande bord och småflinar och tror att allt skall ordna sig. WWF, Världsnaturfondens rapport Living Planet 2014, som beskriver planetens tillstånd, visar att Sverige är den tionde största miljöboven på Jorden. Vårt så kallade ekologiska fotavtryck (den markareal som krävs för att producera varor och ta hand om avfallet) är både stort och grumligt och därför passar vi på att utnyttja andra fattiga länder. Och djur. Antal däggdjur på Jorden har minskat med nästan hälften sedan 1970 och noshörningen som saktmodigt vandrat på Jorden i 60 miljoner år är på väg att utrotas av människan. Vi måste sätta oss ned på en sten och fundera på saken, fatta att det i slutändan handlar om vår egen existens! Existens! Smaka på det ordet och det svindlar. Ekosystem har krossats för att vi vill handla billigt och mycket. Naturen är för många endast en trevlig plats att ha picknick på, inte tänker man på ekosystem och åkergrodor när man spelar golf. Skogshyggen bildar stora ekologiska öknar i vårt land, hur många funderar över det?  Eller att Jordens vattenlevande djur har minskat med 76 %? Och havslevande fiskar med 39%? Alla beslut är viktiga nu. Det är nu det gäller. Mina och dina små beslut i vardagen är grunden, där kan vi börja. Man kan inte göra affärer eller bygga nya kök på en död planet. Naturen är vårt urhem och egentligen vår enda livförsäkring. Vi går på nattgammal is och när allt brister, då har inte Ica Maxi öppet.  

I dödens käftar

 Vår katt Tindra är mjuk som molnen, spröd som fjärilen på blomman och full av tillgivenhet. Hon är avslappnad som en trasdocka i ens famn, spinner högljutt av vällust och dryper av kärlek. Och så. Vill ni veta en hjärtskärande hemlighet? Hon är en lustmördare! Hon bollar lustfyllt med sina halvdöda offer och knäcker med glädje nacken av en fågel. Inte för att hon behöver mat, hon får minsann massor med Pussi och torrfoder med ett kilopris som vida överstiger kravodlade apelsiner. Idag när jag satt och skrev kom hon jamande bakom ryggen, för att hälsa, trodde jag. Men det hon ville var att stolt visa upp sin senaste jakttrofé; en liten späd gulärla i hennes sylvassa käftar. Jag flög upp från stolen och Tindra rusade bakom en byrå, som jag genast drog fram och avslöjade den lilla pälsuslingen. Jag  lyfte upp henne och den lilla ärlan blev då liggande på golvet, blöt och flämtande. Den andades! Den levde! Jag tog den i mina händer, gav den healing och såg den djupt in de skräckslagna mörka ögonen. En stund senare lade jag fågeln försiktigt på en hög torrt gräs i ett miniväxthus och efter en timma lyfte den från mina händer på starka vingar ut i skogen. Fredagens mirakel…Anders berättade att en man sagt till honom att katter inte kan hjälpa att de jagar. Precis lika lite som ett träd kan ta ansvar för att någon klättrar upp i trädet och faller ned. Det tåls att fundera över…

Vem fyller år på samma dag som du?

Känner du att din födelsedag är eljest? Att just den dagen i almanackan bär ett skimmer? Så barnslig är jag. Som om den 14 augusti skulle höja sig över mängden av dagar, som om hela världen då håller andan av förväntan. Egentligen firar vi ju inte hur gamla vi blir, utan att vi är födda. Att vi får leva ett liv på Jorden och springa i skogen, cykla till ICA, baka jordgubbstårtor och dela framgång och strid med andra. Dessutom har lyckans fe svept sitt trollspö över oss här i Norden. Vi nu. Utan krig, ebola, terrorism och fattigdom. Jag får ta många djupa andetag när jag försöker tänka på motsatsen. Då blir det isande kallt.

Jag har ett litet kusinbarn som heter Julia och som är född på samma dag som jag! Att dela samma födelsedag har också ett speciellt ljus, som om man är sammanlänkad på något trolskt sätt. (Vad vet vi om allt?) Mina egna sanslöst ovetenskapliga undersökningar visar på att det är ganska vanligt i familjer, att man delar födelsedag med någon närstående. Jag är långt, långt ifrån någon matematiker men 1 på 365 verkar inte vara någon högoddsare; för varje ny släkting är chansen 0,27 %. (Julias mamma delar förresten födelsedag med sina två syskon)  Nu är Julia synnerligen begåvad, hon kunde sjunga Blinka lilla stjärna när hon var två år. (Fjärran lockar du min syn!!!) 

Nu fyllde hon tre och det vällde in gäster med paket och födelsedagsbarnet kilade runt som en skogsmus bland papper och kartong. Vi hade väntat diskret med att ge vårt paket, så hon inte skulle svimma av all uppmärksamhet, för hon kunde omöjligt ha koll på vem och vad  mitt i allt tjohej. Så! Mitt i paketyran kom hon plötsligt fram till mig och tittade mig mystiskt in i ögonen och sa; Haj du nån pesänt?! Hon hade full koll i sin lilla skarpa hjärna. Jag tappade andan. Så idag tittade jag Anders djupt in ögonen och sa; haj du nån pesänt?! Det är nämligen min namnsdag idag…

Augusti är ockrafärgad!

Träningspass på morgonen . Sex mil före frukost och medhavd proteindryck. Världen är nytvättad och ren och augusti är så betagande vacker, tänk bara på de ockrafärgade stubbåkrarna och hedarna som brinner i purpur. Tänk om det är vemodet som vilar i dimmorna och fukten som på något sätt förhöjer skönheten. För nära avsked händer något med oss. Intill döden och det oundvikliga blir vi ödmjuka och inser hur mycket vi älskat. Sommaren på upphällningen. På det vill man inte tänka, men det finns där. Det gör det. Vid medeltidskyrkan i Landa kyrka (byggd när Halland var danskt!) fyller vi på flaskorna med kyrkogårdsvatten och äter en halv energikaka. Portarna till kyrkan står öppen och det hörs orgelspel från den tidiga morgonens gudstjänst. Så fick vi både lite andlig och lekamlig spis. I väg. Hög fart. Hjärtat pumpar på: syre och näring till alla muskler. Det syrefattiga blodet far iväg till lungorna och blir på nytt syrerikt. Runt. Runt. Kroppspulsådern, artärerna och kapillärerna. Det svindlar när jag tänker på det maskineriet.  Augusti är ockrafärgad och det brinner i världen och Västmanland. Och jag kan bara göra så gott jag kan. Det skulle nog bli rätt bra om vi alla gjorde så gott vi kunde...

Efteråt är en annan tid

En prunkande julimorgon, fem mil på cykel före frukost. Djupa andetag och rallarrosorna gör vågen i dikeskanten. Allt är ohyggligt vackert. Men allt är också ohyggligt skört. Livet till exempel. Vi behöver tänka på det innan det värsta har hänt. Denna morgon, klar som kristall, såg jag en död gröngöling vid vägkanten och insåg att den var en smärtsam symbol för människans hialösa framfart på Jorden. Snabb mat, snabba bilar och snabba klipp. Det är vi det. Allra grymmast är vi på vägarna, där finns ingen hejd. Där tar vi ursinniga risker och spelar roulette med liv och människohjärtan som slår. När jag själv kör bil tänker jag på tiden efteråt, när det värsta kanske hänt. Då kan jag besinna mig och sänka farten. Efteråt kan nämligen allt vara för sent, då kan alla klockor ha stannat och hjärtan slutat att slå. Tänker man på det, ja då besinnar man sig på vägarna och då händer sällan det värsta. För efteråt är en annan tid. 

Ett skri i natten

Man vet så lite om hur allt fungerar, om livets knypplade mönster. Vid vårt hus i skogen är naturen nära; grävlingars skri och fåglars vingslag och jag är bara en liten människa som tänker som en människa. Sent igår kväll hördes skriande dödsångest ute på ängen och jag blev först rädd att det var vår katt som var i fara. Men det lät nog inte som en katt, det gjorde det inte, men jag tassade ändå skyndsamt ut ibland långgräs och tistlar. Skriet böljade runt och katters slagsmål kan man ju avbryta genom att klappa händer och skrika – så det gjorde jag.  Skriet slutade. Och i det smeksamma sommargräset sprang då något brunt rakt emot mig! Först trodde jag att det var en hare, men djuret som sprang rakt mot mig var ett litet rådjurskid! Litet, storögt och prickigt kom det mig till mötes som en hund. Jag stannade. Kidet stannade. En meter mellan oss men också en evighet, för en enda sekund vände jag blicken bakåt och sedan det var borta. Hallonsnåren var ogenomträngliga och där inne måste det ha gömt sig. Varför hade kidet sprungit mig till mötes? Hade jag avbrutit något förskräckligt? En räv som letade kvällsvard? Var fanns mamman? Långt bort i skogen hörde jag ett rådjur skälla. Kunde det vara mamman, men hennes skall försvann allt längre och längre bort. Jag lufsade tyst hemåt. Nästa morgon gick jag ut på ängen och väckte då upp ett vuxet rådjur som skällande sprang sin väg in i skogen utan kid. 

Naturen ordar allt själv. 

Den behöver inte mig. 

Varför skall jag då lägga nosen i blöt?

Men kunde jag gjort något mer?  

Något annat?

Kan mamman hitta sitt kid igen? 

Kan rävar bli vegetarianer?