I dödens käftar

 Vår katt Tindra är mjuk som molnen, spröd som fjärilen på blomman och full av tillgivenhet. Hon är avslappnad som en trasdocka i ens famn, spinner högljutt av vällust och dryper av kärlek. Och så. Vill ni veta en hjärtskärande hemlighet? Hon är en lustmördare! Hon bollar lustfyllt med sina halvdöda offer och knäcker med glädje nacken av en fågel. Inte för att hon behöver mat, hon får minsann massor med Pussi och torrfoder med ett kilopris som vida överstiger kravodlade apelsiner. Idag när jag satt och skrev kom hon jamande bakom ryggen, för att hälsa, trodde jag. Men det hon ville var att stolt visa upp sin senaste jakttrofé; en liten späd gulärla i hennes sylvassa käftar. Jag flög upp från stolen och Tindra rusade bakom en byrå, som jag genast drog fram och avslöjade den lilla pälsuslingen. Jag  lyfte upp henne och den lilla ärlan blev då liggande på golvet, blöt och flämtande. Den andades! Den levde! Jag tog den i mina händer, gav den healing och såg den djupt in de skräckslagna mörka ögonen. En stund senare lade jag fågeln försiktigt på en hög torrt gräs i ett miniväxthus och efter en timma lyfte den från mina händer på starka vingar ut i skogen. Fredagens mirakel…Anders berättade att en man sagt till honom att katter inte kan hjälpa att de jagar. Precis lika lite som ett träd kan ta ansvar för att någon klättrar upp i trädet och faller ned. Det tåls att fundera över…