Efteråt är en annan tid

En prunkande julimorgon, fem mil på cykel före frukost. Djupa andetag och rallarrosorna gör vågen i dikeskanten. Allt är ohyggligt vackert. Men allt är också ohyggligt skört. Livet till exempel. Vi behöver tänka på det innan det värsta har hänt. Denna morgon, klar som kristall, såg jag en död gröngöling vid vägkanten och insåg att den var en smärtsam symbol för människans hialösa framfart på Jorden. Snabb mat, snabba bilar och snabba klipp. Det är vi det. Allra grymmast är vi på vägarna, där finns ingen hejd. Där tar vi ursinniga risker och spelar roulette med liv och människohjärtan som slår. När jag själv kör bil tänker jag på tiden efteråt, när det värsta kanske hänt. Då kan jag besinna mig och sänka farten. Efteråt kan nämligen allt vara för sent, då kan alla klockor ha stannat och hjärtan slutat att slå. Tänker man på det, ja då besinnar man sig på vägarna och då händer sällan det värsta. För efteråt är en annan tid.