Ett skri i natten

Man vet så lite om hur allt fungerar, om livets knypplade mönster. Vid vårt hus i skogen är naturen nära; grävlingars skri och fåglars vingslag och jag är bara en liten människa som tänker som en människa. Sent igår kväll hördes skriande dödsångest ute på ängen och jag blev först rädd att det var vår katt som var i fara. Men det lät nog inte som en katt, det gjorde det inte, men jag tassade ändå skyndsamt ut ibland långgräs och tistlar. Skriet böljade runt och katters slagsmål kan man ju avbryta genom att klappa händer och skrika – så det gjorde jag.  Skriet slutade. Och i det smeksamma sommargräset sprang då något brunt rakt emot mig! Först trodde jag att det var en hare, men djuret som sprang rakt mot mig var ett litet rådjurskid! Litet, storögt och prickigt kom det mig till mötes som en hund. Jag stannade. Kidet stannade. En meter mellan oss men också en evighet, för en enda sekund vände jag blicken bakåt och sedan det var borta. Hallonsnåren var ogenomträngliga och där inne måste det ha gömt sig. Varför hade kidet sprungit mig till mötes? Hade jag avbrutit något förskräckligt? En räv som letade kvällsvard? Var fanns mamman? Långt bort i skogen hörde jag ett rådjur skälla. Kunde det vara mamman, men hennes skall försvann allt längre och längre bort. Jag lufsade tyst hemåt. Nästa morgon gick jag ut på ängen och väckte då upp ett vuxet rådjur som skällande sprang sin väg in i skogen utan kid. 

Naturen ordar allt själv. 

Den behöver inte mig. 

Varför skall jag då lägga nosen i blöt?

Men kunde jag gjort något mer?  

Något annat?

Kan mamman hitta sitt kid igen? 

Kan rävar bli vegetarianer?