Vill vi verkligen veta allt om alla?

Vill vi verkligen ha alla dörrar vidöppna mot världen? Vill vi visa allt vi har? Skall allt vara offentligt och transparant? Att känna till och veta allt är kanske inte lycka. Kärlek till andra människor föds i det magiska i att lära känna människor. Bit för bit. Om vi bökar reda på allt kan vi tappa intresset för våra medmänniskor och grannar. För att vi egentligen inte vill  veta allt. För att vi kanske blir generade och förvirrade. För att skimret och längtan försvinner. Vi borde nog ha några hemliga rum kvar, som varsamt öppnas upp när tiden är den rätta. Inte skall vi rota omkring för mycket i olika register och databaser på nätet för att få veta ålder, inkomst, hustillverkare, familjerelationer, frukostvanor eller om hundskatten är betald. Vi kan ju dra egna tokiga slutsatser om allt - man måste ju vandra i en människas mockasiner innan man kan förstå henne. Offentliga handlingar borde bara behandlas av offentliga institutioner och yrkesskickliga människor som är varsamma med materialet. Vi andra är kanske inte tillräckligt varsamma  och vi skall nog ha lite nyfikenhet och hopp kvar. Några hemliga rum.

Några hemliga rum

Idag skrev jag brev till prinsessan Viktoria

Allra Bästa Prinsessan Viktoria

Jag har en fråga som plågar mig. I nummer 3 av Svensk Damtidning finns ett foto av prinsessan Estelle där hon har på sig en rosa mössa med tofs. Tofsen liknar en tofs av den plågade rävarten blåräv. Jag undrar så om detta är möjligt, i denna ljuvliga kungafamilj vävd av ren kärlek?

Vi har alla ett stort ansvar för vad vi gör och vilken riktning vi väljer att allt skall ta här på Jorden. Det är så lätt att förledas att tro att det just jag gör bara är en oansenlig droppe i havet. Men i samma ögonblick som en enda människa väljer något, eller väljer bort något, har en rörelse startat i en viss riktning. Vi är alla droppar i havet, men vi är också havet. Det är i var och en av oss som fröet till förändringens explosion finns gömd. I alla hallänningar, i alla löpare och i alla prinsessor…

Blårävar har en inbyggd frihetslängtan, de vill springa långa sträckor på fjället under stjärnorna och himlavalvet. De vill inte vara instängda med panik i sinnet i trånga burar för att senare dödas med en elstav i munnen utan att någonsin ha fått känna doften av dvärgbjörk. De vill inte stressas så hårt att de i trängseln börjar gnaga på varandra och ur såren rinner fåfängans smärta. I Sverige är det förbjudet att föda upp blåräv, men i Finland och Kina finns den smärtsamma uppfödningen kvar. Så länge det finns människoknytten som köper dessa mössor kommer djurplågeriet att fortsätta. Men i det ögonblick alla slutar köpa blårävspäls slutar lidandet. Vi har alla ett gigantsikt ansvar och ännu mer om man är en vacker prinsessa!

Allt gott!

Lena Brorsson Alminger

Författare, hälsorådgivare, föreläsare, löpare

När något dör, föds något nytt

Det obegripliga med livet är döden. På den vill man inte tänka. Men nästan allt dör; människor, vänskap, julhyacinter och katter. Till om med året lägger sig ju att dö! Döden har tagit ifrån mig en del under året. Lite matta står jag och Anders med dimhöljda ögon och undrar varför och varthän, som man alltid gör. Detta ofattbara och allomfattande som är döden finns hela tiden helt nära; finns i andetagen, i den styva kulingen och snöflingornas mönster.  Alltid där. Nu saknar vi min extramamma Majvor, livskonstnären Astrid, vår massör Tage och käre katten Vincent. Människor (och djur!) som vi tittat djupt i ögonen och som berört oss. Dessa liv lämnar efter sig tomrum i verkligheten och när man stannar till där, just där i smärtans epicentrum, känns allt så tårögt. Och tomt.  Men i tomrummet föds något nytt! Som om döden har en avsikt på ett plan bortanför vår fattningsförmåga och egensinnighet. En människa som gått bort blir tydligare i konturerna när sorgen rensar bort allt oväsentligt. Kvar blir känslan av hur mycket man verkligen äskade. Nästan som konsten, som blir mer värdefull när konstnären har dött. Det är kanske inte helt lyckat, men mänskligt.

Min extramamma Majvor gick bort i november när dagarna var mörka och regnet som blötast. Hennes son och svärdotter, som Majvor haft ett komplicerat förhållande till, kunde jag äntligen träffa och prata med om allt och en vänskap började spira. Dessutom fick jag äntligen träffa hennes släktingar från Danmark, som jag tidigare bara fått höra så mycket gott om. De jovialiska danskarna blev verklighet för mig först när Majvor gått bort.

  

När goa Astrid så oväntat dog i våras kom insikten som en tidvattenvåg, den hur dyrbar och eljest hon var. Hennes hyss och karga humor och hennes oupphörliga sparsamhet. Hur hon bytte till sig saker; en liter kantareller mot en ängel av halm. Hennes påhitt att blåsa upp 21 papperspåsar och göra salut på en fest. Alla egenskaper utkristalliserades och jag insåg att jag aldrig mer. Men på Astrids begravning fick jag för första gången möta hennes väna dotter och andra goa släktingar. Astrid dog men jag fick hennes släkt.

När min pappa gick bort för några år sedan skrev jag en liten bok om honom, om hans alldeles speciella och karga egenskaper och livsvandring.  Många som inte ens träffat honom fick läsa om honom, beröras och lära känna honom. I tomrummet efter denne tillbakadragne man blev han plötsligt upplevd och omfamnad, på ett nytt och annorlunda sätt.

Sådant kan döden göra, nya djup lodas. Nya möten och nya vänskaper och nya insikter.
När ett år har gått finns sorg och förvirring över tidens tempo.
Men just i det tomrummet finns också insikter och erfarenheter som kan förändra liv.
Gott Nytt Ljust År!

Blårävar vill springa på fjällsluttningen - inte bli till tofsar på modemössor!

Vi får inte glömma den oerhörda kraften till förändring som finns i oss. Hur mycket du och jag kan uträtta genom det vi väljer att handla och göra. I bland är det bra att tänka efter. Vi har alla ett stort ansvar för vilken riktning vi vill att världen skall ta. Det är enkelt, ja rent av nonchalant, att tro att det just jag gör inte har någon betydelse. När just det jag gör i slutändan påverkar en hel värld. Ett faktum som kan få det att svindla. I samma ögonblick som en enda människa väljer något, eller väljer bort något, har en rörelse startat  i just den riktningen. Du är en droppe i havet, men du är också havet. Det är i var och en av oss som fröet till förändringens explosion vilar. För några år sedan försvann, till exempel, alla miljöfarliga tvättmedel från butikshyllorna, för att du och jag valde det när vi handlade.  Så enkelt är det...

För jag har svårt för blodiga revolutioner; det gör till exempel ont att tänka på förvirrade minkar som släppts ur sina burar och förskrämda sprungit  ut på landsvägarna, lemlästats och kanske fått dö en smärtsam död för den goda saken. Smärta är alla revolutioners pris och krig för att uppnå fred är så motsägelsefullt. Jag tror på kraften i varje människa, den tysta och ömsinta revolutionen.  

Om alla människor slutar att köpa köttmat från djur som får utstå det outhärdliga kommer det inte att finnas sådant kött. 

Om alla människor i samma ögonblick slutar att äta griskött från kultingar som, under svår smärta, kastrerats utan bedövning, slitits ifrån sina mammor, levt ett stressigt liv i ett trångt utrymme och till sist gasats ihjäl med kvävningskänslor skulle det inte att finnas sådan grisindustri kvar. 

Om alla människor i samma ögonblick slutar att äta kycklingar som fötts upp i maskiner och som aldrig fått se sin mamma och som levt ett onaturligt liv med förvridna ben och trängsel så skulle inte sådan kycklingar finnas mer.

Om alla människor i samma ögonblick slutar köpa modemössor med tofs av blåräv skulle  inte några blårävar tvingas att leva i små, trånga burar för att sedan dödas med en el-stav i ändtarmen. Utan att någonsin ha fått springa under blåa himlar på fjället, vilket är deras livsuppgift. Djur vill springa, vill ta djupa andetag och leva sina liv.

Tänk om alla människor! Samtidigt!  

Gryningar och skymningar

Det är något med att springa i gryningen, jag springer ofta även  i skymningen, men med gryningar är det eljest. I gryningen finns det förhoppningar, för man springer mot ljuset. Jag snörar på mig mina Salomon XR Mission och ger mig av i det späda mörkret. Det är en tunn frosthinna på stigarna och världen håller på att vakna till liv. Efter ett tag springer jag förbi våra närmaste och goaste grannar, de sitter inne i ljuset vid sitt runda köksbord och äter frukost tillsammans och lite på avstånd hör jag hundar skälla från en annan granngård. Men i farbror Alfs hus lyser det inte mer, för han gick bort för några veckor sedan och konstigt nog kan tomhet och frånvaro nästan kännas mer påtagliga än fysisk närvaro. Hästarna i grannhagen har ännu inte släppts ut och Sopetunne-Rogers soptunna står där den brukar, ett stycke ut i vägen som ett mörkt trolltyg. Nu bär det utför ett gott stycke, förbi Ulrikas alla bu-hundar och katter och sedan vidare förbi  världens bästa Lilly och Knut. De är båda över 80 år och hon cyklar lätt 15 km och handlar medan han arbetar i skogen hela dagen. Och de är så godlynta och har nära till skratt, man skall vara rädd om sådana klenoder. Ute på stora landsvägen är det ännu stilla och mina steg ger bara tysta avtryck under de bleka morgonstjärnorna. Jag och Venus.
Ibland försöker jag se när det händer. Försöker fånga ögonblicket, men det är svårt. Jag vill nämligen se när det ljusnar. Fånga ögonblicket. För ofta när jag springer ut i morgonmörkret upplever jag att det plötsligt har blivit ljust utan att jag såg när det hände. Samma på kvällen, i skymningen. När hände det, denna långsamma vågrörelse av tid och förändring? Omöjliga att fånga in. Så kom insikten - just när jag närmar mig Söa-Pelles gamla marker och skogen öppnar sig och jag ser att det har blivit ljus morgon - att gryningen är som livet och tiden. Vi lever och andas. Dansar och bygger hus. Bakar bröd och har släktkalas. Och så plötsligt en dag ser vi att tiden och livet har gått så fort. Att allt har förändrats. Utan att vi hann se när det hände...

Älska livet, jag vill inte mista dig!

Gift i lunchlådan och schampot
Så mycket sorg och smärta i min närhet när vänner och bekanta bekämpar eller går bort i cancer. Det är krigiska kamper och bråddjup förtvivlan. Det är pulserande hjärtan som blöder av rädsla och det är lätt att tro att allt, precis allt, är otur i livet spel. Man vet att antalet fall av bröstcancer och prostatacancer ökar och att allergierna och beteendestörningarna blir allt fler. Att barn och ungdomar får åldersdiabetes och kommer allt tidigare in i puberteten. Och så samtidigt! Samtidigt har världsproduktionen av kemikalier ökat hialöst mycket! Flera hundra miljoner ton kemikalier tillverkas per år här på Jorden. Man kan få svindel när man tänker på det! Mycket av dessa kemikalier finns i de groteska mängder av prylar och teknik som vi storkonsumerar! I soffor och regnkläder. I teknikprylar och lunchlådor. I schampon och leksaker. I mattor och konserver. Hela vår vardag är full med hormonstörande ämnen som mjukgörare, bisfenoler och perfluorerade ämnen. En del kemikalier är förbjudna, andra får användas helt obegränsat och om den elakartade cocktail av kemikalier som kroppen får i sig vet forskare, läkare och prylproducenter ingenting. Det enda man vet är att något håller på att hända med oss alla...

Låt inte industrin använda dig i ett gigantisk kemikalieexperiment. 
Man hör ju redan på ordet, hormonstörande, att vad som helt kan hända om man får in dessa ämnen i kroppen. Det finns ett läckage av kemikalier in  i våra kroppar, in i våra celler, in i vår gudomliga biologi. Väl där inne händer något med våra celler. Våra flera miljoner år gamla kroppar fattar ingenting och livsfarliga, hormonella processer startar. Det här är något att förskräckas över. Jag vet! Men det finns också ett hopp inbyggt. Biologins och livets mirakel. Vår kropp kan bli sjuk men den kan också läka. Livet är reversibelt. Första steget är att beskydda oss själva och barnen och djuren och naturen och inte förskräckas av allt. Inte låta industrin använda oss i ett gigantisk kemikalieexperiment.

Hoppa över plast och billiga schampon
Ett stort steg för hälsan och livet är att undvika plast! Mycket plast är en styggelse och många är inte kemiskt stabila, det vill säga farliga ämnen vandrar från plasten in i mat och blodsystem. Den plast man har i sitt kök skall absolut vara fri från det ökända, hormonstörande ämnet Bisfenol A. Förvara inte mat i plast! Värm aldrig upp i plast! Använd inte tröjor med stora plasttryck! Undvik speciellt svart plast! (För några år sedan var det ett företag som fick dra tillbaka sina svarta köksredskap på grund av cancerrisken med plastmaterialet!)Använd inte stekpannor med fluorplastbeläggningar - som teflon! Köp inte konserver med plastinsidor - köp pappkartonger!
Hygienartiklar som schampo, tvål och krämer används varje dag över hela kroppen. Intimt och förödande om de innehåller massa främmande kemikalier! Låt inte ditt blod- och lymfsystem eller ditt barns belastas med industrins kemiska cocktailar. Man tar kämpekliv för livet när man väljer miljömärkta eller ekologiska hygienartiklar! Billiga schampon och krämer innehåller ofta många suspekta kemikalier.
Vi köpte en ny soffa för ett tag sedan och frågade i alla möbelaffärer efter en soffa utan flamskyddsmedel, utan mjukgörare, utan spånskivor med farligt lim och utan antimögelmedel. Ingen möbelaffär kunde svara på våra frågor och vi fick strida hårt för att hitta en giftfri soffa! Det bästa är att köpa möbler från Europa, där miljöreglerna är strängare.

* Handla miljömärkt och ekologiskt! Framför allt mat, rengöringsmedel och hygienartiklar!
* Handla inte alltid så billigt som möjligt - utan så bra som möjligt!
* Undvik mat med många tillsatser och E-nummer!
* Naturskyddsföreningen råder oss att dammsuga ofta! Giftiga partiklar binds nämligen till damm.
* Läs innehållsdeklarationer och fråga och ifrågasätt när du handlar!
* Kroppen älskar att läka, processer kan vändas! (Barn som fick äta ekologisk mat  i en skola i    England   blev på två veckor av med de bekämpningsmedel som fanns i urinen!)
* Älska livet! 

 

Tänk om allt ordnar sig

HC Andersen lär ha sagt att lyckan består av så många delar att man aldrig kan ha alla samtidigt. Lyckan är helt enkelt ett tillstånd. Ja, rent av ett val. Om man tänker tillbaka på de lyckligaste stunderna i ens liv så har det sällan med pengar och utmärkelser att göra. Det är istället ofta små glimtar av av förälskelse och kärlek. Av en brasa i vintertid. Av en löptur i roströda höstskogar. Av en present på trappan. Lyckan är viktig för oss, så viktigt att det  finns speciell lyckoforskning och FN har en egen Happiness Report om lyckan här på Jorden. I den rankingen tar man hänsyn till BNP, förväntad livslängd och upplevd frihet, generositet och samhörighet. Forskningen visar att rika människor inte är lyckligare än fattiga, lycka har helt enkelt inte så mycket med pengar att göra. Ändå är det ofta pengar vi tror skall ge oss lycka. FN: s lista toppas av Danmark och Sverige ligger femma. På 156 plats ligger Togo i Västafrika, ett land med stora miljöproblem, luft- och vattenföroreningar, stora hälsorisker och en medellivslängd på 53 år.

Men om man läser Happy Planets Index över Jordens lyckligaste folk är rankingen en helt annan för New Economic Foundation, som skapat listan, tar även hänsyn till miljöpåverkan och vårt ekologiska avtryck. Här ligger västvärldens länder inte så bra till! 
Happy Planets Index toppas av Costa Rica som har en stor biologisk mångfald, endast förnyelsebar el och ingen armé. Flera länder från just Sydamerika är med i lyckotoppen. Sverige ligger här på plats 119 och USA på 150. Vi borde sannerligen besinna oss, sluta sträva och shoppa och landa i det allra minsta. Att det finns govänner. Att allt fler svenskar motionerar och Cykelvasan blev full på två minuter. Att det finns Västerbottenost. Men vi kan ju heller inte bortse från de stora lyckorna. Att Coca Cola inte längre är världens mest ansedda varumärke. Att det kommit ett vaccin mot malaria och att Syriens kemiska vapen börjat att förstöras.  
Tänk om allt ordnar sig...