Det hände något nu i höst. Då när löven är rostbruna och
gyllene. När åldrandet och förgängelsen är hjärtskärande vackra. (Synd att vi inte kan betrakta åldrandets
skönhet hos människan med samma känsla!) Den som drabbades var den människa
som står mig närmast och som är mig kärast. På Jorden. Det som hände var
smärta, så ohygglig svår att ingen lindring och nåd fanns inom räckhåll. Det gick inte att stå, gå eller ens ligga. Sånt
händer varje dag, jag tänkte på det; på människor som drabbas av sjukdom och
smärta och anhöriga som står intill handfallna och hjälplösa, då är det tur att
vi har varandra och sjukvård och mediciner och akutmottagningar och 112. ”Etthundratolv vad kan vi hjälpa till med? ”Jag
ringde, efter uppmaning från sjukvårdsupplysningen, 112! Efter ambulans. Det
kändes liksom allvarligt och alldeles ohyggligt att ringa dit. En och en halv
timma senare kom ambulansen in på vår gård i skogsbrynet, det hade varit svårt
att hitta oss, vi borde ha en vägskylt vid vår skrala skogsväg sa de rejäla
männen med trygghet i stämma och stabilitet i blick och kånkade in en bår i
vårt hus och katten i sin fåtölj blängde. Undrade.
Det var stilla på ortopedens akutmottagning. Tidig lördag
morgon. Röster. Blårockar och vitrockar. Prat och något skratt. Vad gjorde de
alla? Väntade? Laddade? Tog igen sig efter en lång natt? Något måste det ha
varit i varje fall, för vi fick vänta och vänta inne i ett av de vita undersökningsrummen.
Nu fick vi ju, för all del, inte vänta
mer än tre timmar men med nästan outhärdlig smärta kan det kännas som tre långa
missväxtår. Jag tittade med jämna mellanrum ut i korridorerna. Sökande och
blickande, som en sjömanshustru, ut över eviga hav. Till slut kom den lilla ömsinta
sköterskan tillbaka och förklarade att läkaren just gått på rond. Rond? Var det
rätt prioritering? Tänkte jag, men vem är väl jag att kunna döma och bedöma
det? Men lite undrade jag allt. Och A på sin pappersbeklädda säng var gråstensgrå i
ansiktet.
Så kom han Mölndals Messias, i varje fall i våra ögon, i
varje fall denna dag, följd av två sköterskor/praktikanter och en översköterska
som alla höll sig på vördsamt avstånd. Överläkare. Lite lagom intresserad och
bekymmerslös. Lyfte, drog och frågade. Nu var det smärtlindring som gällde. Tre
timmar hade gått, tre blodröda timmar! Morfin, både depå och akut, skulle
skrivas ut och sedan fick vi se om en timma eller så. Eller så? De drog alla
iväg lika fort se de kommit. Men hallå! Sa jag. Får han inget smärtstillande? (Vart skulle de gå?) Ja, men nu får du
vänta lite, medicinen måste skrivas ut först. Dörren gick igen. Väntan. Alltid
denna tysta, vita väntan i ett slutet rum. Så där höll det på hela dagen. I nio
timmar. Smärta och ovisshet. Ovisshet och smärta. Inget att dricka, inget att
äta. Morfinet verkade inte och A försökte få benen att bära och lyda i en hög
gåstol. Tio meter bortåt, tio meter tillbaka. Från elitmotionär till darrande
vårdpaket på ett par skälvande dygn. Varje gång en dörr som
stängdes och vårdpersonal som bara försvann. Bortåt över fjärran hav, om och när
de skulle komma åter visste ingen. Skulle läkaren komma tillbaka? Vad var
planen? Fanns det en plan? Jag frågade, undrade, sprang efter och det hände att
de suckade. När vi flera timmar senare verkligen försökte åka hem och den
smärtande kroppen skulle böjas till sittande ställning i vår egen bil – brast rösten
på han som aldrig beklagar sig och jag sprang i 800-metersfart (nåja 3000-metersfart)
in på akuten igen och bad om hjälp – och kanske lite nåd. ”Vad är det nu då?!” Morrade sjuksköterskan med den finska, stränga klangen.
Ny väntan. Ovisshet. Ny läkare. Nytt morfin. Nya frågor. Nya stängda dörrar. Sedan blev det plötsligt liggande sjuktransport hem. Till huset. Och katten.
Man kan tänka som så: Att tänk om alla dessa sjukvårdsänglar ändå lärde sig konsten att kommunicera!
Att tala, föra en dialog, meddela och berätta vad de har för planer. Så mycket
tid, irritation, oro och rent av pengar skulle kunna sparas. Tänk om de
berättade vart de är på väg. Om väntetidens
ungefärlighet. Om att de kommer åter om tio minuter. Om att läkaren inte är långt
borta. Om att journalerna behandlas nu.
Om att proverna tar en halvtimma. Om att det kommit in ett akutfall, så väntan
kan förlängas. Alla människor är så små
på sjukhusakuten, alla vill veta, vill förstå och få ett uns hopp. Ovisshet kan
bryta ned. Hopp kan stärka. Så enkelt. Att förstå och bli förstådd är rent av mirakulöst. Skulle ge frid på akuten. Och fred på Jorden.
