När vi cykeltränar kan vi välja att cykla söderut, mot
hjärtat av Halland där allt är gudagott. Luften är högre, himlen blåare och
livet längre än på många andra ställen på Jorden. Men vi kan också cykla norrut eller åt
nordost och då kommer vi efter ett tag att lämna Halland och hamna i
Västergötland. Något uppnosigt kallar vi dessa områden för regnbältet. Trots regnrisken är en favoritrunda en som
leder rakt in i regnbältet, men då också till bergen med mer motstånd och högre
puls. Då hinner man tänka, där på cykeln.
Om livet och meningen och Västergötland. Visst kan jag undra över nådegåvan att vara född och uppvuxen i slutet av nittonhundratalet och att jag, istället
för att tvätta lakan i en iskall bäck, lägger min muskelkraft och mina hjärtslag
på en tjugosjuväxlad Cannondale. Så ofantligt oförtjänt. Vägen bär uppför när
vi trampar mot Marks kommun och passerar Posta-Johans väg, en gammal brevbärare.
Bodde han på den vägen? Eller delade han bara ut posten där? Tänk hans tramptag! Tyngre och helt säkert
färre än tjugosju växlar. Men å andra sidan blev han nog bjuden på sockerkaka
och mjölk i var och varannan stuga i en tid när Posten ännu var en robust institution
av stolthet och pålitlighet. Redan här försvinner slättlandskapen och
stigningarna börjar, de ljuva. Det är en lång, ganska öde sträcka som slingrar
sig uppåt, uppåt i olika etapper i minst en mil. Granskog. Myr. Granskog. Myr.
Här är gammal gränsbygd mellan Sverige och Danmark! Västergötland var svenskt
och Halland danskt och i dessa stora djupa skogsområden fanns det både
stråtrövare och deserterade knektar. För befolkningen i Halland lär 1500- och
1600-talen ha varit de värsta genom alla tider. Laglöshet, mord och dråp var nämligen vanligt
i skogiga gränstrakter. Allt vi möter nu är en splitterny Volvo V 40, den utgjorde
ingen större fara, även om bilister idag är de enda stråtrövare vi nutidsmänniskor
behöver frukta på vägarna. Vi glömmer gärna att handskas varsamt med hastighet! Det gäller även på en racer
känner jag när vi viner utför en backe och doften av pors och fukt ger mig
vingar.
Bergen vi beklättrat är i själva verket en drumlin.
Funderar ni ofta över drumliner? Över
landskapens form, inlandsisars härjningar och vår litenhet. I allt. Jag visste
inte ens om drumliner, jag enkla människobarn. Men väl uppe i Ubbhult är vi
mitt på en valryggsformad drumlin skapad av moränryggar. Ubbhultsdrumlinen!
Minst en mil lång med vid svindlande utsikt över berg och himlar. Denna ljusa, milsvida
öppning i västgötaskogarna är jordbruksbygd och vi ser Gunnagårds ekologiska
odlingar och en eko-by och jag tänker att sakta, sakta bygger vi ändå en bättre
värld. Vid kapellet brukar vi äta en
energikaka, ja det är ju inget kapell längre, endast en stengrund och
stentrappa, för det lilla näpna träkapellet brann ned för ett par år sedan en
kulen natt strax före jul. På den nakna stentrappan kan man ana de fjäderlätta stegen
av alla brudpar som tassat in där med bankande hjärtan. Eller förnimma de
blytunga stegen av sorgens kistbärare. Hörs inte orgelmusiken? Eller suckarna? Genom tid
och år…
Nedför drumlinen! Åt öster och här är det usel tjärasfalt
med gropar och sprickor. Tag det varligt, tag aldrig risker med höga
hastigheter i livet! Flera långa sjöar i ett bergigt landskap ger en vision av
Norge och kylslagna mornar och kvällar dansar älvor långdans här. Inne i ett
buskage, inte långt från sjökanten, står sedan flera år en stor handskriven träskylt.
Jag älskar den, allt den står för av moral och kampvilja! ”1000
kr till den som sätter fast virkestjyven” men man ser också att efter ett tag
har 1000 kronor korsats över och ersatts med: ”2000 kr till den som sätter fast
virkestjyven” Han har inte gett upp, skogskarlen vars virke någon stjäl. Det finns alltså ännu stråtrövare. Vad jag än trodde. Men på racercyklarna år 2012 känner man sig
ändå rätt så trygg i gränstrakterna, det goda är norm och jag kan tänja ut trötta muskler efter
mina träningspass. Det gjorde inte gamlafarmor efter att ha tvättat en hel dag
i bäcken. Sådant har tiden gjort för oss och då borde alla hålla sig för goda att stjäla virke!
