Idag, under förtroendefulla och susande bokar, mötte jag Tiden. De ålderstigna bokarna stod med stolta ryggar runt en faluröd kyrka med dalablå fönsterfoder. Det var vår kyrka, den kyrka vi gifte oss i 1996 och vi var här på ett ledsamt återbesök. Vår präst, som vigde oss, hade gått ur tiden och vi kom tassande denna andlöst tysta sommarmorgon med en rund bukett med röllekor och rosa rosor. Det var två timmar kvar till begravningsakten och vi var helt ensamma. Vår avsikt var inte att gå på själva begravningen, så nära stod vi inte vår bröllopspräst, men en bukett av spröd tacksamhet ville vi ge. Vi har i alla år, på vår bröllopsdag den första juni, skickat ett vykort till henne. Ett kort om kärlek och liv, en påminnelse om de band hon knöt ihop åt oss. Portarna in till kyrkan stod nu öppna och vi gick in i tystnaden och den mörka mäktigheten. Ett djupt andetag och vi såg kistan där längst inne i koret. Vi gick gången fram med varsamma steg, fram mot altarringen, som då en gång. Kistan var täckt av en vacker, broderad kistsvepning av dyrbart och tungt tyg med en enkel röd ros ovanpå. Där stod vi så, helt nära altarringen och vår döde präst och tiden gjorde ett kvantsprång och allt blev till förlängt nu: Den gnetande orgelmusiken, brudbuketten med lin, pianosolot, tårarna och våra linnekläder. Allt kom åter. Alla satt på nytt där i de gamla träbänkarna, snyftningarna och sången ekade genom tiden och prästen Clary log i sina vita prästrock. Nu och då gled över och in i varandra som i en powerpoint-presentation. Sådant gör tiden med oss. Allt verkar ske i ett förlängt nu och vi förstår ingenting. Och bokarna på kyrkbacken log åt oss i sommarbrisen.
