Konsten att älska ändå

Morgonen är sval, augustisval. Dimmorna på ängen håller på att avsluta sin nattliga dans och solen är redan ett gott stycke upp på himlen. Nu känns sommaren skör och förgänglig, som en mycket gammal farmor. Jag rensar rödbetslandet och på avstånd hörs plötsligt gevärsskott. Bortom bergen. Bortom gammelgranarna och purpurljungen. Kanske ett eko av död, söndertrasade lungor och ett hjärta som slutar slå mitt i det sköna språnget över en augustiäng. Mitten av augusti har passerats och det är tillåtet att på nytt jaga rådjursbockar. Jag vet, jag vet om livet och döden och människans villkor på Jorden. Men jag kan ändå aldrig någonsin omfamna det ohyggliga i att skjuta ett djur mitt i livssprånget. Inga förklaringar ger mig tröst. Dessutom vet jag att en älgko kan skrika ut sin ohyggliga förvirring och smärta när hennes kalv blivit skjuten. Så jag kan inte förlika mig med jägare. Men. Det finns ju så många människor och företeelser i världen jag inte kan förlika mig med och jag måste titta in i människans bråddjup och förstå att allt och alla är uppbyggt av svart och vitt. Av sorg och glädje. Av gott och ont. Av klarhet och förvirring. Det mesta i livet är vävt av motsatser: Samhällen, släktingar och vänner! Vi måste förhålla oss och älska ändå - annars blir vi stående ensamma på Jordens yta och kanske skulle ingen älska mig. Vi håller på politiska partier – trots att vi inte håller med i alla frågor Vi älskar våra vänner och släktingar – trots att de har dåliga sidor. Nu kanske att älska ibland är att ta i, men vi kan tycka om, acceptera och bortse från det vi uppfattar som svart och dåligt och svårt hos människor. Livet blir så mycket enklare när man kan förhålla sig. Man blir stark av det och lätt som augustidimman på en äng.