tisdag 3 januari 2012

Ni finns alltid kvar



"Stjärnorna ligger så långt bort att deras ljus behöver många år, ja kanske århundranden, för att hinna fram till Jorden."


Nytt år. Igen! Nya år, resan runt solen i allt högre fart. Går tiden fortare för att vi rör oss fortare? Går tiden långsammare när vi är barn? Saktar tiden ned i slutet av livet, när vi är riktig gamla? Tänk alla sökande tankar som tänkts på Jorden.  Alla steg som tagits. Alla andetag. Alla spadtag. Tänk alla människor som levt och längtat och oroat sig - precis som vi. Som stretat och gråtit och brustit. Att tänka på alla de som levt är som att titta ut i Vintergatan och försöka räkna alla stjärnor, försöka se dem alla, särskilja dem. Då svindlar det. Men så stort är universum, att en del stjärnor lyser på Jorden, först efter att de har brunnit ut. Så lyser också varje människa  länge, länge efter hon slocknat. En del blir presidenter och ministrar eller stora diktare och astronauter och de kan påverka våra liv länge efter att de lämnat Jorden. Men också mindre uppmärksammade människor finns kvar. Strålar. Påminner. Deras minnen finns i hjärtan, deras ansikten på foton, deras liv i anekdoter och deras namn på gator. I vår lilla kommun bär gator, stigar och backar ofta namn av helt vanliga människor som levt och funderat. Före oss. Dem tänker jag på ibland. Jag undrar vem de var. Hade de en livslång kärlek? Var de rädda för tidens gång och döden? Hade de spetsgardiner i fönstren? Vem var Sven som gav namn till Svensa Väg? Eller Martin Harald som antagligen bott vid Martin Haralds backe? Eller Östen på Östens väg? Dem vill jag omfamna, viska till;
Ni finns alltid kvar!  
En del namn känner jag igen! Som Britta-Lena, en känd klok gumma, som gett namn åt Britta-Lenas Gata. Eller Svedberg, som var husläkare åt mina förfäder och vars gata heter Doktor Svedbergs Gata. Och så Smekålle förstås! Han som har gett namn åt det nya, stora bostadsområdet Smekålles Ängar söder om Kungsbacka. När jag var liten låg det en liten röd stuga utan elektricitet på just dessa ängar. Det var Smekålles torp! Smekålle var en erkänt duktig smed, men egensinnig och sotig. Inne i stugan kunde man ana kolmörkret och soten. Soten och mörkret var en del av Karl Andersson som kom från en fattig syskonskara i Bröndome och var nära släkt med min familj. Ett utmärkande drag hos Smekålle var hans yrkesskicklighet, men också snålhet. Både han och ett par av hans systrar blev, på grund av en osannolik sparsamhet och ihärdig knusslighet, med tiden ganska förmögna. I vår familj pratades det om att Smekålle, i sin mörka stuga, passade på att läsa tidningen i ljuset från förbipasserande bilar. Det berättades också den förskräckliga historien om när han glömde sin plånbok med 35 000 kr på bussen. När Karl Härman Andersson dog testamenterade han en stor del av sina pengar till Länken. Men en ansenlig summa på
10 000 kr testamenterade han till en okänd fröken Linnea från Pixbo. Vem var hon?! Ingen vet! Var hon ett hemligt ljus i Smekålles sotmörker? En stjärna i en isande kall och oomfattlig Vintergata?