Nu är jag äntligen inne!

De som levat länge nog vet att mycket i livet går i cykler. Mode, beteenden och livsstil kommer och går. Kanske en del av den mänskliga naturen.

När jag var liten så ville jag inte ta skolbussen hem från skolan, jag ville ta mig över berget till fots och jag sprang fortare än pojkarna och in ett av mina första lopp kom jag med i juniorlandslaget. Sedan dess har jag sprungit och sprungit.  

Jag minns när jag lärde mig att cykla, vingliga tramptag på en gammal damcykel men allt bar och jag fick vingar och minns den hissnande känslan när jag rullade ut i den stora världen mot Bröndome.

Jag cyklade till Mölndal, Borås och Leksand.Jag har cyklat i Paris, Edinburgh och Dolomiterna. Jag har cyklat med resväskor, tårta och längdskidor på styret. Jag har cyklat och cyklat.

I tonåren slutade jag att äta kött, det var något som var fel. Vi hade ju så många av gräsätarnas kännetecken; platta tänder och en lång tarmkanal med massor av bakterier som lever på osmältbara växter, vi suger i oss vatten och lapar inte som rovdjuren, vi kan inte bilda C-vitamin och vi äter flera mål mat om dagen. När åren gått har vi ju dessutom blivit medvetna om slakterierna fasor.

Under många år har jag fått handla i flera olika butiker för att få tag på de ekologiska och obesprutade matvarorna, speciellt om jag inte hann/kunde ta mig till de där små kooperativen som fanns i botten av en källare, men det de sålde var ljusets och framtidens mat.

När jag var liten var jag noga med att spara. På el, på plastpåsar, på mat...Nu kommer EU-direktiv att det är dags att skära ned på mängden med plastpåsar i handeln, det tycker jag var på tiden.

Nu är allt så mycket enklare, allt finns, allt är mer eftertänksamt, alla cyklar och springer och man slipper att få en burk konserverade burk med ärtor till middag på fina restaurangen. 

Nu är jag äntligen inne...

Där skramlar kaffekoppar

Förr var ett bibliotek en magisk plast, ett underland där man i böckernas värld kunde besöka all Jordens platser och möta gåtfulla människor och magiska djur och det kan man ännu, en ofattbar lyx. Det är inte det, absolut inte. Men förr var det tyst på biblioteken, alldeles tyst. Helig mark, man viskade, det satt något i väggarna. 

På en sådan plats händer något med oss människor, stridsviljan och irritationen falnar. 

 

Min egen hemkommuns bibliotek är det vackraste på Jorden, tycker i varje fall vi nordhallänningar. En gigantisk byggnad med formen av en fyr och med ett glastak som sträcker sig mot stjärnorna.   

Där inne musiceras det, där stojar skolbarn och där skramlar kaffekoppar och jag, jag längtar efter de där magiska viskningarna och tassandet och vördnaden. 

Tänk om jag har fel, om detta bara är den nya tiden. 

Men tänk om jag har rätt, tänk om tystnaden är det som fattas oss alla...

Kan kosttillskott verkligen orsaka cancer?

Vi var och lyssnade på en forskare som höll föredrag om kosttillskott och cancer. Han kunde sina saker och hade flera tillförlitliga studier att vila ut i. Han hette Martin Bergö och veckopendlade här från Halland ända till Karolinska i Stockholm. (Ingen lämnar frivilligt Halland!)

De flesta känner väl till antioxidanter? Ni vet sådana där vitala ämnen som finns ibland annat i flera vitaminer och som räddar våra celler från att just oxidera, härskna! Mot-Oxidanter kan man säga. Våra celler blir ständigt attackerade av fria syreradikaler när vi omsätter syre. (Tänk då när man tränar och omsätter massor med syre! Mycket antioxidationsmedel krävs det!)  

Om oxidationen fortsätter ända i i DNA kan det bildas tumörer. 

Trossatsen som miljontals människor lutat sig emot i ett trettitotal år är att tillskott av antioxidanter är bra.   

Men nu kom Martin Bergö fram till kvällens klo, nämligen att tillskott är en tve-eggat vapen, de skyddar oss från cancer, men de skyddar även själva cancercellerna! 

Omfattande studier på lungcancer och malignt melanom har gett det hissnande resultatet att även tumörerna blir skyddade av antioxidanter som E-vitamin och Betakaroten.

Hastigheten som metastaserna förökade sig med fördubblades. Liknande studier kom finska forskare fram till redan på 90-talet och nu vet man ännu mer...

All världens producenter av kosttillskott som omsätter miljarder och många andra sätter andan i halsen och Martin Bergö och hans forskarvänner får både kritik och hatmejl. Men massor med ny forskning från Kina, England och USA visar samma entydiga resultat. 

Så vad är då slutsatsen, undrar vän av vitaminer? Jo, att antioxidanter skyddar oss från framtida tumörer, om vi inte har några tumörer. Cancersjuka skall absolut inte äta extra antioxidanter. Alla i salen andades ut. Men det tog inte slut här, för den största risken för cancer är åldrande och vi människor kan ha små, små dolda tumörer som kroppen klarar att övervinna, men vars tillväxt kan gynnas av stora mängder med antioxidant-tillskott. Man skall inte börja äta stora mängder med kosttillskott i medelåldern. 

Blåbär och broccoli räcker gott. 

Sa Martin Bergö.

Alltid denna skälvande punkt som heter lagom!

Kan man träna, älska och äta för mycket?

Det finns en plats, en punkt där allt skälver. Jag vet inte om det är den perfekta platsen, men om man där, just där, väger över blir det goda mindre gott, eller rent av ont. Jag funderar ofta på denna skälvande punkt, där tillvaron ofta balanserar.  För en hel del av det vi gör i livet gör vi ofta för mycket. Eller för lite. Man kan äta för mycket och bli fet. Man kan äta för lite och bli undernärd. En del tränar för mycket och sliter ut kroppen, andra tränar inte alls och bygger sjukdomar.  Det är inte helt ovanligt att älska, tycka om för mycket, att inte ge relationer andrum, då kan något gå sönder. Eller tvärtom, man lever så intensivt att man glömmer ge kärlek till dem man älskar och en dag är allt för sent och alla tågen har gått. Allt kan vi göra för mycket eller för lite; handla, umgås, festa, resa, städa, stressa, baka makroner eller titta på TV.

Det gäller bara att bli medveten om när man står på den punkten, just den punkt, när det börjar skälva… 

Vad gör tiden med oss?

År 2016, hur skall jag mäkta med det? Att det är år 2016! När jag var liten kändes 2000-talet lika avlägset som juratiden – fast förstås åt andra hållet. Konstigt är det med tiden, den är en fors som brusar och virvlar och man kan förstummad och skräckslagen stå och lyssna på forsens eviga brus för det virvlar hela tiden fram nya dagar, veckor och år, oavbrutet och i allt snabbare takt. Människor dör och tiden fortsätter att brusa.
Vi kan mäta tiden, men inte fånga in den.
Vi kan planera tiden, men inte hejda den.
Vart tar den vägen? Tiden arbetar i det fördolda och lämnar visserligen sina avtryck i årstiderna som växlar, i äppelträden som blommar, i barn som växer och i ansikten som förändras.
Tiden bygger sjukdomar, men kan också göra oss friska.
Tiden gör oss sorgsna och gamla, men också kloka och sammansvetsade.
”Jag har varit med om dig. Jag kan aldrig förlora dig” skrev poeten Jacques Werup. Det är tiden som bygger relationer, som slipar diamanter. Min barndomsfamilj, mina barndomsvänner Mona och Annci, Tant Gunnarsson, min jympafröken Anne, mina löparkonkurrenter Katharina och Rose-Marie, gamlafarmor Hilma och småtokiga faster Madden – finns alla tillsammans med många, många andra i lager på lager. Där gömmer sig tiden…

Språkpolisen

Nästan alla människor har åsikter om språk och språk är ju en levande organism som hela tiden förändras och en del är mer tyckmyckna än andra. Om man som jag arbetar med språk är man kanske kinkigare och när jag läste svenska på universitetet kallades de intoleranta för purister. Men det är faktiskt människorna som styr språket och när tillräckligt många anammar ett uttryck eller ord så blir det till slut vedertaget och en vacker dag kanske upphöjt till skriftspråk. Ibland kan man faktiskt ha lärt sig något och hålla fast vid det för att det bara är ett inlärt irriterande.

·       Ett sådant inlärt irritationsmoment som många (väldigt många) hänger upp sig på är uttrycket. ”Större än mig”. Vips reagerar någon språkpolis och förklarar att det minsann heter ”Större än JAG!” Basta! Men! Det lilla, lilla ordet ÄN har två kostymer. ÄN kan vara en konjunktion, ett ord som binder samman två satser. ”Större än, jag ÄR! Man tänker sig alltså att det följer ännu en sats efteråt. Men ordet ÄN kan även fungera som preposition och då är det bara en enda sats och efter en preposition bir det objektsform. Större än MIG! Jämför – han ropade på MIG. Man säger inte han ropade på JAG! (PÅ fungerar endast en preposition.)

Vad irriterar ni er på?
Jag irriterar mig väldigt mycket, så det gäller att besinna sig;

·       Nu är det många människor som har svårt att uttala ord som innehåller bokstäverna NT tillsammans. NT är ganska svårt att säga i svenskan och av ren lättja har det blivit oerhört vanligt att tala barnspråk och säga: ORDÄNKLIT eller EJÄNKLIGEN! (Grrr!)

·       Många vet inte skillnaden mellan VAR och VART. Ordet VAR är befintlighet och VART är riktning! En rörelse! VAR är jag och VART skall jag åka. Men att säga VART är han är så bortitok! (Om man inte är norrlänning och säger vars e han?) Jag ringde nyligen till ett av Sveriges största företag och frågade efter en ansvarig på friskvårdavdelningen och tjejen i växeln sa: VART gäller det? Jag fattade faktiskt först inte, jag skulle ju inte åka någonstans. (Grrr!)

·       Det är skillnad på subjekt och objekt, det är skillnad på de och dem. I talspråk används ordet DOM både som subjekt och objekt. Dom kommer. Jag ser dom.
      Men att SKRIVA fel är snudd på syndigt. Det heter DE kommer – inte DEM kommer. Det är precis som att säga DIG kommer! (Grrr!)

·       I svenskan använder man S för att uttrycka ägande! Inte apostrof! Gretas hund! Inte Greta´s  hund! (Grrr!) I svenskan använder man apostrof när något fattas. Greta gick till affär´n.

·       Särskrivningarna orkar jag knappt nämna!
      Vår kassa personal eller en paj älskare (Grrr!)

Nu har jag irriterat mig färdigt för idag!
Har du?

 

 

 

Vad händer efter klockan 13?

Det är något med tiden. Den är likt en boll som rullar ut för en backe, långsamt i början och sedan allt fortare. Tiden lider. Det är just därför det heter att den lider, verbet lida är släkt med ordet lid  som betyder backe! Att lida är liksom att luta. Före klockan ett på dagen, när allt ligger framför mig, känns dagen lång och jag har ju massor av tid. Före klockan ett på dagen arbetar jag långsammare och tar det med ro. Men allt eftersom dagen lider (!) rullar den allt fortare och frampå tidiga eftermiddagen måste jag hålla en högre fart för att hinna med allt jag tänkt. Liksom spurta i sista kurvan. Mitt sätt att skriva, ringa, mejla, läsa och röja går i ett fast-forward-tempo efter klockan 13. Nästan varje dag upplever jag detta. Och tänk, det verkar som om det är samma sak med själva livet. Någon gång under livets eftermiddag, kanske efter 40, ökar farten på tiden. Somrarna blir kortare och julen kommer oftare. Innan dess var det lugnare, man tog det med ro för man hade ju så mycket tid på sig. Sedan får man nog börja spurta...