Nu är jag äntligen inne!

De som levat länge nog vet att mycket i livet går i cykler. Mode, beteenden och livsstil kommer och går. Kanske en del av den mänskliga naturen.

När jag var liten så ville jag inte ta skolbussen hem från skolan, jag ville ta mig över berget till fots och jag sprang fortare än pojkarna och in ett av mina första lopp kom jag med i juniorlandslaget. Sedan dess har jag sprungit och sprungit.  

Jag minns när jag lärde mig att cykla, vingliga tramptag på en gammal damcykel men allt bar och jag fick vingar och minns den hissnande känslan när jag rullade ut i den stora världen mot Bröndome.

Jag cyklade till Mölndal, Borås och Leksand.Jag har cyklat i Paris, Edinburgh och Dolomiterna. Jag har cyklat med resväskor, tårta och längdskidor på styret. Jag har cyklat och cyklat.

I tonåren slutade jag att äta kött, det var något som var fel. Vi hade ju så många av gräsätarnas kännetecken; platta tänder och en lång tarmkanal med massor av bakterier som lever på osmältbara växter, vi suger i oss vatten och lapar inte som rovdjuren, vi kan inte bilda C-vitamin och vi äter flera mål mat om dagen. När åren gått har vi ju dessutom blivit medvetna om slakterierna fasor.

Under många år har jag fått handla i flera olika butiker för att få tag på de ekologiska och obesprutade matvarorna, speciellt om jag inte hann/kunde ta mig till de där små kooperativen som fanns i botten av en källare, men det de sålde var ljusets och framtidens mat.

När jag var liten var jag noga med att spara. På el, på plastpåsar, på mat...Nu kommer EU-direktiv att det är dags att skära ned på mängden med plastpåsar i handeln, det tycker jag var på tiden.

Nu är allt så mycket enklare, allt finns, allt är mer eftertänksamt, alla cyklar och springer och man slipper att få en burk konserverade burk med ärtor till middag på fina restaurangen. 

Nu är jag äntligen inne...