Där skramlar kaffekoppar

Förr var ett bibliotek en magisk plast, ett underland där man i böckernas värld kunde besöka all Jordens platser och möta gåtfulla människor och magiska djur och det kan man ännu, en ofattbar lyx. Det är inte det, absolut inte. Men förr var det tyst på biblioteken, alldeles tyst. Helig mark, man viskade, det satt något i väggarna. 

På en sådan plats händer något med oss människor, stridsviljan och irritationen falnar. 

 

Min egen hemkommuns bibliotek är det vackraste på Jorden, tycker i varje fall vi nordhallänningar. En gigantisk byggnad med formen av en fyr och med ett glastak som sträcker sig mot stjärnorna.   

Där inne musiceras det, där stojar skolbarn och där skramlar kaffekoppar och jag, jag längtar efter de där magiska viskningarna och tassandet och vördnaden. 

Tänk om jag har fel, om detta bara är den nya tiden. 

Men tänk om jag har rätt, tänk om tystnaden är det som fattas oss alla...