Vad gör tiden med oss?

År 2016, hur skall jag mäkta med det? Att det är år 2016! När jag var liten kändes 2000-talet lika avlägset som juratiden – fast förstås åt andra hållet. Konstigt är det med tiden, den är en fors som brusar och virvlar och man kan förstummad och skräckslagen stå och lyssna på forsens eviga brus för det virvlar hela tiden fram nya dagar, veckor och år, oavbrutet och i allt snabbare takt. Människor dör och tiden fortsätter att brusa.
Vi kan mäta tiden, men inte fånga in den.
Vi kan planera tiden, men inte hejda den.
Vart tar den vägen? Tiden arbetar i det fördolda och lämnar visserligen sina avtryck i årstiderna som växlar, i äppelträden som blommar, i barn som växer och i ansikten som förändras.
Tiden bygger sjukdomar, men kan också göra oss friska.
Tiden gör oss sorgsna och gamla, men också kloka och sammansvetsade.
”Jag har varit med om dig. Jag kan aldrig förlora dig” skrev poeten Jacques Werup. Det är tiden som bygger relationer, som slipar diamanter. Min barndomsfamilj, mina barndomsvänner Mona och Annci, Tant Gunnarsson, min jympafröken Anne, mina löparkonkurrenter Katharina och Rose-Marie, gamlafarmor Hilma och småtokiga faster Madden – finns alla tillsammans med många, många andra i lager på lager. Där gömmer sig tiden…