Sorgens vingar

Igår kom de! De svartvita flugsnapparna! Varje år kommer de hit till vår lilla plätt på Jorden. De har sitt vinterviste söder om Sahara,ända borta i tropiska Afrika. Sicken lång väg att ta sig hit, sicket omak, ända från Sahara till Älvsåker. Till oss! Jag vet att de kommer varje vår och jag kan bara ana deras strid för att nå fram till oss. Alla vingslag, alla andetag och alla faror när de strävar norrut, norrut. Över kontinenter och hav. Så mycket kraft i några få gram liv. När han igår plötsligt satt på vårt staket var det en hälsning. Nu har jag kommit! Käre Flugsnappare – äntligen i hamn och jag hann ta ett foto...

Flugsnapparna måste vara lite tuffa när de har anlänt, för det är lite sent på säsongen och ont om bostäder. Ibland kör de till och med ilsket iväg talgoxarna som sedan länge inrett sitt hem och börjat häcka. Tuffa tag. Tuffa tider i fablernas värld. Jag undrade så vilken av våra holkar flugsnappeparet skulle välja, någon av de nyare i svart, eller den gamla faluröda vid köksträdgården?

På kvällen när jag röjde i växthuset såg jag katastrofen. Just när alla träd och buskar blommar, när alla koltrastar sjunger arior i skymningen och just när livet är som allra vackrast – då låg han där. Flugsnappehannen. Död. På vår gräsmatta. Det är något med mig, jag sörjer för mycket och för hårt. ”Du måste tänka på dig själv,” sa en god vän en gång, ”inte ta allt så hårt och personligt. Du måste se djur som kollektiv.” Där vilar min brist, jag lider med varje individ. En så lång resa…och så detta? Var det vår katt eller en fönsterruta eller en talgoxestrid. Vad händer med flugsnappemakan? Så tomt allt blev. Min sorg, så tung. Det är något fel med mig...

När vitsipporna blommar kan det värsta hända

Jag vill börja med det positiva, det måste man. Det går liksom inte bara att gnälla hela tiden, man får ta sig i kragen och inse hur mycket bra det finns mitt i allt. Också. Därför måste jag tacka alla de kärvänliga bilister, både i små farmor-anka-bilar och stora gruslastbilar, som är så varsamma med oss träningscyklister. Vi med de lövtunna cykelhjulen och de blottade struparna som med livet som insats delar utrymme med de som är så mycket större och starkare. Tack för att ni kör om oss med god och kärleksfull marginal och inte tar några som helst risker i kurvor och krön. Ofta lyfter jag handen till en kort, tacksam vinkning.  Hoppas ni ser det. Ni varsamma kan faktiskt vara en så stor del som 90 % av alla bilister. Det är rörande.

Men de andra tio procenten. Med dem är det något hotfullt och obalanserat, för de kör om med så rå och primitiv teknik att våra blodkärl dras ihop och fåglarna tystnar. De kör om fastän de har möten i kurvor och krön och för att rädda sitt eget skinn och sin dyrbara bil väljer de att svänga runt cyklister med millimeterprecision i hundra kilometer i timman. Som vore vi en storslalomport att betvinga. Som om vi inte var av organiskt material.  Som om vi inte hade några hjärtslag eller en stor kärlek till livet. De här bilisterna är myndiga, har fått ta körkort och får rösta i allmänna val. Men de är beredda att döda för att deras eget liv och egna ärenden är viktigast. Någonstans på livsvägen har de glömt allt. De har ingen aning om att om man är stor och stark, måste man vara snäll. Som Bamse…

Tänk om det farliga inte är farligt?

Livet liksom trampar på i ullstrumporna. Vi lever och lär. Ja, vi lär oss så mycket och får så mycket information att man får hålla i hatten. Men inbyggt i själva livets konstruktion finns ju förändringen. Natt och dag. Liv och död. Växande och vissnande. Även fakta och studier förändras, det gäller att förhålla sig. Hitta sin väg.  

För inte alls så länge sedan var mättat fett hälsofarligt, inom läkarkåren är de flesta ännu inne på den linjen, men det finns riktningar och studier som visar att det inte alls är farligt med mättat fett och kroppen känner dessutom igen det fettet, för vi är själva varelser uppbyggda av det. (Det är de härdade och kemiskt misshandlade industrifetterna som är de farliga!) De mättade fetterna både från smör och från kokosfett verkar vara hälsosamma. Tidigare skulle man inte äta mer än ett kolesterolmättat ägg om dagen, nu kan man äta hur många som helst eftersom 80 % a vårt kolesterol tillverkar kroppen själv.

När jag var liten var det farligt att tugga tuggummi, att under lång tid ha socker i munnen kunde ge hål i tänderna. Nu är det bra att tugga tuggummi för det renar tänderna och tuggummi är sötat med björksocker som förebygger karies!

Rödbetor, rabarber och spenat var tills helt nyligen inte bra att äta för mycket av, eftersom dessa grönsaker innehåller det giftiga och cancerframkallande ämnet nitrat. Men så upptäcktes att nitrat kan omsättas till kväveoxid som vidgar blodkärlen och minskar blodtrycket och risken för hjärt-och kärlsjukdomar minskar.  Uthållighetsidrottare som löpare och cyklister kan med en halv liter rödbetsjuice om dagen minska sin syreförbrukning, tåla mjölksyra bättre och öka sin kapacitet med 16 %. Rödbetorna är strukna från farlighetslistan och rödbetsjuice och kosttillskott av rödbetor har blivit storsäljare!

Kaffe var tidigare en värsting i hälsovärlden. En rostad och bränd produkt som kunde ge både cancer och sömnsvårigheter. Nu vet man att kaffe innehåller massor med antioxidanter som är ett ”rostskyddsmedel” som skyddar kroppens celler och kaffe verkar skydda både mot demens och Parkinsons sjukdom. Samma väg har te och choklad vandrat.

Det gäller att förhålla sig...

1800-talet i min hand

Jag lyssnade på ett radioprogram som handlade om Mozart, ja mest handlade det om Mozarts fru Constanze, som blev änka i unga år.  Amadeus själv levde nämligen ett kort (och magiskt) liv mellan 1756 – 1791. Vi talar 1700-tal! Och då kan man tala man om förr i tiden. (Ibland hör jag människor prata om förr i tiden och mena år 2006!) 

Radioreportern berättade att fru Mozart levde ända till 1842, vilket var en del av den tid då drottning Victoria regerade i Storbritannien, och det slog då reportern att hennes egna morföräldrar också levat under en tid då drottning Victoria regerat. Sådana här tankevävar som handlar om tiden, kan få det att svindla. Reporterns morföräldrar hade levat och andats under samma regent som Mozarts fru! På ett gåtfullt men också mycket konkret sätt hade denna nu levande reporter själv nuddat vid 1700-talet.

Det är när man tänker så här som det svindlar. Som man inser att livet är en ljusglimt långt. Att allt det som vi tror ligger oändligt avlägset i själva verket är så nära att vi kan ta på det. Jag har själv hållit min gammelmorfar Ernst i handen, Ernst som föddes år 1890. Artonhundratalet i min hand!  

Jag minns att skådespelaren Sissela Kyle berättade att hon tänkt i sådana här tidsloopar när hon fyllde femtio. Hon kom nämligen att tänka 50 år bakåt från sin födelse och hamnade då nästan vid förra sekelskiftet. Alltså inte så många år från 1800-talet! Sådana tankar får det att svartna och precis då kan man nästan inse livets mening. Önskar så att de i Syrien och Jemen fattade, att det enda raka vore att istället för att bråka - sitta under ett träd och äta fikon. Och lyssna på Mozart…

Ernst Johansson

JAG, EN BAGLADY!

Jag undrar lite granna om det bara är jag som kan hamna i de mest överjordiskt konstiga situationer. I morse hade jag ett viktigt möte i Göteborg, fick skjuts dit och tänkte cykla hem. Mot Halland, några få mil bara. På hotellets toalett bytte jag kavajen och finskorna mot vintertajts, dubbla regnjackor och skidhandskar. I väg. Ni kommer inte att tro mig, men jag är rätt så rutinerad när det gäller utrusning, kläder och uppträdande under påfrestande aktiviteter till fjälls, är till och med utbildad färdledare. Full koll på utrustning och inget risktagande.  

Misstag

Nu blåste det styv kuling från Kattegatt och det snöade omväxlande med snöblandat regn i riktning mot och snön piskade som småsten in i ögonen. Redan efter några få kilometer insåg jag ett av mina misstag: jag hade visserligen vattentäta kängor, men hällorna för snörning var trasiga och därför var det ganska öppet runt vristen. (Hade inte tänkt på det.) Ett annat misstag var tajts med regnskydd endast över låren. Detta gjorde att det snöade och regnade rakt ned i kängorna som strax var fyllda med vatten och fötterna hamnade i ett brännande isbad. Jag bet ihop. Trampade. Bet ihop. Trampade. Jag hade inget val när allt kom omkring. Började skälva  och insåg att jag måste göra något, såg amputerade tår på Mount Everest i mitt inre. Men allt jag kunde göra var att trampa och trampa och trampa. Lång förmiddag. Det gick inte fort i motvinden.

Att stanna är alltid en risk

Efter ett par mil fick jag panik och valde att ta risken att stanna till vid en butik, att stanna är alltid en risk, för man kan snabbt bli nedkyld om kroppen. Jag dröp in i affären och hittade snabbt som ögat ett par randiga myssockor för barn och ett Aftonbladet. Lång kö. Nu kände jag att jag var illa ute och började ta av mig skorna i kassakön – för att sätta på mig de torra sockorna så fort det bara gick. Flängde av prislappen för att visa i kassan, men insåg mitt misstag, kängorna var så blöta att jag knappt fick av dem och insåg samtidigt det absurda i handlingen.  Frågade en man med två paket juice om jag fick gå före, gnydde något om min cykling och förfrusna fötter…Väl ute i entrén stod jag sedan  skakande och bytte om bland vägsalt och brasved. Torra sockor och tidningspapper i kängorna och iväg. Det lättade, men inte mycket. Isbadet återkom efter bara några få kilometer. Och mina händer klarade inte heller av att på nytt värma upp de dyngblöta skidhandskarna så nu kom förfrysningskänslorna även i händerna. Snön piskade och vinden slet. Fötterna skrek av köld och allt mer känsel  försvann även i händerna. Nu gnydde jag verkligen. Det fanns ingenting att göra, jag kunde inte stanna, måste bara trampa. Kunde inte ens ta fram min mobiltelefon, än mindre slå ett nummer. Vart skulle jag förresten ringa mitt på dan? Plötsligt började växeln hacka, varje tramptag slirade. Det hade fastnat tidningspapper från kängorna i växeln!  

Sista milen

Sista milen var en isblå plåga och i sista byn kröp jag nästan in till ett hus för att få hjälp. Ingen hemma. Men jag plumsade in på byns pizzeria istället, min röst skälvde av förtvivlan när jag frågade efter en toalett. Jag klafsade in  på toaletten och kunde knappt stå på de isiga fötterna. Höll sedan en fot i taget under rinnande varmvatten. Värme! Smärtan slog sedan till i fötterna när de tinade upp och inget papper att torka dem med. Jag fick ställa mig på de randiga, rinnande myssockorna och hasa ut i restaurangen. En kille satt där och åt lunch, som tur var enda gästen! Jag vände mig mot honom och sa att om han tyckte jag betedde mig konstig så berodde det på att jag hade förfrusit mina fötter. Kände att jag måste förklara mig, men han sa inte mycket. En snörvlande, blöt baglady – vad skulle han tro om allt?!  Jag hasade vidare på mina blöta myssockor fram  till pizzabagaren och frågade bedjande om jag skulle kunna få låna en handduk. Chefen själv kom ut och han tittade verkligen på mig som på en halväten råtta som katten släpat in. Men han kom faktiskt med en handduk och när jag satt där och snörvlade och torkade mina snövita fötter, reste sig restaurangens enda gäst från bordet och kom fram till mig och frågade var jag bodde. Jag berättade och han skulle just den vägen för att sätta in ett kök i ett hus en halvmil från vårt hem. Mirakulöst stoppade han in min cykel (under min dånande tacksamhet) i sin hantverksbil bland en massa barnstolar och verktyg och han bröt på mild engelska och kom från Manchester.

Själen sitter i hjärtat!

Tänk om vår själ sitter i hjärtat! En gång läste jag att det fanns hjärtkirurger som under stora hjärtoperationer anat människans själ! Det måste ju ha varit något alldeles extraordinärt, för bara man tänker på själen svindlar det.  Vem är jag och vart är jag på väg och varför? Hjärtats alla slag transporterar syre och näring till kroppens alla organ (så troget!), varje slag bär våra liv och vi självgoda människoknytten skänker hjärtat knappt en tanke. Hjärtat vill ta i, expandera och slå fort och intensivt som när vi tränar. Hjärtat vill ha nyttig mat som nötter, grönsaker och frukt. Hjärtat vill ha kärlek Och fred!  

Studier visar att hjärtat faktiskt meddelar sig med hjärnan, all styrning kommer alltså inte från hjärnan. Under dessa studier iakttog man synintryck hos försökspersoner som fick se otäcka bilder och då upptäcktes att hjärtat skickade fler signaler som påverkade hjärnan - än tvärtom. Även när man lyssnar på musik reagerar hjärtat före hjärnan. Hjärtat upplever och reagerar och sedan får hjärnan signalerna! Hjärtat känner! Säkert har vi vetat detta intuitivt,  varför har vi annars uttryck som handen på hjärtat, ett brustet hjärta och ett hjärta av guld. Inte säger vi handen på hjärnan, en brusten hjärna och en hjärna av guld? Aristoteles lär ha sagt:  "Hjärnan är ett organ av mindre betydelse, själen sitter i hjärtat som styr kroppen." Nu måste jag ut och träna hjärtat. Och själen...

 

Världen blir hela tiden ny

Det bor några andra människor i pappas hus, några andra använder hans egenbyggda vedbod, han egenmurade källare och hans med möda grävda brunn. Så många lyft och spadtag, så många andetag och kalorier och han är inte DÄR! Han lämnade Jorden för några år sedan och exakt var han är vet jag inte. Det är många i min barndomsby som är borta: Tant Syliva och Tant Hedda. Farbror Gunnarsson och Lånkekålle. Livet kantrar när människor försvinner. För människor försvinner, lämnar oss och vi står där med tårar i ögonen och fattar ingenting.

Förvirrad hittar jag inte längre i vår skog, löpstigarna är utplånade och hjärnan får inget fäste. Precis så kan det kännas när människor dör, då behöver hjärnan på nytt orientera sig i livets landskap. Det tar liksom ett tag att finna riktningen igen, men ofta klarar vi det. 

Fast det är klart att världen förändras ju hela tiden, pappor dör, barn föds, man bygger köpcentra och rondeller och skogar försvinner. Dilemmat är att förändringarna går fortare och fortare och fortare. Livet störtar på i en rasande fart; julstädning, arbetsmöten, weekendresor, storhandling, deklaration, midsommar och julstädning... Men samtidigt bygger vi och river och förändrar och exploaterar i en hissnande fart. Som en snöboll från toppen av en backe rasar livet och människorna utför. Tänk om våra hjärnor inte hänger med, tänk om det händer något med oss på djupet! Undrar vad Farbror Gunnarsson hade tänkt...