Igår kom de! De svartvita flugsnapparna! Varje år kommer de hit
till vår lilla plätt på Jorden. De har
sitt vinterviste söder om Sahara,ända borta i tropiska Afrika. Sicken lång väg att ta sig
hit, sicket omak, ända från Sahara till Älvsåker. Till oss! Jag vet att de
kommer varje vår och jag kan bara ana deras strid för att nå
fram till oss. Alla vingslag, alla andetag och alla faror när de strävar norrut, norrut. Över kontinenter och hav. Så mycket
kraft i några få gram liv. När han igår plötsligt satt på vårt staket var det en hälsning. Nu har jag kommit! Käre Flugsnappare – äntligen i hamn och jag hann ta ett foto...
Flugsnapparna måste vara lite tuffa när de har anlänt, för det
är lite sent på säsongen och ont om bostäder. Ibland kör de till och med ilsket iväg talgoxarna som sedan länge inrett sitt hem och börjat häcka. Tuffa tag. Tuffa tider i fablernas värld. Jag undrade så
vilken av våra holkar flugsnappeparet skulle välja, någon av de nyare i svart,
eller den gamla faluröda vid köksträdgården?
På kvällen när jag röjde i växthuset såg jag katastrofen.
Just när alla träd och buskar blommar, när alla koltrastar sjunger arior i
skymningen och just när livet är som allra vackrast – då låg han där. Flugsnappehannen.
Död. På vår gräsmatta. Det är något med mig, jag sörjer för mycket och för
hårt. ”Du måste tänka på dig själv,” sa en god vän en gång, ”inte ta allt så
hårt och personligt. Du måste se djur som kollektiv.” Där vilar min brist, jag lider
med varje individ. En så lång resa…och så detta? Var det vår katt eller en
fönsterruta eller en talgoxestrid. Vad händer med flugsnappemakan? Så tomt allt blev. Min
sorg, så tung. Det är något fel med mig...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar