När vitsipporna blommar kan det värsta hända

Jag vill börja med det positiva, det måste man. Det går liksom inte bara att gnälla hela tiden, man får ta sig i kragen och inse hur mycket bra det finns mitt i allt. Också. Därför måste jag tacka alla de kärvänliga bilister, både i små farmor-anka-bilar och stora gruslastbilar, som är så varsamma med oss träningscyklister. Vi med de lövtunna cykelhjulen och de blottade struparna som med livet som insats delar utrymme med de som är så mycket större och starkare. Tack för att ni kör om oss med god och kärleksfull marginal och inte tar några som helst risker i kurvor och krön. Ofta lyfter jag handen till en kort, tacksam vinkning.  Hoppas ni ser det. Ni varsamma kan faktiskt vara en så stor del som 90 % av alla bilister. Det är rörande.

Men de andra tio procenten. Med dem är det något hotfullt och obalanserat, för de kör om med så rå och primitiv teknik att våra blodkärl dras ihop och fåglarna tystnar. De kör om fastän de har möten i kurvor och krön och för att rädda sitt eget skinn och sin dyrbara bil väljer de att svänga runt cyklister med millimeterprecision i hundra kilometer i timman. Som vore vi en storslalomport att betvinga. Som om vi inte var av organiskt material.  Som om vi inte hade några hjärtslag eller en stor kärlek till livet. De här bilisterna är myndiga, har fått ta körkort och får rösta i allmänna val. Men de är beredda att döda för att deras eget liv och egna ärenden är viktigast. Någonstans på livsvägen har de glömt allt. De har ingen aning om att om man är stor och stark, måste man vara snäll. Som Bamse…