För tunna vantar i maj

Maj är min favoritmånad. Den är så blåsippsblå, så björklövsgrön och så oändligt löftesrik. Dörren till sommaren står på glänt och allt finns där framför oss. Allt ljus och alla äventyr. Allt känns möjligt i maj och allt det vackraste i naturen exploderar i ett orkesterverk av skönhet och värme: syrener, mandelblom, hägg, liljekonvaljer och tröstergöken. Dag för dag blir det allt ljusare. Denna korta, djupblå tid kan få vem som helst att andas lugnare. Men nu har mer än halva maj gått, älskliga maj, och det är sig inte likt. Jag träningscyklar, jag cyklar för att handla och jag springer med vantar, för tunna vantar! Det skall inte gå att använda för tunna vantar i maj. Det är 5 grader och tomaterna huttrar i växthuset och vindarna från Kattegatt påminner mer om höstvindar friska. Vi var på gökotta i 1600-talsbyn Äskhult, de gammelgrå ladorna och boningshusen hukade i snålblåsten och kallregnet. Denna maj månad förvånade även de 400 år gamla husen som varit med om en och annan försommar. På gökottan vandrade vi med den godlynte och charmige fågelskådaren (fast själv säger han att han är fågelåskådare!) Jan Stenberg och ingen gök hörde vi, endast en tapper koltrast och ett varningsläte från en bofink. Annars tyst i skogen. Fåglarna huttrade. Vi huttrade. Och jag hade alldeles för tunna vantar.

Det är så lätt att bli ledsen och tänka på allt som är svårt när det känns som november i maj. Jag börjar att tänka på den tre år långa juridiska striden med mannen som tappat giftigt asfaltsavfall på vår brunn, på att vår katt kanske tagit flugsnapparehonan, på felaktigt utförda operationer i min löparfot och på att ishockey-VM pågår. (I maj!) När en ledsamhet överfaller en är det lätt att hemfalla åt fler grubblerier. Grubblerier och tankar är liksom utspilld honung, de rinner iväg, blir större till ytan. Det gäller att sluta grubbla och grotta ned sig, det gäller att tvinga tankarna i annan riktning. Snabbt som ögat. Det finns en mycket gammal hymn från 1647: "Bort mit hierta medh the tanckar" i omarbetad form finns den nu som psalm med titeln "Bort med tanken sorgsna hjärta". De orden är en bra mental uppmaning när kölden och det svåra försöker få fotfäste i ens inre. Tankar kan man styra, tankar kan man få att gå andra vägar och då blir livet i ett slag helt annorlunda. Denna inneboende möjlighet finns i djupet hos oss alla.
Nu får vi hoppas på juni! Men! Juni är ju inte lika älsklig, inte lika hoppfull och inte  lika blåsippsblå. Juni är mer utslätad och mindre blommig. Och i juni blir dagarna åter kortare - nej bort med tanken sorgsna hjärta!

Till Alex Schulman - som hatar löpare

Detta är bara min lilla replik på Alex Schulmans krönika i nr 8 av tidningen Amelia. 

En hatkrönika om löpare. Schulman står vid en busshållplats på Odengatan och röker och ser alla dessa joggare med något desperat i blicken springa förbi. Och i från något. Löpning är en helt  meningslös syssla, anser han. Han undrar vad i helvete det är som pågår. Han hatar de som promenerar, men avskyr än mer de som springer, de rubbar hela hans existens. 

Dessa plågade, prylfixerade fanatiker... 

Antagligen är det så att Alex Schulman driver med oss, vill sticka ut sin cigarettrykande nos och reta gallfeber. Naturligtvis. Provocera är ju hans jobb. För jag kan inte tro att det är på riktigt, riktigt och har svårt att bli uppskakad eftersom jag själv alltid levt av djupa andetag. Ända sedan jag lärde mig att gå.  Ända sedan jag lekte häxa hemma i den halländska byn och ingen lyckades fånga in mig. Ända sedan jag valde att ta mig till fots från skolan istället för att ta skolbussen. Ända sedan jag kom med i juniorlandslaget i en av mina första tävlingar. I löpstegen finns en gudomlig symmetri och en yogisk rytm som utgår från höften och som bär en människa genom genom skogar, städer och savanner.  Genom tårar, orostankar och idéer. I de djupa andetagen och i stegens rytmer når man sitt innersta, når man skikt man aldrig skulle nått annars.  Skikt som blivit kvar oupptäckta i själens bråddjup. Klart att människor blir betagna och tassar iväg på Odengatan, på sulor av gummi och gas, när de anar något oerhört.

Hjärtats saga är livets saga, din och min. Pulsslagen är bärare av kärlek och ork. Pulsslagen är förutsättningen för att kunna springa Stockholm Marathon eller bära en tekopp över köksgolvet. Hjärtat är vårt livs centrum och villkoret för våra liv och en underbar vardag. Varje slag, varje dag bär våra liv.  I tusen gånger tusen dagar, tills hjärtat en dag inte orkar mer på grund av tidens tand. Eller! För att det inte fått slå kraftfullt nog, för att lättja, osund mat och cigarettrök fått det att dra ihop sig, förfettas och försvagas.  Hjärtmuskeln längtar nämligen efter djupa andetag och vill växa och tänja på sina gränser så att tryckvågen med syre och näring till kroppens alla utmarker förblir kraftfull och uthållig i många, många år. Ingen företeelse har så omfattande påverkan på vår hälsa som djupa andetag!  Det vill säga konditionsträning!  En god kondition förlänger liv, ger livet större mening, motverkar hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes, cancer och Alzheimer. Det du Alex Schulman! I kroppens inre pågår ständigt ett nedbrytande, blodkärlen stelnar och inflammeras, fettdepåer byggs och ämnesomsättning försämras. Allt sker i det mycket tysta och mörka när man står på Odengatan och röker och hatar. Hjärtat vill djupa andetag och kärlek och det enklaste sättet i världen att få blodet att sjunga i ådrorna, att rensa ut, att bygga hälsa är att - springa. Inte ifrån utan till. Till allt vi vill med våra liv. Till våra drömmar. Till en omfamnande sömn och en god aptit på det som är nyttigt.

Ett par skor är allt som behövs och man kan öppna dörren och ge sig i väg.  Var man än är. Hemma. På Hamburgs flygplats. I Paris. I djungeln. På Odengatan.  Det finns förstås massor med löpprylar, men de är inget måste. Prylar och överdrifter ("idioti upphöjt till konst” som Schulman kallar pulsmätare och stegräknare) finns i alla världar: i heminredningens, i modets och i telefonernas.    

Det är i kontrasterna som livsnjutningen finns, som livets mening vilar. Gråstenar och rosor.  Hunger och mättnad.  Ansträngning och vila.

Det är något med tiden

Vår svärmor/mor fyllde år. Rätt så många år i livets korta perspektiv, men knappt ingenting i Jordens. Vi åt  soppa och  morotskaka och spelade dragspel och mitt i allt det som är gott och ljust inser man att livet, det är inte långt. På födelsedagar kan det komma över en, den där känslan av ändlighet. Jag har ju faktiskt under min livstid känt små barn som har blivit medelålders. Jag har känt kraftfulla vuxna som har blivit åldringar. Jag har känt åldringar som har dött. När jag var liten var alla mitt i livet, mitt i allt och skulle leva i evighet. Trodde jag. Det är något med tiden. Den går. Den får en annan valör ju längre den håller på; när man var liten var sommaren en oändlighet och flera år kunde vara svårt att begripa sig på. Om tio år - som att prata om en  månresa! Oomfattligt. Men så hände det plötsligt en dag, jag vet inte hur det gick till för någonstans måste jag ha tappat kontrollen över alla tusentals dagar, men en dag kunde jag ledigt prata om händelser som hade hänt för tio år sedan. Och det stod inte på förrän jag kunde berätta om det som hade varit för tjugo år sedan! Jag menar tjugo år! Sjutusentrehundra dagar!  Innan tiden har passerat är den så lång, men efteråt är den så kort. Samma tidsmängd! Och bedrägerierna tar inte slut med det! Tiden går dessutom fortare och fortare ju mer tid som har gått och ju äldre vi blir. Var skall allt sluta? Det är något med tiden.

Nu är ju inte vår mammacarin så gammal som hennes almanacka säger, för vår biologi är i sanning påverkbar. Mammacarin studsar runt på Friskis & Svettis, vandrar över bergen, målar tavlor och sjunger i kyrkokören. Så fantastiskt ligger det till, tror forskare sig ganska säkert veta, att vår hälsa till åttio (80!) procent beror på vår livsstil! Vilken gränslös möjlighet, bortom alla dagdrömmar. Hur friska och starka vi blir beror på hur vi äter, tänker och tränar. Hur djupa andetag vi tar! Sjukdomar byggs, de kommer sällan av sig själva. Vi skall ta djupa andetag, älska varandra, äta rödbetssoppa och sjunga i kör. Vi kan hejda tiden! Lite, lite kan kan vi överlista den. Det finns tester som visar att en del helt unga, men otränade människor, har en biologi som om de vore trettio år äldre. Tjugo år i passet, men femtio i kroppen. Tänk det! Tänk tvärt om! Visst svindlar det? Lite granna...

Nummer arton

Att springa i skogen är det bästa, de allra innerligaste och mest livgivande andetagen tas bland gammelgranarna. Men vi spinner också, jag och Min Anders. Två hårda  pulspass i veckan. Intervall och distans. Pulsklockor tas på och alla ser sin pulsklocka ticka på den stora skärmen på väggen. Vit, blå, grön, gul - och röd zon. Konsten att bita ihop i röd zon, när hjärtat slår minst 90 % av maxpulsen, är en bitterljuv kamp. Under vilominuten syns hjärtats förmåga att lugna ned sig, att klättra ned i zonerna och syresätta kroppen på allt färre slag. Tänk all denna kraft i alla dessa hjärtslag i ett mörkt rum på ett Friskis & Svettis under en mörk halländsk kvällshimmel!
Vi har kommit att bli ett gott gäng under åren, några av oss som köar in till spinningsalen. Allt tidigare har vi anlänt och stått där och småpratat, skrattat och laddat. Mötts. Lärt känna varandra lite. En sommardag i fjol åt vi surdegsbröd och chokladmuffins i vårt växthus och vi hade mycket att prata och skratta om. Nestorn i gänget  är en hjärtprofessor som vi skämtsamt och vördsamt kallar just professorn. Inför hans pondus och hans erfarenhet om hjärtat och livet hukar vi lite granna. Och han var dessutom en gång en god häcklöpare i IK Vikingen. Av de 50 pulsklockor som vi varje gång fritt väljer mellan tar han alltid nummer arton. Till slut var det få som ens tänkte tanken att ta just nummer arton, om nu någon skulle komma till Friskis & Svettis före professorn och hans rara fru. Pulsband nummer arton var professorns. Ibland råkade professorn se vilket nummer jag tog på min pulsklocka och han såg då mina hjärtslag. Det var stort för mig att som långdistanslöpare, som aldrig tränat med hjälp av tekniska finesser, få höra en hjärtprofessor beundrande säga att jag har ett idrottshjärta som inte är av denna värld. Jag blev blyg av den uppståndelsen. Och rörd.
Måndag och onsdag varje vecka, utom under sommaren, har vi delat djupa andetag, vi i spinninggänget. Det är alldeles speciellt att dela sina hjärtslag med andra, att se andra människors livspuls. Att bokstavligen se den energi pulsera som bär kärleken och upprätthåller det mystiska livet.
Så blev det jullov på Friskis & Svettis, i nådens år 2011. Ett par veckor med gran, grönkål och gåvor. Grön vinter och djupa andetag och måndagen när vi kom tillbaka hängde nummer arton kvar på sin krok...Professorn hade inte kommit. Skulle vi skoja? Och ta nummer arton?
Men så är nu livet en resa i ljus och mörker. Så ljuvligt och så djävligt. Professorn skulle aldrig komma mer, för hans hjärta hade slutat att slå strax före nyår. Just hans vältränade häcklöparhjärta, cykelhjärta, seglarhjärta och professorshjärta hade ödelagts av en infarkt. Sånt får inte hända, ingen får dö mitt i det pulserande, starka livet. Jag vill inte att någon skall dö. Tomma och chockade viskade vi andra, tassade vi förvirrat runt och sedan blev vi förstummade i det obegripliga. Ingen nåd, inga försäkringar, ingen amnesti verkar finnas. Vi vandrar alla på nattgammal is. Det gäller att säga orden och ge uppskattningen. Medan pulsen slår. För en del av livets mening verkar vara att allt skall förändras och förvandlas och någon annan skall ta vår plats. Skall fylla det tomrom som det drar så iskallt i från när någon lämnat oss. Skall ta nummer arton.

Ni finns alltid kvar

"Stjärnorna ligger så långt bort att deras ljus behöver många år, ja kanske århundranden, för att hinna fram till Jorden."

Nytt år. Igen! Nya år, resan runt solen i allt högre fart. Går tiden fortare för att vi rör oss fortare? Går tiden långsammare när vi är barn? Saktar tiden ned i slutet av livet, när vi är riktig gamla? Tänk alla sökande tankar som tänkts på Jorden.  Alla steg som tagits. Alla andetag. Alla spadtag. Tänk alla människor som levt och längtat och oroat sig - precis som vi. Som stretat och gråtit och brustit. Att tänka på alla de som levt är som att titta ut i Vintergatan och försöka räkna alla stjärnor, försöka se dem alla, särskilja dem. Då svindlar det. Men så stort är universum, att en del stjärnor lyser på Jorden, först efter att de har brunnit ut. Så lyser också varje människa  länge, länge efter hon slocknat. En del blir presidenter och ministrar eller stora diktare och astronauter och de kan påverka våra liv länge efter att de lämnat Jorden. Men också mindre uppmärksammade människor finns kvar. Strålar. Påminner. Deras minnen finns i hjärtan, deras ansikten på foton, deras liv i anekdoter och deras namn på gator. I vår lilla kommun bär gator, stigar och backar ofta namn av helt vanliga människor som levt och funderat. Före oss. Dem tänker jag på ibland. Jag undrar vem de var. Hade de en livslång kärlek? Var de rädda för tidens gång och döden? Hade de spetsgardiner i fönstren? Vem var Sven som gav namn till Svensa Väg? Eller Martin Harald som antagligen bott vid Martin Haralds backe? Eller Östen på Östens väg? Dem vill jag omfamna, viska till;
Ni finns alltid kvar!  

En del namn känner jag igen! Som Britta-Lena, en känd klok gumma, som gett namn åt Britta-Lenas Gata. Eller Svedberg, som var husläkare åt mina förfäder och vars gata heter Doktor Svedbergs Gata. Och så Smekålle förstås! Han som har gett namn åt det nya, stora bostadsområdet Smekålles Ängar söder om Kungsbacka. När jag var liten låg det en liten röd stuga utan elektricitet på just dessa ängar. Det var Smekålles torp! Smekålle var en erkänt duktig smed, men egensinnig och sotig. Inne i stugan kunde man ana kolmörkret och soten. Soten och mörkret var en del av Karl Andersson som kom från en fattig syskonskara i Bröndome och var nära släkt med min familj. Ett utmärkande drag hos Smekålle var hans yrkesskicklighet, men också snålhet. Både han och ett par av hans systrar blev, på grund av en osannolik sparsamhet och ihärdig knusslighet, med tiden ganska förmögna. I vår familj pratades det om att Smekålle, i sin mörka stuga, passade på att läsa tidningen i ljuset från förbipasserande bilar. Det berättades också den förskräckliga historien om när han glömde sin plånbok med 35 000 kr på bussen. När Karl Härman Andersson dog testamenterade han en stor del av sina pengar till Länken. Men en ansenlig summa på
10 000 kr testamenterade han till en okänd fröken Linnea från Pixbo. Vem var hon?! Ingen vet! Var hon ett hemligt ljus i Smekålles sotmörker? En stjärna i en isande kall och oomfattlig Vintergata?

Du kan förändra en hel värld

Ibland tänker jag på den ofantliga kraften till förändring  som finns inuti oss och hur mycket vi skulle kunna uträtta om vi inte var så tysta och likgiltiga. Om vi inte släntrade gatan fram så ovetandes. Jag tänker på det för att jag inte tycker om blodiga revolutioner. Revolutioner för att förändra gör ont, kräver blod och smärta. Martin Luther Kings ord; ”Det farliga är inte de onda människornas ondska utan de goda människornas tystnad” beskriver människan i mitten på1900-talet, men orden säger ännu på 2010-talet  något om oss. De flesta människor är goda, det goda är norm och världen är full av ömsinta människor. Men vi har alla ett stort ansvar för vad vi gör, för vilken riktning vi väljer att gå. Det är enkelt, ja rent av nonchalant, att tro att det just jag gör bara är en oansenlig droppe i havet, när just det jag gör påverkar ekonomin, klimatet, ja hela världen - ett faktum som kan få det att svindla. I samma ögonblick som en enda människa väljer något, eller väljer bort något, har en rörelse startat  i just den riktning hon tog. Jag är en droppe i havet, men jag är också havet. Det är i var och en av oss som fröet till förändringens explosion finns. För några år sedan försvann, till exempel, alla miljöfarliga tvättmedel från butikshyllorna, för att du och jag valde det när vi handlade. (Tyvärr har just den  trenden vänt och vattendragen försämrats på nytt, när många hellre handlar i lågprislador där tvättmedlen är billigare. Och miljöfarligare.)

Revolutionens pris

För en tid sedan handlade nyhetsflödet om djurrättsaktivister som vill förändra och sätta fokus på djurens situatiation, främst pälsdjurens. Det är en ädel sak, men är det inte kontraproduktivt? De skriver hotbrev, mordhotar, förföljer och krossar rutor. Sådana revolutioner gör ont och inte bara för de hotade butiksägarna! Utan också för förvirrade minkar som släppts fria ur sina burar och förskrämda springer ut på landsvägarna, lemlästas och får dö en smärtsam död för den goda saken! Det är alla revolutioners pris.

Hur kan man rättfärdiga mordhot och skrämma människor, när målet är något gott och kärleksfullt? Hur värdigt och utvecklat är det gammaltestamentliga öga för öga och tand för tand?  Krig för att uppnå fred är så motsägelsefullt. Nej, jag tror på kraften i varje människa. Den oomfattliga frågan är vad det är som får ömsinta och intelligenta människor att producera köttberg vi inte ens behöver, eller kläder, vi inte heller behöver, av djur som får utstå det outhärdliga? Vad är det som får ömsinta människor att köpa det köttet eller de kläderna? Gåtorna är himmelsvida. Vetenskapen öppnar sig allt mer för det som djurägare vetat i alla tider: djur har känslor! Djur sörjer, djur visar glädje. En apa sörjer sin döda vän, hundar slutar äta av sorg och älgkon skriar i ångest och förtvivlan när hennes kalv skjutits i den mossdoftande skogsgläntan.


Om vi alla i samma ögonblick

Om alla människor slutar äta griskött från kultingar - som, i Sverige, under svår smärta, kastreras utan bedövning för att strax slitas ifrån sina mammor och leva ett stressigt, trångt och plågsamt liv i ett trångt utrymme och till sist gasas ihjäl med kvävningskänslor i ett klaustrofaubiskt schakt -  skulle det inte att finnas någon industriell grisindustri kvar.

Om alla människor slutar att äta kycklingar - som föds upp i maskiner, som aldrig får se sin mamma och som lever ett onaturligt liv med förvridna ben och trängsel - skulle inte den djurhanterigen finnas kvar.

Om alla människor slutar köpa modemössor med tofs av  blåräv - skulle  inte några blårävar tvingas att leva i trånga burar för att senare dödas med en elstav i ändtarmen och en i munnen utan att någonsin ha fått springa med djupa andetag, under blåa himlar på fjällsluttningen.

Om alla människor samtidigt! Det är de goda människornas tystnad och likgiltighet som är gåtan…

Att bli gammal

Å, dessa underbara gamla! Gamla människor blir faktiskt allt vackrare, ädlare och visare. Jo, så är det, även om många vägrar att tro det. Ålderdomen bär en annan slags skönhet än ungdomen. Som antika möbler på Bukowski. Patina. Tyngd. Människan blir liksom uppfylld av allt hon levt och lärt och får ett alldeles speciellt skimmer av alla smärtor och motgångar. Av alla hon mött och skiljts från. Inuti  riktigt gamla människor finns det ett bråddjup, låt oss titta ned i det och hämta kraft, inte bli rädda. Låt oss titta dem i ögonen och inse vi delar denna vandring på planeten, de har bara startat lite före oss. De vet något vi inte vet. De få riktigt gamla jag känner, vill jag vara rädd om, jag vill finnas för dem. Ringa dem. Skicka julkort. Bjuda dem på afternoon tea. 

Men det finns en alldeles speciell åldring, som jag nu ömmar extra för. Han bor kvar hemma, i sin trygghet bland sina möbler och dofter. För än klarar han det, klarar sin hygien ganska bra, är för det mesta klar och redig och får bara hjälp med medicin och mat ett par gånger om dagen. Men aptiten är inte som den varit, den starka, muskulösa arbetarkroppen, som tidigare jobbat så hårt, dag som natt, blir allt magrare och maten verkar smaka allt mindre. Ibland försöker jag bjuda på riktiga godsaker, fresta. Men han petar mest i det. Vill nog, men ser trött ut. Vi vill nog alla när vi blir gamla. Vill ha kvar vännerna, vill kunna äta och vill bo kvar i vårt ombonade hem med utsikten och minnena, inte flytta till ett litet rum på ett speciellt boende  med några enstaka möbler och några böcker med oss. Vi vill leva kvar i den speciella friden som finns i ens eget hem och i vardagen som vi ofta glömmer att uppskatta när vi är mitt upp i den, då när allt är så självklart. Att stiga upp ur sängen, skynda till bussen och köpa julklappar på stan – allt sånt gör vi nästan i förbifarten. Allt sånt är bara flyktiga självklarheter vi knappt ägnar en tanke – när vi inte är gamla. Men en dag skymmer det och ögonen blir grumliga och stegen ur sängen tunga. Min gamle vän sover numera mycket på dagtid, något vi andra kanske avundas i våra hetsiga nu, men som för honom blivit ett måste när tröttheten och sömnen omfamnar mest hela tiden. Gamla verkar förresten sova mer på dagen än på natten. På nätterna kommer hans oro och precis som på ålderdomshemmet, där jag arbetade för många år sedan och där gamlingarna förvirrade kom ut ur sina rum med kläderna på sned och ropande efter  mamma, som antagligen varit död i femtio år, precis så kan det bli för min gammelvän också. Han blir så otrygg på natten och kan ropa ut sin förtvivlan i vargtimman. Men så kanske det kan bli för vem som helst. Vargtimman är inget att leka med. Den likbleka timman klockan tre på natten…

Jag inser att han är gammal nu, att tiden är utmätt. Men alldeles nyss var han ung, precis som vi alla. Allting var nyligen. Sådan är tiden, mycket kort. Alldels nyss kunde han springa och träna, precis som jag. Alldeles nyss kunde han äta stora portioner med mat, precis som jag. Alldeles nyss kunde han arbeta många timmar i sträck, precis som jag. Nu är hans leder stela, kroppen krum och mager och helt nära honom kan jag ana gammelmansdoften, den där blandningen av damm, trötthet och instängdhet. Den ovädrade ålderdomen.  Under hans goda och klara goda stunder är det trevligt att prata med honom om livet och meningen. Jag får ropa väldigt högt för han är nästan helt döv och vi kan skratta åt missförstånden. Om livet får ha sin naturliga gång kommer han att lämna det långt före mig, jag kommer då att sörja och minnas. Jag har varit med om honom, jag kan aldrig förlora honom. Han är nästan hundra människoår och han är vår katt.