Men det finns en alldeles speciell åldring, som jag nu ömmar extra
för. Han bor kvar hemma, i sin trygghet bland sina möbler och dofter. För än klarar
han det, klarar sin hygien ganska bra, är för det mesta klar och redig och får
bara hjälp med medicin och mat ett par gånger om dagen. Men aptiten är inte som
den varit, den starka, muskulösa arbetarkroppen, som tidigare jobbat så hårt, dag
som natt, blir allt magrare och maten verkar smaka allt mindre. Ibland försöker
jag bjuda på riktiga godsaker, fresta. Men han petar mest i det. Vill nog, men
ser trött ut. Vi vill nog alla när vi blir gamla. Vill ha kvar vännerna, vill
kunna äta och vill bo kvar i vårt ombonade hem med utsikten och
minnena, inte flytta till ett litet rum på ett speciellt boende med några enstaka möbler och några böcker med
oss. Vi vill leva kvar i den speciella friden som finns i ens eget hem och i vardagen
som vi ofta glömmer att uppskatta när vi är mitt upp i den, då när allt är så
självklart. Att stiga upp ur sängen, skynda till bussen och köpa julklappar på
stan – allt sånt gör vi nästan i förbifarten. Allt sånt är bara flyktiga självklarheter
vi knappt ägnar en tanke – när vi inte är gamla. Men en dag skymmer det och
ögonen blir grumliga och stegen ur sängen tunga. Min gamle vän sover numera
mycket på dagtid, något vi andra kanske avundas i våra hetsiga nu, men som för
honom blivit ett måste när tröttheten och sömnen omfamnar mest hela tiden. Gamla verkar förresten sova mer på dagen än på natten. På nätterna
kommer hans oro och precis som på ålderdomshemmet, där jag arbetade för många
år sedan och där gamlingarna förvirrade kom ut ur sina rum med kläderna på sned
och ropande efter mamma, som antagligen
varit död i femtio år, precis så kan det bli för min gammelvän också. Han blir
så otrygg på natten och kan ropa ut sin förtvivlan i vargtimman. Men så kanske
det kan bli för vem som helst. Vargtimman är inget att leka med. Den
likbleka timman klockan tre på natten…
Jag inser att han är gammal nu, att tiden är utmätt. Men alldeles
nyss var han ung, precis som vi alla. Allting var nyligen. Sådan är tiden,
mycket kort. Alldels nyss kunde han springa och träna, precis som jag. Alldeles
nyss kunde han äta stora portioner med mat, precis som jag. Alldeles nyss kunde
han arbeta många timmar i sträck, precis som jag. Nu är hans leder stela,
kroppen krum och mager och helt nära honom kan jag ana gammelmansdoften, den
där blandningen av damm, trötthet och instängdhet. Den ovädrade
ålderdomen. Under hans goda och klara
goda stunder är det trevligt att prata med honom om livet och meningen. Jag får
ropa väldigt högt för han är nästan helt döv och vi kan skratta åt
missförstånden. Om livet får ha sin naturliga gång kommer han att lämna det långt
före mig, jag kommer då att sörja och minnas. Jag har varit med om honom, jag
kan aldrig förlora honom. Han är nästan hundra människoår och han är vår katt.
