JAG, EN BAGLADY!

Jag undrar lite granna om det bara är jag som kan hamna i de mest överjordiskt konstiga situationer. I morse hade jag ett viktigt möte i Göteborg, fick skjuts dit och tänkte cykla hem. Mot Halland, några få mil bara. På hotellets toalett bytte jag kavajen och finskorna mot vintertajts, dubbla regnjackor och skidhandskar. I väg. Ni kommer inte att tro mig, men jag är rätt så rutinerad när det gäller utrusning, kläder och uppträdande under påfrestande aktiviteter till fjälls, är till och med utbildad färdledare. Full koll på utrustning och inget risktagande.  

Misstag

Nu blåste det styv kuling från Kattegatt och det snöade omväxlande med snöblandat regn i riktning mot och snön piskade som småsten in i ögonen. Redan efter några få kilometer insåg jag ett av mina misstag: jag hade visserligen vattentäta kängor, men hällorna för snörning var trasiga och därför var det ganska öppet runt vristen. (Hade inte tänkt på det.) Ett annat misstag var tajts med regnskydd endast över låren. Detta gjorde att det snöade och regnade rakt ned i kängorna som strax var fyllda med vatten och fötterna hamnade i ett brännande isbad. Jag bet ihop. Trampade. Bet ihop. Trampade. Jag hade inget val när allt kom omkring. Började skälva  och insåg att jag måste göra något, såg amputerade tår på Mount Everest i mitt inre. Men allt jag kunde göra var att trampa och trampa och trampa. Lång förmiddag. Det gick inte fort i motvinden.

Att stanna är alltid en risk

Efter ett par mil fick jag panik och valde att ta risken att stanna till vid en butik, att stanna är alltid en risk, för man kan snabbt bli nedkyld om kroppen. Jag dröp in i affären och hittade snabbt som ögat ett par randiga myssockor för barn och ett Aftonbladet. Lång kö. Nu kände jag att jag var illa ute och började ta av mig skorna i kassakön – för att sätta på mig de torra sockorna så fort det bara gick. Flängde av prislappen för att visa i kassan, men insåg mitt misstag, kängorna var så blöta att jag knappt fick av dem och insåg samtidigt det absurda i handlingen.  Frågade en man med två paket juice om jag fick gå före, gnydde något om min cykling och förfrusna fötter…Väl ute i entrén stod jag sedan  skakande och bytte om bland vägsalt och brasved. Torra sockor och tidningspapper i kängorna och iväg. Det lättade, men inte mycket. Isbadet återkom efter bara några få kilometer. Och mina händer klarade inte heller av att på nytt värma upp de dyngblöta skidhandskarna så nu kom förfrysningskänslorna även i händerna. Snön piskade och vinden slet. Fötterna skrek av köld och allt mer känsel  försvann även i händerna. Nu gnydde jag verkligen. Det fanns ingenting att göra, jag kunde inte stanna, måste bara trampa. Kunde inte ens ta fram min mobiltelefon, än mindre slå ett nummer. Vart skulle jag förresten ringa mitt på dan? Plötsligt började växeln hacka, varje tramptag slirade. Det hade fastnat tidningspapper från kängorna i växeln!  

Sista milen

Sista milen var en isblå plåga och i sista byn kröp jag nästan in till ett hus för att få hjälp. Ingen hemma. Men jag plumsade in på byns pizzeria istället, min röst skälvde av förtvivlan när jag frågade efter en toalett. Jag klafsade in  på toaletten och kunde knappt stå på de isiga fötterna. Höll sedan en fot i taget under rinnande varmvatten. Värme! Smärtan slog sedan till i fötterna när de tinade upp och inget papper att torka dem med. Jag fick ställa mig på de randiga, rinnande myssockorna och hasa ut i restaurangen. En kille satt där och åt lunch, som tur var enda gästen! Jag vände mig mot honom och sa att om han tyckte jag betedde mig konstig så berodde det på att jag hade förfrusit mina fötter. Kände att jag måste förklara mig, men han sa inte mycket. En snörvlande, blöt baglady – vad skulle han tro om allt?!  Jag hasade vidare på mina blöta myssockor fram  till pizzabagaren och frågade bedjande om jag skulle kunna få låna en handduk. Chefen själv kom ut och han tittade verkligen på mig som på en halväten råtta som katten släpat in. Men han kom faktiskt med en handduk och när jag satt där och snörvlade och torkade mina snövita fötter, reste sig restaurangens enda gäst från bordet och kom fram till mig och frågade var jag bodde. Jag berättade och han skulle just den vägen för att sätta in ett kök i ett hus en halvmil från vårt hem. Mirakulöst stoppade han in min cykel (under min dånande tacksamhet) i sin hantverksbil bland en massa barnstolar och verktyg och han bröt på mild engelska och kom från Manchester.

Själen sitter i hjärtat!

Tänk om vår själ sitter i hjärtat! En gång läste jag att det fanns hjärtkirurger som under stora hjärtoperationer anat människans själ! Det måste ju ha varit något alldeles extraordinärt, för bara man tänker på själen svindlar det.  Vem är jag och vart är jag på väg och varför? Hjärtats alla slag transporterar syre och näring till kroppens alla organ (så troget!), varje slag bär våra liv och vi självgoda människoknytten skänker hjärtat knappt en tanke. Hjärtat vill ta i, expandera och slå fort och intensivt som när vi tränar. Hjärtat vill ha nyttig mat som nötter, grönsaker och frukt. Hjärtat vill ha kärlek Och fred!  

Studier visar att hjärtat faktiskt meddelar sig med hjärnan, all styrning kommer alltså inte från hjärnan. Under dessa studier iakttog man synintryck hos försökspersoner som fick se otäcka bilder och då upptäcktes att hjärtat skickade fler signaler som påverkade hjärnan - än tvärtom. Även när man lyssnar på musik reagerar hjärtat före hjärnan. Hjärtat upplever och reagerar och sedan får hjärnan signalerna! Hjärtat känner! Säkert har vi vetat detta intuitivt,  varför har vi annars uttryck som handen på hjärtat, ett brustet hjärta och ett hjärta av guld. Inte säger vi handen på hjärnan, en brusten hjärna och en hjärna av guld? Aristoteles lär ha sagt:  "Hjärnan är ett organ av mindre betydelse, själen sitter i hjärtat som styr kroppen." Nu måste jag ut och träna hjärtat. Och själen...

 

Världen blir hela tiden ny

Det bor några andra människor i pappas hus, några andra använder hans egenbyggda vedbod, han egenmurade källare och hans med möda grävda brunn. Så många lyft och spadtag, så många andetag och kalorier och han är inte DÄR! Han lämnade Jorden för några år sedan och exakt var han är vet jag inte. Det är många i min barndomsby som är borta: Tant Syliva och Tant Hedda. Farbror Gunnarsson och Lånkekålle. Livet kantrar när människor försvinner. För människor försvinner, lämnar oss och vi står där med tårar i ögonen och fattar ingenting.

Förvirrad hittar jag inte längre i vår skog, löpstigarna är utplånade och hjärnan får inget fäste. Precis så kan det kännas när människor dör, då behöver hjärnan på nytt orientera sig i livets landskap. Det tar liksom ett tag att finna riktningen igen, men ofta klarar vi det. 

Fast det är klart att världen förändras ju hela tiden, pappor dör, barn föds, man bygger köpcentra och rondeller och skogar försvinner. Dilemmat är att förändringarna går fortare och fortare och fortare. Livet störtar på i en rasande fart; julstädning, arbetsmöten, weekendresor, storhandling, deklaration, midsommar och julstädning... Men samtidigt bygger vi och river och förändrar och exploaterar i en hissnande fart. Som en snöboll från toppen av en backe rasar livet och människorna utför. Tänk om våra hjärnor inte hänger med, tänk om det händer något med oss på djupet! Undrar vad Farbror Gunnarsson hade tänkt...

Gräddtårtor och svordomar

Jag älskar att titta på bakprogram! Hela Sverige och hela England och hela USA bakar. Man lär sig ett och annat och det så vackert! Alla piffiga cupcakes, majestätiska tårtor och vackra uppläggningar och de som bakar är så duktiga. Men de bakande och bedårande flickorna med blommor i håret och  förkläden med spets svär i både tid och otid. Jag har själv svårt för att svära, vet inte, det går bara inte, det bär mig emot.  Det är en känsla av språklig miljöförstöring, en försurning…Men jag kan beundra dem som kan svära med finess, när det finns takt och ton i svärandet och då har det också stor effekt. Men när unga tjejer säger att de är så jävla missnöjda eller in i helvetes nöjda eller förbannat glada om och om igen då skär det sig. Används svordomar hela tiden som ren bukfylla förlorar de ju sin kraft. Devalveras orden. Att svära med finess är en konst. Den kände språkprofessorn Lars-Gunnar Andersson har skrivit en bok som heter ”Fult språk” som jag hade som lärobok och där i beskriver han, bland mycket annat spännande, svordomarnas grammatik! Det är sååå roligt att läsa. För även de som inte svär behärskar svordomarnas grammatiska och kommunikativa funktioner! Se bara på dessa exempel:

Vid fysisk smärta kan man utropa:

Helvete!

Satan!

Satans jävla helvete!

Men man kan inte av smärta skrika:

Å, fan!

I helvete heller!

Så fan heller!

När du slår dig på tummen ropar du inte: så fan heller!

När man uttrycker avsky och nedvärdering till någon, använder man ordet din eller ingenting:

Din jävla idiot!

Pissapa!

Men om man talar om någon använder man vicken, sicken, en sån och den:

Sicken jävla idiot!

En sån helvets turgubbe!

Om du blir förvånad kan du utropa:

Å, fan – men inte satans jävla helvete!

Eller om du förnekar kan du säga:

I helvete heller – men inte fan alltså!

Men konsten att svära är svår. Enligt Lars-Gunnar Andersson finns det goda motiv att svära och 75 % av svenskarna svär, men 75 % tycker också att det är fult. För kan man inte svära låter det i mina öron som när en novis sjunger opera. Det är så in i helvete fult…

Att åldras 30 år

Stegen känns ovana, som om det var första gången. Första måltiden och det svindlar. Pånyttfött är allt. Luften bär en kyla som känns ren, som tvätten på klädstrecket första vårdagen. Jag har rest mig efter fem dagars influensa och sängläge. Frossa och förvirring. Smärta och brinnande luftrör. Det är i detta gränsland mellan sjukdom och hälsa som insikten på nytt slår mig, den hur skör hälsan är - men också på ett sätt - övernaturlig. Denna jämvikt i vårt inre kosmos, bland bakteriestammar, enzymsystem och vita blodkroppar.  Bland inre organ, blodkärl och lymfa. Där utspelas allt, där byggs liv och vinns segrar över inkräktare. Ända tills. För allt detta majestätiska kan plötsligt förlora kampen när ett ynkans virus inkräktar. På några timmar åldras jag 30 år och har svårt att gå tio meter, när jag brukar träna 1 – 2 timmar. Svårt att andas, när jag brukar springa med stängd mun. Svårt att äta, när jag brukar äta en pastasallad med bönor och nötter och surdegsbröd och chokladtårta. Dag blir till natt, natt blir till dag och drömmarna är psykedeliska, mörka monster. Det är när det vänder som tacksamheten får vingar. Du milde tid, tänk att ha ett eget försvar och ett skyddsvärn. Murar och befästningar. Soldater och motvärn. Allt för att rädda mig…Det svindlar…De första ovana stegen....

Frusna ögonblick nyårsafton 2014

Fruset galleri

Ängsblommor i is

Meningen med vintern är nog vår längtan efter juni.

Flugsvamp i is

I det stilla och frusna föds tankar som kan förändra livet.

Pion i is

Vi behöver omfamna all tid, även de grå måndagarna.

Penséer i is

Ett liv är en ljusglimt långt, när vi inser det händer något med oss och tiden.

Hyacinter i is

Snart är det jul igen. Det är det alltid.

Tiden är en hungrig varg

Tiden är en hungrig varg. Tiden glufsar med sina stora käftar och plötsligt är dagarna uppslukade och åren har gått. Omtöcknade står vi där och undrar vad som hände när det nya året närmar sig. Det finns visserligen små trick att hejda den hungriga vargen, även om kampen kan tyckas fruktlös. Träning, bra mat och kärlek är rätt bra knep. Ett annat är att omhulda tiden, få den att gå långsammare genom att leva långsammare. Inom kinesiska filosofier har man länge känt till sambandet mellan hastighet och uppfattning av tid. Tiden går nämligen fortare när vi rör oss fort och skyndar. Nu för tiden upplever vi mer på en vecka än vad våra förfäder upplevde under ett helt liv.Varje minut bokas upp med upplevelser – för vi vill ju faktiskt leva! Priset vi betalar är att tiden går ifrån oss. Varför jäktar vi då på tiden, knuffar den framåt liksom. Frestar den hungriga vargen. Vi kan inte vara i ögonblicken utan vill flåsa vidare och vidare. På allt detta tänker jag när jag utmattad mitt i julhelgen ser hur butikerna inte fort nog kan skynda på tiden. Julsaker och julblommor reas och in kommer semlor, blomsterfröer och påskris. Skynda, skynda det är så bråttom till tidens ände…