Att åldras 30 år

Stegen känns ovana, som om det var första gången. Första måltiden och det svindlar. Pånyttfött är allt. Luften bär en kyla som känns ren, som tvätten på klädstrecket första vårdagen. Jag har rest mig efter fem dagars influensa och sängläge. Frossa och förvirring. Smärta och brinnande luftrör. Det är i detta gränsland mellan sjukdom och hälsa som insikten på nytt slår mig, den hur skör hälsan är - men också på ett sätt - övernaturlig. Denna jämvikt i vårt inre kosmos, bland bakteriestammar, enzymsystem och vita blodkroppar.  Bland inre organ, blodkärl och lymfa. Där utspelas allt, där byggs liv och vinns segrar över inkräktare. Ända tills. För allt detta majestätiska kan plötsligt förlora kampen när ett ynkans virus inkräktar. På några timmar åldras jag 30 år och har svårt att gå tio meter, när jag brukar träna 1 – 2 timmar. Svårt att andas, när jag brukar springa med stängd mun. Svårt att äta, när jag brukar äta en pastasallad med bönor och nötter och surdegsbröd och chokladtårta. Dag blir till natt, natt blir till dag och drömmarna är psykedeliska, mörka monster. Det är när det vänder som tacksamheten får vingar. Du milde tid, tänk att ha ett eget försvar och ett skyddsvärn. Murar och befästningar. Soldater och motvärn. Allt för att rädda mig…Det svindlar…De första ovana stegen....