Cykelvasan eller Cykelfasan

Jag är löpare med en skadad baktass – så det är mycket cykel nu. Landsväg.  Slät asfalt och tunna racerhjul.  Och så tog jag mig för att anmäla oss till Cykelvasan, ett mountainbikelopp eller bergslopp som det blir på svenska! Anders satte på 42 - mm hjul på min racer och vi for faktiskt iväg till Dalarna. Dalarna i mitt hjärta. Jag har, av någon outgrundlig anledning, haft en medfödd kärlek till Dalarna och höll som liten på Leksands ishockeylag och läste älvdalsmål som specialarbete i skolan. (Vad vet vi om våra dunkla medvetanden?) Vi hade startnummer över 13 000 och stod i en av de sista startleden. Som löpare har jag alltid varit odrägligt bortskämd och stått i seedade startgrupper och vad vet man om livet då? 13 000 är rätt många bankande hjärtan och fräcka cyklar och jag var skärrad som en kanin. För jag är en ängslig cyklist. Jag är rädd för trängsel och höga farter och ojämnheter och andra hejdlösa cyklister och att ett hjul skall hoppa av (det har hänt!) och att något skall hända med bromsarna (det har också hänt!) och att ett rådjur skall komma i vägen (det har hänt en kompis!) och jag tycker att mitt livs skadekvot är rätt full. 

Himlen var dalablå och trängseln i början uthärdlig och cyklisterna var ofta mycket hänsynsfulla.  Allt började på asfaltsväg, tre kilometer stigning och jag hann fröjdas över att verkligen vara där och njuta av de historiska markerna och myrarnas dofter. Jag och Gustav Vasa! Och Mora-Nisse. Och Sixten Jernberg. Och Bengt Hassis. Och Jörgen Aukland. Och Daniel Tynell… Men efter den stigningen gällde det endast att hålla i styret och tankarna. Allt fanns där framför mig: Smågan, Mångsbodarna, Risberg, Evertsberg, Oxberg, Hökberg och Eldris. Visst kan man nästan gråta av poesin i de orden? Det var vägar, stigar, rötter, stenar, branter, fåror, mera stenar, gupp och sand och sugande gräs. Det var mycket av det jag aldrig upplevt som cyklist och som jag aldrig trott att jag skulle våga beträda med min spröda Cannondale och kaninsjäl.  Efter Mångsbodarna bar det hialöst utför. Länge. Och det var stenigt och ojämnt. Jag bromsade mig fram och runt mig svärmade de som gasade sig utför, det tuffa släktet med stötdämpande framgafflar. ” Stötdämpande framgaffel garanterar en viss komfort genom att absorbera stötar i terrängen” – står det att läsa i cykelkataloger. Men att de vågar? Kasta sig utför! Rasa fram bland sten och rot! Vad fattas mig för att våga släppa på så? Vilken gen? Men senare kom det ett par avsnitt med asfalt igen och då! Då fick våra asfaltsspringare visa vad de gick för, utan stötdämpare, men med något större hjul for vi fram i egen fil och passerade hundratals mountainbikeåkare. Höger! Ropade vi diskret och öste på i 40 – 50 km i timman. Nu ni! Strax tog fröjden slut och svängen in i skogen var tvär och oundviklig och de där med stötdämpare, de kom tillbaka. Men det är vackert i tallskogarna i Dalarna, det är det. Då och då var skogsvägarna fulla med tappade vätskeflaskor, så övergivna och tappade som det antagligen ser ut på väg upp till Mount Everest. En olycksrisk som jag inte kalkylerat med! Mitt i loppet slutade min högerbroms att fungera! Jag vet inte om de med stötdämpare hade cyklat vidare med endast en broms. Säkert. Men det gör inte en kanin. Nu hade jag ju världens bästa Anders med och han kunde fixa bromsen och vi flög (nåjå) vidare i Dalaskogarna. Jag och Anders och stigarna och stenarna och myrarna och den dalablå himlen. Vi gjorde det verkligen! For fram i fäders spår. Tungt. Svårt. Vackert. Smärtsamt. Och alldeles förskräckligt och alldeles underbart. Nu kändes farten hög. Vart hade kaninen tagit vägen?! 

I mitten av loppet började min växel att krångla. Jag kunde inte längre använda de lägsta växlarna och sju gånger hoppade kedjan av i de brantaste backarna. Bike Tyson, Kungsbackas egen cykelverkstadsmästare, vad hände?! Du tittade ju över min cykel för en tid sedan?! Men så är ju det materiella, det nöts och slits. Även cyklister nöts och slits och vi såg några olyckor utefter banan och efteråt fick vi veta att ambulansen gått i skytteltrafik inne i Mora. Ta det varligt! Alla! 95 kilometer i Dalarna är äventyr och glädje. Inte ta risker! Hade jag velat ropa på dalmål. De sista två milen in till Mora var gropig och lite slirig grusväg. Efteråt stod jag där vid kyrkan i Mora och kände mig som när jag var liten och hade ramlat ned för en lång trappa och omtumlad reste mig upp igen. Utan att vara skadad alls…

Mina tramptag bland förfäder

Provence! Augusti 2013. Latinsk kvällsvärme och vägen slingrar som en silvertråd genom landskapet. Vi gör en träningstur på racercykel, åtta mil och kvällen är ockrafärgad och så omfamnande. Luften är mättad av torkad rölleka och timotej och rågåkrarna vid vägkanterna är sidenmjuka, böljande gardiner. Allt är bara här och nu och jag bara skojade, det är inte Provence. Det är Halland, mitt landskap på Jorden. Här möts hav och sjö. Här möts det gula böljande vetet och de faluröda gårdarna. Här svävar mina förfäder i solens sista strålar i en nästan andlig upplevelse mellan då och nu. Mellan deras slit på den blöta torvmossen och mina tramptag på superlätt cykel. Så långt borta är allt och så nära är allt. Och så lyckligt lottade vi är! Av ren glädje håller vi stundtals 40 km i timman, sädesärlorna glor och jag är tacksam för de som gav mig livet och gav mig denna sommarkväll. Den är evig...

Fett vs kolhydrater, vad är sanningen?

INSULIN, MUSKLER OCH FETT.
Jag undrar lite granna. Varför detta självgoda och hialösa LCHF-krig i tidningar, TV och på sociala medier? Denna vrede och övermod, denna självsäkerhet och smutskastning, när det gäller maten vi äter. Några vill bacon och vispgrädde och ser kolhydrater som ett gift. Andra menar att mycket mättat fett gör oss hjärtsjuka och strokebenägna och så bråkas det och alla är så säkra på sin sak. Men sanningen är ju som livet självt: den förändras, växer och mognar och sällan kommer man till den punkt där allt har fastställts och utretts och kampen är över.  Jag tror att mycket när det gäller LCHF stavas insulin! Insulin är ett hormon, ett anabolt hormon, det vill säga ett uppbyggande hormon. Insulin bygger muskler, men också fett! Det är viktigt att snabbt få i sig kolhydrater efter ett träningspass så att muskeluppbyggnaden kan starta så snabbt som möjligt och nedbrytningsprocessen avstanna. Idrottare behöver kolhydrater, tror jag som tränat och tävlat på elitnivå hela mitt liv. Jag vet att LCHF:are tycker att det räcker med rent protein. Tänk om det inte är hela sanningen, tänk om de har fel?
Men om man äter en massa socker i tid och otid rusar insulin ut i blodbanorna mest hela tiden och då, minsann, bygger insulin inte muskler utan fettdepåer! Trist men troligen sant. Med tiden kan insulinet liksom slitas ut, bli allt svagare, och det behövs mer och mer för att kroppen skall kunna ta hand om socker. Man blir insulinresistent och i värsta fall diabetiker. Det gäller att vara varsam med insulin.

FETTDIETER
Så en dag uppfanns fettdieterna (Atkins, LCHF med flera) De går ut på att äta mycket fett och protein och undvika kolhydrater. Fiffigt! Kroppen behöver då inte pumpa ut insulin för jämnan, inga fettdepåer byggs och blodsockervärdena förbättras rejält. Det fiffiga med att sluta äta kolhydrater är att man slutar att äta de dåliga, raffinerade och industriframställda kolhydraterna som Fanta, geléhallon och isglass! (Det kanske hade räckt med det?!) Det dumma med att sluta äta kolhydrater är att man slutar att äta även de nyttiga, livsbringande och sunda kolhydraterna som fullkornsbröd, tomater och apelsiner. Det är därför jag undrar lite granna. Vad händer med en kropp som får i sig för lite betakarotener, polyfenoler, lykopener och luteiner som är några av namnen på starka antioxidanter som finns i fruktens och grönsakernas färgämnen? Antioxidanter som ju är ett slags rostskyddsmedel som skyddar vår organism från massor med sjukdomar: allt från förkylningar till alzheimer, från reumatism till cancer.Vad händer med tarmar som inte får tillräckligt med fibrer när människor väljer att äta en frukt i veckan och inga morötter? Fibrer är mat för magbakterierna, som är livsviktiga för en stor del av vårt immunförsvar och vår hälsa.
Vad händer med blodkärlen av allt baconfett som kan härskna när det inte finns tillräckligt med antioxidanter? Vad händer med människor vars njurar får ta hand om för stora mängder protein? Vad händer med all på sikt, när vi driver saker för långt? Det är ju det, tror jag, att ingenting på Jorden är enbart ädelt och fantastiskt. Varken mat, metoder eller människor! Vi får söka vidare och sluta kriga och vara så säkra....

Innan det allra värsta händer

Jag måste först bara förklara att jag är född med hög fart i blodet. Springer fort, cyklar fort, pratar fort och är snabbast i starten ut från ett rödljus. Och jag springer ett morgonpass i samma andetag som jag målar en gavelvägg. Därför är det en utmaning att stilla sig, att träna sitt sinne på långsamhet. Men vi lever i en värld med snabbmat, snabbflyg och elektroniska deklarationer. Vi har lärt oss att allt skall hända på ögonblicket och de flesta behöver träna sig på långsamhet och uthållighet. Det är farten som dödar - det var en slogan som vägverket hade för länge sedan. Den gäller i trafiken, men lika väl i övriga livet:
i relationer, i trädgården och i köket. När saker går för snabbt kan ofta något annat gå förlorat, kan något väsentligt försvinna för alltid. En av de farligaste platserna som finns är landsvägarna, där kan vi rasa ut mänsklig frustration och hets med hjälp av ett hundratal ursinniga hästkrafter. Som löpare och cyklist är man så nära dessa dödsbringande krafter. Man känner draget av höghastigheten och anar den stålhårda plåten. Alla vet att bilar dödar och lemlästar. Krossar familjer och skapar livslånga lidanden. Alla vet. Men varje dag kör personbilar med hästsläp eller stora lastbilar om cyklister med vansinnesfart i kurvor Varje dag möter man unga kvinnor med hets i blick och gasen nästan i botten och män i bländvita skjortor som gör omkörningar i hundra kilometer i timman på 70-vägen. De som tar risker, som lägger andras liv i förintelsens vågskål, men hoppas på det bästa, har kanske själva små mjuka barn på dagis. Om det allra värsta händer en dag, om just du en dag krossar ett sidenmjukt barn, för att du hade bråttom till mötet eller flygplatsen, skulle du då, om du kunde, vrida tiden tillbaka och göra allt annorlunda. Välja en lägre hastighet på 50-sträckan? Besinna dig? Om du bara kunde vrida tillbaka tiden? Så tänker jag när jag kör bil på landsvägar där barn, hundar och bönder lever sina underbara, svindlande korta liv. Jag vrider tillbaka tiden innan det allra värsta har hänt...och besinnar mig.

Så skört är livet

Vi såg honom redan på morgonen. Hoppande på vår lilla grusväg. Eftersom vi då körde bil saktade vi bara in och lät den hoppa in i gräset. Vi glömde sedan bort den  för vi handlade jordgubbar och yoghurt. Vi justerade in en racercykel enligt konstens alla regler. Vi åt fruktsallad och focacciabröd med två kära släktingar. Så kan nästan en hel sommardag gå till ingenting. Eller till allting som är den dyrbara vardagen. På eftermiddagen gick vi på grusvägen och fick på nytt syn på den. Hoppande, flyende in i gräset. Den verkade inte kunna lyfta, inte kunna flyga alls. Den lilla fågeln!

Hade den hoppat hela dan på samma ställe, var det normalt? Jag kunde ganska lätt ta upp den i mina händer. Ett knappt gram av liv! Där inne ett blodomlopp och ett matsmältningssystem, där inne en vilja att föda upp ungar och sjunga i gryningen. Några få gram av under. Jag bar in den och la den i ett litet, litet miniväxthus och ringde ornitologen Tommy Järås på fågelcentralen i Kungälv. Jag berättade vad som hänt och undrade om jag felaktigt hade tagit hand om en fågelunge, berövat den sin plats på Jorden vid vårt liljekonvaljställe. Nja, det var inte helt säkert, han ville veta mer så den lille kraken blev fotad och vi mejlade över en bild. Det var en rödhakunge! Så ung och ny att den inte hunnit få något rött bröst ännu. Så ung och ny i världen att Järås bedömde den som för tidigt ute ur boet. Sånt kan hända om människor, katter eller skator skräms helt nära deras bo på marken. På marken! Och vi som har en ytterst fågelintresserad katt. Inte bra. Att fågelungen nu var så tam och inte alls orkade flyga kunde bero att den var utmattad. Operation överlevnad startade. Jag tog den viktlösa fågeln i mina händer och bände upp den lilla, lilla spröda näbben för att trycka in de allra minsta stycken av kattmat! Pussi med laxsmak. Tyvärr ville den lille inte svälja, så per telefon fick jag expertrådet att lägga en droppe vatten på näbbkanten vilket skulle aktivera sväljreflexen. Där satt jag en god stund med kattmat och vattenpipett. En andlös balansakt mellan stora människohänder och nyutsprungen fågelunge. Att hålla fast, att bända upp, att hålla i - utan att krossa ett viktlöst liv. Som att smyga på nattgammal is. Efteråt byggde jag ett näste av torrt hö i det lilla fågelhuset, la försiktigt den blöta fågeln i redet och täckte huset med en trasmatta. Där får den sova ut i natt, trygg utan faror. Om den överlever natten måste den släppas på samma ställe som den hittades. Vid liljekonvaljerna. Jag kan bara hoppas att den sedan kommer undan skatorna, katten och allt som hotar. Så skört är ju allt liv, när man tänker efter. Nuet är sprött som finporslin. Alla man älskar vill man ta i sina händer och skydda dem om natten med en trasmatta - från allt som hotar.

Katten som försvann

Vår gammelkatt Vincent har jagat sin sista mus och sett sin sista solnedgång från gärsgården där han brukade kvällssola. Han är ju tjugo år, vilket motsvarar hundra människoår.  Han är blind och döv, men har god aptit och verkar lycklig och trygg i vårt hus i sin flätade korg. Han verkar också ha full koll på verkligheten, går ut en sväng varje dag, men helt nära husets väggar. Han stöter in i det ena föremålet efter det andra, men finner gott sin väg tillbaka. Häromdagen var han borta! Fanns inte inne i huset och inte utanför! Skallgång igångsattes. Grannarna tillfrågades. Vi finkammade minst en kvadratkilometer runt fastigheten. Varje snår och buskage. Varje timmerhög och bäck. Varje sänka och varje grusväg. Ingen katt. Inga jamanden. Jag blev allt mer säker på att vi förlorat honom och plågades redan av kommande sömnlösa nätter när jag i mentala plågor skulle fundera över hans öde. Hur han svultit ihjäl. Hur räven slitit honom i stycken. Hur han fastnat i taggtråd.  Hur han dinglade i en havsörns klor… Allt hände i min hjärna. Och nu föll juniskymningen efter nästan fyra timmars letande. Fåglarna tystnade en efter en. Stilla. Vi hade förlorat honom.  Men en enda stig norrut längs gammeldiket fanns kvar att dammsuga, vi måste ta den. Veta att vi verkligen hade gjort allt. När man gjort allt man kan blir livet lättare att uthärda. Och så. Anders fick  för sig att än en gång titta i ned i det långa kulverteringsröret, trots att han redan tittat där. Trots. Där satt Vincent helt stilla inne i det lerblöta röret, infångad nere i djupet, för utanför fanns ett par decimeter vatten och det var en halv meter upp till ytan och betonglocket. Det konstiga med smärta och oro är att de kan försvinna så snabbt. På en enda sekund. Bli till lycka.

Var sak på sin plats, skridskorna i kylskåpet!

Det finns en anekdot om en god vän till mig, en mycket duktig löpare, som lär ha haft sina skridskor i kylskåpet. Var sak på sin plats, sa vännerna retsamt och kärleksfullt. Men min vän försvarade sig milt leende och sa att skridskorna minsann inte förvarades i kylskåpet utan i skafferiet. Men detta har ändå blivit en härlig metafor för att var sak och varje företeelse faktiskt har sin tid på Jorden. Detta skrevs det ju om redan i bibeln. Idag är det final i ishockey-VM! Ishockey! När jag var liten var ishockey en vintersport och VM spelades under den kalla årstiden. Varför i hela friden spelar man numera ishockey i maj!? Den vackraste och vänaste månaden på året! Månaden när löpstigarna doftar av späda löv, när potatisen skall i jorden, när konvaljerna bugar och sädesärlan vippande av glädje har anlänt. I maj händer allt och allt ligger framför oss och kvällarna är så kärleksfullt ljusa och långa att man kan gråta. (Tänk på november!) De svenska ishockeyspelarna är imponerande starka och vältränade och det är alldeles underbart fantastiskt att de spelat sig ända till final. Det är bara det. Det är maj! Var sak på sin plats, skridskorna i kylskåpet...