Cykelvasan eller Cykelfasan

Jag är löpare med en skadad baktass – så det är mycket cykel nu. Landsväg.  Slät asfalt och tunna racerhjul.  Och så tog jag mig för att anmäla oss till Cykelvasan, ett mountainbikelopp eller bergslopp som det blir på svenska! Anders satte på 42 - mm hjul på min racer och vi for faktiskt iväg till Dalarna. Dalarna i mitt hjärta. Jag har, av någon outgrundlig anledning, haft en medfödd kärlek till Dalarna och höll som liten på Leksands ishockeylag och läste älvdalsmål som specialarbete i skolan. (Vad vet vi om våra dunkla medvetanden?) Vi hade startnummer över 13 000 och stod i en av de sista startleden. Som löpare har jag alltid varit odrägligt bortskämd och stått i seedade startgrupper och vad vet man om livet då? 13 000 är rätt många bankande hjärtan och fräcka cyklar och jag var skärrad som en kanin. För jag är en ängslig cyklist. Jag är rädd för trängsel och höga farter och ojämnheter och andra hejdlösa cyklister och att ett hjul skall hoppa av (det har hänt!) och att något skall hända med bromsarna (det har också hänt!) och att ett rådjur skall komma i vägen (det har hänt en kompis!) och jag tycker att mitt livs skadekvot är rätt full. 

Himlen var dalablå och trängseln i början uthärdlig och cyklisterna var ofta mycket hänsynsfulla.  Allt började på asfaltsväg, tre kilometer stigning och jag hann fröjdas över att verkligen vara där och njuta av de historiska markerna och myrarnas dofter. Jag och Gustav Vasa! Och Mora-Nisse. Och Sixten Jernberg. Och Bengt Hassis. Och Jörgen Aukland. Och Daniel Tynell… Men efter den stigningen gällde det endast att hålla i styret och tankarna. Allt fanns där framför mig: Smågan, Mångsbodarna, Risberg, Evertsberg, Oxberg, Hökberg och Eldris. Visst kan man nästan gråta av poesin i de orden? Det var vägar, stigar, rötter, stenar, branter, fåror, mera stenar, gupp och sand och sugande gräs. Det var mycket av det jag aldrig upplevt som cyklist och som jag aldrig trott att jag skulle våga beträda med min spröda Cannondale och kaninsjäl.  Efter Mångsbodarna bar det hialöst utför. Länge. Och det var stenigt och ojämnt. Jag bromsade mig fram och runt mig svärmade de som gasade sig utför, det tuffa släktet med stötdämpande framgafflar. ” Stötdämpande framgaffel garanterar en viss komfort genom att absorbera stötar i terrängen” – står det att läsa i cykelkataloger. Men att de vågar? Kasta sig utför! Rasa fram bland sten och rot! Vad fattas mig för att våga släppa på så? Vilken gen? Men senare kom det ett par avsnitt med asfalt igen och då! Då fick våra asfaltsspringare visa vad de gick för, utan stötdämpare, men med något större hjul for vi fram i egen fil och passerade hundratals mountainbikeåkare. Höger! Ropade vi diskret och öste på i 40 – 50 km i timman. Nu ni! Strax tog fröjden slut och svängen in i skogen var tvär och oundviklig och de där med stötdämpare, de kom tillbaka. Men det är vackert i tallskogarna i Dalarna, det är det. Då och då var skogsvägarna fulla med tappade vätskeflaskor, så övergivna och tappade som det antagligen ser ut på väg upp till Mount Everest. En olycksrisk som jag inte kalkylerat med! Mitt i loppet slutade min högerbroms att fungera! Jag vet inte om de med stötdämpare hade cyklat vidare med endast en broms. Säkert. Men det gör inte en kanin. Nu hade jag ju världens bästa Anders med och han kunde fixa bromsen och vi flög (nåjå) vidare i Dalaskogarna. Jag och Anders och stigarna och stenarna och myrarna och den dalablå himlen. Vi gjorde det verkligen! For fram i fäders spår. Tungt. Svårt. Vackert. Smärtsamt. Och alldeles förskräckligt och alldeles underbart. Nu kändes farten hög. Vart hade kaninen tagit vägen?! 

I mitten av loppet började min växel att krångla. Jag kunde inte längre använda de lägsta växlarna och sju gånger hoppade kedjan av i de brantaste backarna. Bike Tyson, Kungsbackas egen cykelverkstadsmästare, vad hände?! Du tittade ju över min cykel för en tid sedan?! Men så är ju det materiella, det nöts och slits. Även cyklister nöts och slits och vi såg några olyckor utefter banan och efteråt fick vi veta att ambulansen gått i skytteltrafik inne i Mora. Ta det varligt! Alla! 95 kilometer i Dalarna är äventyr och glädje. Inte ta risker! Hade jag velat ropa på dalmål. De sista två milen in till Mora var gropig och lite slirig grusväg. Efteråt stod jag där vid kyrkan i Mora och kände mig som när jag var liten och hade ramlat ned för en lång trappa och omtumlad reste mig upp igen. Utan att vara skadad alls…