Vår gammelkatt Vincent har jagat sin sista mus och sett
sin sista solnedgång från gärsgården där han brukade kvällssola. Han är ju
tjugo år, vilket motsvarar hundra människoår. Han är blind och döv, men har god aptit och verkar
lycklig och trygg i vårt hus i sin flätade korg. Han verkar också ha full koll
på verkligheten, går ut en sväng varje dag, men helt nära husets väggar. Han
stöter in i det ena föremålet efter det andra, men finner gott sin väg tillbaka.
Häromdagen var han borta! Fanns inte inne i huset och inte utanför! Skallgång igångsattes. Grannarna tillfrågades.
Vi finkammade minst en kvadratkilometer runt fastigheten. Varje snår och
buskage. Varje timmerhög och bäck. Varje sänka och varje grusväg. Ingen katt.
Inga jamanden. Jag blev allt mer säker på att vi förlorat honom och plågades
redan av kommande sömnlösa nätter när jag i mentala plågor skulle fundera över
hans öde. Hur han svultit ihjäl. Hur räven slitit honom i stycken. Hur han
fastnat i taggtråd. Hur han dinglade i
en havsörns klor… Allt hände i min hjärna. Och nu föll juniskymningen efter
nästan fyra timmars letande. Fåglarna tystnade en efter en. Stilla. Vi hade förlorat honom. Men en enda stig norrut längs gammeldiket
fanns kvar att dammsuga, vi måste ta den. Veta att vi verkligen hade gjort allt.
När man gjort allt man kan blir livet lättare att uthärda. Och så. Anders fick för
sig att än en gång titta i ned i det långa kulverteringsröret, trots att han
redan tittat där. Trots. Där satt Vincent helt stilla inne i det lerblöta röret,
infångad nere i djupet, för utanför fanns ett par decimeter vatten och det var en
halv meter upp till ytan och betonglocket. Det konstiga med smärta och oro är att de kan
försvinna så snabbt. På en enda sekund. Bli till lycka.
