Innan det allra värsta händer

Jag måste först bara förklara att jag är född med hög fart i blodet. Springer fort, cyklar fort, pratar fort och är snabbast i starten ut från ett rödljus. Och jag springer ett morgonpass i samma andetag som jag målar en gavelvägg. Därför är det en utmaning att stilla sig, att träna sitt sinne på långsamhet. Men vi lever i en värld med snabbmat, snabbflyg och elektroniska deklarationer. Vi har lärt oss att allt skall hända på ögonblicket och de flesta behöver träna sig på långsamhet och uthållighet. Det är farten som dödar - det var en slogan som vägverket hade för länge sedan. Den gäller i trafiken, men lika väl i övriga livet:
i relationer, i trädgården och i köket. När saker går för snabbt kan ofta något annat gå förlorat, kan något väsentligt försvinna för alltid. En av de farligaste platserna som finns är landsvägarna, där kan vi rasa ut mänsklig frustration och hets med hjälp av ett hundratal ursinniga hästkrafter. Som löpare och cyklist är man så nära dessa dödsbringande krafter. Man känner draget av höghastigheten och anar den stålhårda plåten. Alla vet att bilar dödar och lemlästar. Krossar familjer och skapar livslånga lidanden. Alla vet. Men varje dag kör personbilar med hästsläp eller stora lastbilar om cyklister med vansinnesfart i kurvor Varje dag möter man unga kvinnor med hets i blick och gasen nästan i botten och män i bländvita skjortor som gör omkörningar i hundra kilometer i timman på 70-vägen. De som tar risker, som lägger andras liv i förintelsens vågskål, men hoppas på det bästa, har kanske själva små mjuka barn på dagis. Om det allra värsta händer en dag, om just du en dag krossar ett sidenmjukt barn, för att du hade bråttom till mötet eller flygplatsen, skulle du då, om du kunde, vrida tiden tillbaka och göra allt annorlunda. Välja en lägre hastighet på 50-sträckan? Besinna dig? Om du bara kunde vrida tillbaka tiden? Så tänker jag när jag kör bil på landsvägar där barn, hundar och bönder lever sina underbara, svindlande korta liv. Jag vrider tillbaka tiden innan det allra värsta har hänt...och besinnar mig.

Så skört är livet

Vi såg honom redan på morgonen. Hoppande på vår lilla grusväg. Eftersom vi då körde bil saktade vi bara in och lät den hoppa in i gräset. Vi glömde sedan bort den  för vi handlade jordgubbar och yoghurt. Vi justerade in en racercykel enligt konstens alla regler. Vi åt fruktsallad och focacciabröd med två kära släktingar. Så kan nästan en hel sommardag gå till ingenting. Eller till allting som är den dyrbara vardagen. På eftermiddagen gick vi på grusvägen och fick på nytt syn på den. Hoppande, flyende in i gräset. Den verkade inte kunna lyfta, inte kunna flyga alls. Den lilla fågeln!

Hade den hoppat hela dan på samma ställe, var det normalt? Jag kunde ganska lätt ta upp den i mina händer. Ett knappt gram av liv! Där inne ett blodomlopp och ett matsmältningssystem, där inne en vilja att föda upp ungar och sjunga i gryningen. Några få gram av under. Jag bar in den och la den i ett litet, litet miniväxthus och ringde ornitologen Tommy Järås på fågelcentralen i Kungälv. Jag berättade vad som hänt och undrade om jag felaktigt hade tagit hand om en fågelunge, berövat den sin plats på Jorden vid vårt liljekonvaljställe. Nja, det var inte helt säkert, han ville veta mer så den lille kraken blev fotad och vi mejlade över en bild. Det var en rödhakunge! Så ung och ny att den inte hunnit få något rött bröst ännu. Så ung och ny i världen att Järås bedömde den som för tidigt ute ur boet. Sånt kan hända om människor, katter eller skator skräms helt nära deras bo på marken. På marken! Och vi som har en ytterst fågelintresserad katt. Inte bra. Att fågelungen nu var så tam och inte alls orkade flyga kunde bero att den var utmattad. Operation överlevnad startade. Jag tog den viktlösa fågeln i mina händer och bände upp den lilla, lilla spröda näbben för att trycka in de allra minsta stycken av kattmat! Pussi med laxsmak. Tyvärr ville den lille inte svälja, så per telefon fick jag expertrådet att lägga en droppe vatten på näbbkanten vilket skulle aktivera sväljreflexen. Där satt jag en god stund med kattmat och vattenpipett. En andlös balansakt mellan stora människohänder och nyutsprungen fågelunge. Att hålla fast, att bända upp, att hålla i - utan att krossa ett viktlöst liv. Som att smyga på nattgammal is. Efteråt byggde jag ett näste av torrt hö i det lilla fågelhuset, la försiktigt den blöta fågeln i redet och täckte huset med en trasmatta. Där får den sova ut i natt, trygg utan faror. Om den överlever natten måste den släppas på samma ställe som den hittades. Vid liljekonvaljerna. Jag kan bara hoppas att den sedan kommer undan skatorna, katten och allt som hotar. Så skört är ju allt liv, när man tänker efter. Nuet är sprött som finporslin. Alla man älskar vill man ta i sina händer och skydda dem om natten med en trasmatta - från allt som hotar.

Katten som försvann

Vår gammelkatt Vincent har jagat sin sista mus och sett sin sista solnedgång från gärsgården där han brukade kvällssola. Han är ju tjugo år, vilket motsvarar hundra människoår.  Han är blind och döv, men har god aptit och verkar lycklig och trygg i vårt hus i sin flätade korg. Han verkar också ha full koll på verkligheten, går ut en sväng varje dag, men helt nära husets väggar. Han stöter in i det ena föremålet efter det andra, men finner gott sin väg tillbaka. Häromdagen var han borta! Fanns inte inne i huset och inte utanför! Skallgång igångsattes. Grannarna tillfrågades. Vi finkammade minst en kvadratkilometer runt fastigheten. Varje snår och buskage. Varje timmerhög och bäck. Varje sänka och varje grusväg. Ingen katt. Inga jamanden. Jag blev allt mer säker på att vi förlorat honom och plågades redan av kommande sömnlösa nätter när jag i mentala plågor skulle fundera över hans öde. Hur han svultit ihjäl. Hur räven slitit honom i stycken. Hur han fastnat i taggtråd.  Hur han dinglade i en havsörns klor… Allt hände i min hjärna. Och nu föll juniskymningen efter nästan fyra timmars letande. Fåglarna tystnade en efter en. Stilla. Vi hade förlorat honom.  Men en enda stig norrut längs gammeldiket fanns kvar att dammsuga, vi måste ta den. Veta att vi verkligen hade gjort allt. När man gjort allt man kan blir livet lättare att uthärda. Och så. Anders fick  för sig att än en gång titta i ned i det långa kulverteringsröret, trots att han redan tittat där. Trots. Där satt Vincent helt stilla inne i det lerblöta röret, infångad nere i djupet, för utanför fanns ett par decimeter vatten och det var en halv meter upp till ytan och betonglocket. Det konstiga med smärta och oro är att de kan försvinna så snabbt. På en enda sekund. Bli till lycka.

Var sak på sin plats, skridskorna i kylskåpet!

Det finns en anekdot om en god vän till mig, en mycket duktig löpare, som lär ha haft sina skridskor i kylskåpet. Var sak på sin plats, sa vännerna retsamt och kärleksfullt. Men min vän försvarade sig milt leende och sa att skridskorna minsann inte förvarades i kylskåpet utan i skafferiet. Men detta har ändå blivit en härlig metafor för att var sak och varje företeelse faktiskt har sin tid på Jorden. Detta skrevs det ju om redan i bibeln. Idag är det final i ishockey-VM! Ishockey! När jag var liten var ishockey en vintersport och VM spelades under den kalla årstiden. Varför i hela friden spelar man numera ishockey i maj!? Den vackraste och vänaste månaden på året! Månaden när löpstigarna doftar av späda löv, när potatisen skall i jorden, när konvaljerna bugar och sädesärlan vippande av glädje har anlänt. I maj händer allt och allt ligger framför oss och kvällarna är så kärleksfullt ljusa och långa att man kan gråta. (Tänk på november!) De svenska ishockeyspelarna är imponerande starka och vältränade och det är alldeles underbart fantastiskt att de spelat sig ända till final. Det är bara det. Det är maj! Var sak på sin plats, skridskorna i kylskåpet...

Gíro d´Italia i lågskor

Idag när jag cyklade ett träningspass passade jag på att posta några brev i den stora mataffären i stan. Eftersom jag hade min racercykel tog jag med cykeln in till postavdelningen i butiken. Kanske lite annorlunda, men jag vågade inte lämna den olåst utanför. På väg därifrån bland matkassar och bilister tänkte jag att min dröm är att vara stark och frisk länge, länge. När jag är en gammal gumma vill jag cykla förvånansvärt snabbt längs landsvägarna för att fylla min cykelkorg med bananer, kattmat och mellanmjölk. Det grå håret skall fladdra i vinden. Ett minne dök upp: För ett par år sedan var jag och Anders i Italien där vi gärna bergscyklar eller springer i de himmelshöga bergen. Vid detta tillfälle letade vi efter en landsväg som skulle leda upp till bergen. Vi irrade runt i en by och efter en stund stod det en italienare i 75-års åldern vid sin cykel och undrade, på knagglig engelska, om han kunde hjälpa oss. Glatt visade vi kartan och bergsvägen vi sökte. "Follow me! sa han och steg upp på cykeln i sin poplinrock och drog iväg. Jag minns inte om vi hade racercyklarna eller mountainbikecyklarna, men vi hade ju våra starka löparhjärtan och benmuskler. Vi hängde på mannen. Allt längre från byn kom vi och allt brantare blev vägen med serpentinkurvor och djup skog. Mannens bakskärm skramlade och farten var hög! Jag låg närmast bakom italienaren och sneglade ibland på A. bakom mig, men han hade fullt upp med cyklingen. Jag såg mannens cykelkorg, hans skramlande skärm, fladdrande rock och lågskor och undrade hur länge han kunde hålla den höga farten. Kurva efter kurva.Vi var minst sagt förvånade över denna pensionärs benstyrka. När backen planade ut och vi kom till en vägkorsning stannade den italienske gentlemannen och pekade glatt hur vi nu lätt skulle finna vår väg vidare. Vi kunde inte låta bli att säga att han hade hållit ganska hög fart. Han log. Brett och italienskt. "Ciclista" Sa han glatt! "Competition!" "Giro d´Italia!" Han var en gammal italiensk elitcyklist!!! När jag blir en gammal gumma skall jag cykla på min då 30 år gamla Cannondale som fått både skärmar och cykelkorg och så skall jag förvåna turister som frågar efter vägen. Det grå håret skall fladdra i vinden...

Nattsvart strid

Natten är mörk i april. Och kall. Jag väcktes i den nattdjupaste timman av hjärtskärande vrål.Tänk om det var vår lilla ängsliga katt som var i fara, för det händer att en katt passerar förbi vårt hus i skogens bryn och då kan vår lilla gråfärgade kattflicka bli så ängslig att hon tjuter av förtvivlan. För det mesta räcker det att öppna ett fönster och klappa i händerna och då brukar inkräktaren försvinna snabbt som en biltjuv utefter den ödsliga grusvägen och vår katt rusa in till tryggheten i huset. Men trots att jag nu ropade och klappade fortsatte tjuten och jag rusade ängsligt ut i mörkret bort mot stengärsgården där tumulten och skriken hördes. Strålen från ficklampan fann slagsmålet och jag stod förstummad helt nära och bevittnade ett slagsmål så elektriskt och vredesmättat att hjärtat nästan stannade. Det var två grå djur som var insnärjda i varandra och for runt som en skenande pälskarusell och skriken var ohyggliga.  Jag kände mig ganska säker på att ett av djuren var en grävling, men var det andra vår katt? Höll grävlingen på att bita ihjäl Tindra-katten? Innan jag hann tänka mer än denna tanke försvann djuren över gärsgården, bort över ängen och in i snårskogen. Skriken ekade, vår Tindrakatt höll kanske på att slitas i stycken av en grävling och jag måste rädda henne! Jag sprang  ut i det iskalla mörkret, det var flera frostgrader och allt jag hade på mig var mina Reebokskor och ett kort flanellnattlinne. Över ängen. In i ett parti av snårskog och buskar. Förbi. Förbi. Det snåriga buskpartiet ersattes av granskogen med de höga gammelgranarna, här var det lättare att springa. Skriken ekade allt längre bort. Jag ropade, vet inte på vad, men jag ropade. Ville få allt att upphöra, stillna. Sprang vidare upp mot berget, gammelgranarna susade förvånat och plötsligt hördes tjuten närmare. Jag ropade. Bönade. Kom allt längre in i skogen och insåg mitt i rädslan att det var frost och kallt och att skogen djupnade och att jag skulle förlora riktningen och förbli ensam i iskylan. Utan nåd. Men så. Helt nära. Skriken igen! Lyste runt med lampan. Och där! Där såg jag pälskarusellen och djuren som helt obekymrade om mig fortsatte att slåss och tjuta  trots att de befann sig mitt i ljuscirkeln av min ficklampa, mitt på scenen på en galen teater. Men jag såg också något annat. Det var inte en katt och en grävling, det var två grävlingar, två små grävlingar som stred för sina liv! Att gå från fasa till lättnad är en sekundkort resa. En ljuvlig resa. Min egen strid var över och det var väldigt, väldigt kallt och grenar piskade i ansiktet när jag vände åt det håll jag trodde var hemåt. Långt borta gungade plötsligt en ljuskägla från Anders ficklampa.  Han kom till undsättning! Med en jacka och en ivrig kommentar om att jag verkligen hade fått vara med om en naturupplevelse...

En dag kommer vi alla att ropa efter smärtlindring

Det hände något nu i höst. Då när löven är rostbruna och gyllene. När åldrandet och förgängelsen är hjärtskärande vackra. (Synd att vi inte kan betrakta åldrandets skönhet hos människan med samma känsla!) Den som drabbades var den människa som står mig närmast och som är mig kärast. På Jorden. Det som hände var smärta, så ohygglig svår att ingen lindring och nåd fanns inom räckhåll.  Det gick inte att stå, gå eller ens ligga. Sånt händer varje dag, jag tänkte på det; på människor som drabbas av sjukdom och smärta och anhöriga som står intill handfallna och hjälplösa, då är det tur att vi har varandra och sjukvård och mediciner och akutmottagningar och 112. ”Etthundratolv vad kan vi hjälpa till med? ”Jag ringde, efter uppmaning från sjukvårdsupplysningen, 112! Efter ambulans. Det kändes liksom allvarligt och alldeles ohyggligt att ringa dit. En och en halv timma senare kom ambulansen in på vår gård i skogsbrynet, det hade varit svårt att hitta oss, vi borde ha en vägskylt vid vår skrala skogsväg sa de rejäla männen med trygghet i stämma och stabilitet i blick och kånkade in en bår i vårt hus och katten i sin fåtölj blängde. Undrade.

Det var stilla på ortopedens akutmottagning. Tidig lördag morgon. Röster. Blårockar och vitrockar. Prat och något skratt. Vad gjorde de alla? Väntade? Laddade? Tog igen sig efter en lång natt? Något måste det ha varit i varje fall, för vi fick vänta och vänta inne i ett av de vita undersökningsrummen. Nu fick vi ju, för all del,  inte vänta mer än tre timmar men med nästan outhärdlig smärta kan det kännas som tre långa missväxtår. Jag tittade med jämna mellanrum ut i korridorerna. Sökande och blickande, som en sjömanshustru, ut över eviga hav. Till slut kom den lilla ömsinta sköterskan tillbaka och förklarade att läkaren just gått på rond. Rond? Var det rätt prioritering? Tänkte jag, men vem är väl jag att kunna döma och bedöma det? Men lite undrade jag allt. Och A på sin pappersbeklädda säng var gråstensgrå i ansiktet. 

Så kom han Mölndals Messias, i varje fall i våra ögon, i varje fall denna dag, följd av två sköterskor/praktikanter och en översköterska som alla höll sig på vördsamt avstånd. Överläkare. Lite lagom intresserad och bekymmerslös. Lyfte, drog och frågade. Nu var det smärtlindring som gällde. Tre timmar hade gått, tre blodröda timmar! Morfin, både depå och akut, skulle skrivas ut och sedan fick vi se om en timma eller så. Eller så? De drog alla iväg lika fort se de kommit. Men hallå! Sa jag. Får han inget smärtstillande? (Vart skulle de gå?) Ja, men nu får du vänta lite, medicinen måste skrivas ut först. Dörren gick igen. Väntan. Alltid denna tysta, vita väntan i ett slutet rum. Så där höll det på hela dagen. I nio timmar. Smärta och ovisshet. Ovisshet och smärta. Inget att dricka, inget att äta. Morfinet verkade inte och A försökte få benen att bära och lyda i en hög gåstol. Tio meter bortåt, tio meter tillbaka. Från elitmotionär till darrande vårdpaket på ett par skälvande dygn. Varje gång en dörr som stängdes och vårdpersonal som bara försvann. Bortåt över fjärran hav, om och när de skulle komma åter visste ingen. Skulle läkaren komma tillbaka? Vad var planen? Fanns det en plan? Jag frågade, undrade, sprang efter och det hände att de suckade. När vi flera timmar senare verkligen försökte åka hem och den smärtande kroppen skulle böjas till sittande ställning i vår egen bil – brast rösten på han som aldrig beklagar sig och jag sprang i 800-metersfart (nåja 3000-metersfart) in på akuten igen och bad om hjälp – och kanske lite nåd. ”Vad är det nu då?!” Morrade sjuksköterskan med den finska, stränga klangen. Ny väntan. Ovisshet. Ny läkare. Nytt morfin. Nya frågor. Nya stängda dörrar. Sedan blev det plötsligt liggande sjuktransport hem. Till huset. Och katten.

Man kan tänka som så: Att tänk om alla dessa sjukvårdsänglar ändå lärde sig konsten att kommunicera! Att tala, föra en dialog, meddela och berätta vad de har för planer. Så mycket tid, irritation, oro och rent av pengar skulle kunna sparas. Tänk om de berättade vart de är på väg.  Om väntetidens ungefärlighet. Om att de kommer åter om tio minuter. Om att läkaren inte är långt borta. Om att journalerna behandlas nu.  Om att proverna tar en halvtimma. Om att det kommit in ett akutfall, så väntan kan förlängas.  Alla människor är så små på sjukhusakuten, alla vill veta, vill förstå och få ett uns hopp. Ovisshet kan bryta ned. Hopp kan stärka. Så enkelt. Att förstå och bli förstådd är rent av mirakulöst. Skulle ge frid på akuten. Och fred på Jorden.