Vägen är mödan. Men Vägen är också livet. Visst är det
fiffigt att sätta sig på ett flyg, skära ut ett stycke tid och landa någon helt
annanstans! Man liksom bara hamnar på Lanzarote eller i München utan att ha
upplevt vägen dit! Detta kan jag trösta mig med när vi borrar oss genom
Danmark, Tyskland och Österrike för att nå vårt mål i Dolomiterna i
Italien. Det är enformig och hetsig
Autobahn där man får ha en hjärnkirurgs koncentration. Det är urinstinkande och avgasmättade Raststätten.
Det är trånga färjor som skramlar och dånar. Men mitt i allt kan jag begripa att jag lever och upplever VÄGEN! Min
kropp ser förändringarna och fattar att
den förflyttar sig. Väl inne i Österrike omfamnas vi av Alperna och livet får en annan dimension.
Höjderna och de klaustrofobiska
dalgångarna. Vidderna och de fartgalna österrikarna. (Som har samma teknik med
bilen i serpentinkurvorna som de har i svarta pisten. Ofta, ofta klarar de allt
galant med en hel centimeter till godo.
Men rätt som det är hamnar de på kyrkogården, det kan man förstå om man går på
en kyrkogård i Österrike. Det är sorgligt.) Men jag och Anders kom fram helskinnade
till de magiska Dolomiterna. Hulde Anders blev sjuk på natten; vresig bihåleinflammation! Det är också sorgligt, ja rent av orättvist, vi har inte haft förkylningssjukdomar på ett par år. Poverino (stackars sate på italienska) SMS:ade svåger Hans. Två dagar kvar till cykelloppet Marcialonga
och jag gjorde ensam ett cykelpass idag, besteg ett, par tre bergspass
och nuddade
himlen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar