Tack för Jón Karlsson!

Doktor Jón Karlsson är en go gubbe. När jag låg och väntade på att han skulle operera min baktass klockan 7,30 kom en sköterska och sa att han var i Stockholm (!!!) Men han kommer! Försäkrade de. Klockan 9,30 seglade professorn in i korridorerna, något hade väl trasslat till sig och då blev allt liksom förskjutet. Men doktor Karlsson är känd för att vara ytterst snabb, skicklig, fingerfärdig och oerhört älskad. Allt är naturligtvis förlåtet när man dagligen underrättar små underverk på Mölndals ortopediska avdelning och bryter på mild isländska.

Tack!

Allt är ordning och systematik, alla sladdar och lampor i operationsrummet gör mig yr och plötsligt förtvivlat rädd. Man lämnar sitt liv i andras händer när man lägger sig på ett operationsbord, det gör man. Innan jag försvinner bort talar några rymdvarelser ömsint till mig. Innanför alla beklädnader och bröstvärn hörs deras goda röster prata till mig om löpning. Så många där för att ta hand om min löparfot! Något i huvudet förlorar fokus och allt blir liksom flytande. Sedan ingenting. Jag vaknade, men efteråt minns man inte att man vaknat. Det har bara gått ett ögonblink. Eller en evighet.  Jag har ätit både Voltaren och morfin och ingen smärta finns. På eftermiddagen får jag träffa Jón Karlsson, han ser lite trött ut. Varje operation – ett lopp! Han har karvat bort ben i min fot, där det var trångt och tajt och nerverna efter alla ingrepp kommit i kaos. "Jag hyser hopp!" Sa Jón Karlsson. "Och jag vill inte se dig här mer!" 

Tack för Jón!

Tack för alla som strävar på ortopeden!

Tack för alla som önskat mig lycka och sagt så snälla saker på Facebook!

Så man kan brista i gråt….