Längtar du också?

Ibland kan jag längta. Längta efter det fridfulla, långsamma och verkliga! På ting man kan ta, omfamna och begripa sig på - som hö, sedlar, papper och grammofonskivor. Vårt moderna liv kanske kan räknas till dryga hundrafemtio år. 150 år - en ljusglimt i evigheten. Innan dess hade vi inte ens elektricitet, telefon eller bil. Bil! Nästan allt vi gör nu - gör vi i mobilen eller datorn; läser, hämtar fakta, skriver dagbok, tittar på TV, beställer mat, lyssnar på musik. Vi får gamnackar, blir närsynta och ser inte medmänniskor i ögonen.

Men vi är mänskliga och biologiska varelser som vill känna och vara i det fysiska. Och så läser jag något som ger hopp. Försäljningen av almanackor och agendor (av papper!) fortsätter att vara populär. Vinylskivan ökar i rekordfart och man kan köpa gammaldags grammofoner och handvispar med vev. Och retromarknader och loppisar är oerhört folkkära. 

Det är nog inte nyttigt att bara streama, googla, swisha, twittra och micra...

Vi längtar nog alla...

Tänk om allt bir bra - nyårstankar

Tiden är en tågresa. I början av livet tuffar tåget på likt ett stånkande ånglok. Utsikten kan njutas i långsamma drag och resan känns oändligt lång. Sakta mak. Dunk, dunk i skenorna, långt till nästa station. Men vid någon tidpunkt upptäcker vi alla att tåget ökat farten, utan att vi lagt märke det. Stationerna kommer oftare och utsikten blir allt otydligare av den höga farten. Man hinner inte se allt, ta in allt, förstå allt… Livet störtar plötsligt fram i ett X 3000 och år 2017 känns surrealistiskt.

Här lever vi. Men det är något som inte står rätt till på Jorden, som får en att tappa tilliten. Man får inte tappa tilliten, det är det värsta. Tillit är en av de vackraste ord som finns; att känna hopp inför framtiden, en övertygelse om att allt blir bra. 

Hur skall vi orka; Trump, ledsna isbjörnar, Syrien, flyktingströmmar, fågelinfluensa och Västtrafik - och vi skall sannerligen inte skylla allt det på otur eller Gud. Det är vi som ställer till det. I just det finns ett hopp, för det som vi ställt till kan vi ställa till rätta.

2016 var ett prövningens år för Jorden och också i min lilla, lilla värld.  Mitt liv så fyllt av oro och smärta att jag tyckte att det räckte. En mystisk sjukdom har haft mig i sitt grepp, läkare har undersökt, men inga tydliga svar finns.  Hjärtat, magen, TWAR? Jag har flera gånger famlat in på närakuten, med racercykeln av karbon under armen, och med brinnande bröstkorg fått gå före alla andra. Fint EKG, 45 i vilopuls, 115 i blodtryck och 100 % syresättning. Jag har ändå fallit ihop vid landsvägskanten av någon utmattning som inte går att beskriva, fått hämtas med bil. Jag har skakat av dödsångest under nätternas vargtimmar eller tappat verklighetsuppfattningen…

Vi fick riva hela vårt vackra badrum, på grund av ett misstag av rörläggaren. Månader med juridiska och ekonomiska strider och byggdamm.  Just då, när livet balanserade över en bråddjup ravin, fick jag svar på röntgen att två muskler i min axel var av (efter tio fotoperationer var det mer än jag kunde ta in), vår katt Signe blev svårt skadad och (långsamme!) Anders åkte fast i en fartkontroll. (45 km/t på en 40-sträcka och 2500 kr i böter), vi fick ställa in ett cykellopp i Italien och vara med om tre begravningar.  Allt under några skälvande veckor. 

Drar vi till oss mer elände, när vi har fullt av dem? Skapar vi våra liv med våra tankar och rädslor? Hur många skikt är ett liv uppbyggt av? Finns det svar i kvantfysiken, hos filosoferna eller i bibeln? 

Men det var också sol. Vi firade 20-årig bröllopsdag med massor av vänner och kakor och vår önskan om kattmat gick i uppfyllelse så att vi kunde skänka 200 kg kattmat till ett katthem. 

Jag ställde ut i två konstutställningar och Anders spelade kyrkorgel inför publik. 

Jag blev bjuden på födelsedagslunch i Lund av Anna-Karin och Per. Vi besökte Lerinmuseet och åt glass i Nora. Mer mäktade vi inte.

Men i det lilla skälver det stora.

I ett ekollon gror en ek.

Vi får alla, i smått och stort, hoppas på 2017.

Tänk om allt blir bra?!

Vi vill ha rasei och nakenchocker!

Johan Lindqvist på Göteborgs-Posten ondgjorde sig i en krönika över TV-programmet Så mycket bättre. Att programmet spelat ut sin roll, att det var för mycket tårar och att det behövdes mer raseriutbrott.  Det finns naturligtvis många perspektiv på ett TV-program som Så mycket bättre och det kan ha spelat ut sin roll och att det kan ha hamnat i gamla uppkörda plogfåror. Men jag tror att vi nutidsmänniskor och Johan Lindqvist lider av sensationsnarkomani, vi har ett stort behov av att företeelser och känslor skall dras till en surrealistisk spets. Det normala och stillsamma, som stilla fallande tårar och lågmälda diskussioner tråkar ut oss, endast det extrema roar. Vi vill springa maraton i pumps. Vi vill hata, hota och svälta och gifta oss med okända och ställa till skandaler. Allt annat är tristess. Så fort det bisarra inte händer känns livet sövande, tröttande och plågsamt artigt. Rutiner ger leda och håglöshet, det enkla livet räcker inte till och det kan vila något osunt i detta, att hellre vilja ha vredesutbrott och nakenchocker för att känna att man lever och tycka att ett TV-program har ett värde.

 

Skräck i skogen

Vår katt Signe är en vildvittra och jag är en curlingmatte. Ordning och reda; vaccinationer, mat utan färgämnen och världens bästa kattvakt när vi är bortresta. På fyra månader har denna stormvind lyckats öka omsättningen hos veterinären med minst 14 000 kr! Först i somras blev hon biten av en annan katt och fick rakas och äta kattvoltaren och antibiotika. I september hade hon ätit något (skogsmus eller koltrast?) som fastnat i halsen och orsakat inflammation i strupen och bronkit i luftrören. Och så nu, en månad senare, fick hon svåra smärtor i ryggen och par nya kattdoktorbesök innan ett stort hål i sidan upptäcktes. Ny kattvoltaren, antibiotika, två röntgen, sövning och 14 stygn för att sy ihop det den svåra skadan. Fjorton dagars husarrest och plasttratt för det var absolut förbjudet att gå ut eller slicka det 7 cm långa såret. 

Hon kom hem nyvaknad i kattburen och jag trodde att en trött och sömndrucken trasa skulle krypa ut ur buren. Inte! Hon flög ut som ett spjut och vidare ut ur KATTLUCKAN utan tratt och innan jag hunnit säga Agria! Jag sprang i smygande panik efter henne. Lockade, pockade och bad både henne och Gud om nåd. Hennes känsliga, långa sår ut i leran och höstskymningen – detta var en katastrof även för en som inte curlar sina katter! Men Signe tassade snabbt vidare mot vår urskog. Jag och Anders efter, ibland i vild panik, ibland med samlad koncentration och mörkret föll och vi tappade bort henne. Jag var förkrossad, hulkade och slutade nästan andas. 

Sprang hem efter ficklampor och vi pejlade runt med de starka strålarna och efter några andlösa minuter blixtrade två ögon till uppe på berget. Vi hade henne i synfältet igen! Nya strategier! Vi stod helt stilla, Anders uppe på bergets topp, jag nedanför och Signe mitt emellan. Steg för steg försökte vi få henne att ta riktning hemåt, mot vårt hus. Det var en akt på nattgammal is, minsta felsteg av oss och hon kunde på nytt försvinna i skogens dunkel och vi rasa ned i ett bråddjup.Skulle hon sedan bli liggande i nattens fukt och kyla när bedövningen släppte helt, skulle hon börja slicka upp sitt sår eller ännu värre riva upp det?

Till slut lyckades vi få ned henne från berget, nu var det helt kolsvart ute. Vid det här laget hade vi duellerat i tre timmar. Jag hade en pläd under armen som var tänkt att vid tillfälle kasta över henne, men sådana fånerier hade hon inte gått på. Nu la jag pläden på marken och mig själv ovanpå. Tog fram kattgodis ur fickan och la några bitar på pläden. Hon kom fram! Hon stod 2 dm från mig! Men bara jag lyfte ett finger, spratt det till i hennes flyktceller. Hon fortsatte mycket vaksamt att äta. Jag lyfte då, från min liggande position, min vänstra arm utom synhåll för henne. Lyfte den så stilla, så dröjande, så släpigt att tiden skälvde. Sista chansen, så nära, men om jag misslyckades nu skulle allt nog vara förbi. 
SMACK! Jag slog till som en kobra, tryckte ned katten mot marken och hon skrek som en hyena. Jag lyckades vira ihop pläden runt henne och satte mig på huk med hela det morrande knytet i famnen. Klappade och nynnade tröstande, men inget hjälpte. Anders sprang hemåt för att hämta kattburen. Skulle han hinna, skulle jag orka hålla henne, en katt med sina sylvassa vapen och bakben starka som en hästs. Hon skrek högljutt och äntligen såg jag ett ljus gunga i mörkret, Anders med kattburen. På ett minst sagt övernaturligt sätt lyckades vi pressa ned både henne och pläden i kattburen och joggade sedan hem med buren emellan oss.  Signe morrade samtidigt som hon försökte pressa sig ut i friheten.

Steg för steg. Björkarna och alarna prasslade Vi kom hem. Vi kom in. Stapplade in i sovrummet. Hällde ut henne på sängen. War was over och Signe sov oberörd och oskadd hos oss hela natten.  

.

Skräck i skogen

Vår katt Signe är en vildvittra och jag är en curlingmatte. Ordning och reda; vaccinationer, mat utan färgämnen och världens bästa kattvakt när vi är bortresta. På fyra månader har denna stormvind lyckats öka omsättningen hos veterinären med minst 14 000 kr! Först i somras blev hon biten av en annan katt och fick rakas och äta kattvoltaren och antibiotika. I september hade hon ätit något (skogsmus eller koltrast?) som fastnat i halsen och orsakat inflammation i strupen och bronkit i luftrören. Och så nu, en månad senare, fick hon svåra smärtor i ryggen och par nya kattdoktorbesök innan ett stort hål i sidan upptäcktes. Ny kattvoltaren, antibiotika, två röntgen, sövning och 14 stygn för att sy ihop det den svåra skadan. Fjorton dagars husarrest och plasttratt för det var absolut förbjudet att gå ut eller slicka det 7 cm långa såret. 

Hon kom hem nyvaknad i kattburen och jag trodde att en trött och sömndrucken trasa skulle krypa ut ur buren. Inte! Hon flög ut som ett spjut och vidare ut ur KATTLUCKAN utan tratt och innan jag hunnit säga Agria! Jag sprang i smygande panik efter henne. Lockade, pockade och bad både henne och Gud om nåd. Hennes känsliga, långa sår ut i leran och höstskymningen – detta var en katastrof även för en som inte curlar sina katter! Men Signe tassade snabbt vidare mot vår urskog. Jag och Anders efter, ibland i vild panik, ibland med samlad koncentration och mörkret föll och vi tappade bort henne. Jag var förkrossad, hulkade och slutade nästan andas. 

Sprang hem efter ficklampor och vi pejlade runt med de starka strålarna och efter några andlösa minuter blixtrade två ögon till uppe på berget. Vi hade henne i synfältet igen! Nya strategier! Vi stod helt stilla, Anders uppe på bergets topp, jag nedanför och Signe mitt emellan. Steg för steg försökte vi få henne att ta riktning hemåt, mot vårt hus. Det var en akt på nattgammal is, minsta felsteg av oss och hon kunde på nytt försvinna i skogens dunkel och vi rasa ned i ett bråddjup.Skulle hon sedan bli liggande i nattens fukt och kyla när bedövningen släppte helt, skulle hon börja slicka upp sitt sår eller ännu värre riva upp det?

Till slut lyckades vi få ned henne från berget, nu var det helt kolsvart ute. Vid det här laget hade vi duellerat i tre timmar. Jag hade en pläd under armen som var tänkt att vid tillfälle kasta över henne, men sådana fånerier hade hon inte gått på. Nu la jag pläden på marken och mig själv ovanpå. Tog fram kattgodis ur fickan och la några bitar på pläden. Hon kom fram! Hon stod 2 dm från mig! Men bara jag lyfte ett finger, spratt det till i hennes flyktceller. Hon fortsatte mycket vaksamt att äta. Jag lyfte då, från min liggande position, min vänstra arm utom synhåll för henne. Lyfte den så stilla, så dröjande, så släpigt att tiden skälvde. Sista chansen, så nära, men om jag misslyckades nu skulle allt vara förbi. 
SMACK! Jag slog till som en kobra, tryckte ned katten mot marken och hon skrek som en hyena. Jag lyckades vira ihop pläden runt henne och satte mig på huk med hela det morrande knytet i famnen. Klappade och nynnade tröstande, men inget hjälpte. Anders sprang hemåt för att hämta kattburen. Skulle han hinna, skulle jag orka hålla henne, en katt med sina sylvassa vapen och bakben starka som en hästs. Hon skrek högljutt och äntligen såg jag ett ljus gunga i mörkret, Anders med kattburen. På ett minst sagt övernaturligt sätt lyckades vi pressa ned henne och pläden i kattburen och joggade sedan hem med buren emellan oss.  Signe morrade samtidigt som hon försökte pressa sig ut ur buren.

Steg för steg. Björkarna och alarna prasslade Vi kom hem. Vi kom in. Stapplade in i sovrummet. Hällde ut henne på sängen. War was over och Signe sov oberörd och oskadd hos oss hela natten.  

.