Tänk om allt bir bra - nyårstankar

Tiden är en tågresa. I början av livet tuffar tåget på likt ett stånkande ånglok. Utsikten kan njutas i långsamma drag och resan känns oändligt lång. Sakta mak. Dunk, dunk i skenorna, långt till nästa station. Men vid någon tidpunkt upptäcker vi alla att tåget ökat farten, utan att vi lagt märke det. Stationerna kommer oftare och utsikten blir allt otydligare av den höga farten. Man hinner inte se allt, ta in allt, förstå allt… Livet störtar plötsligt fram i ett X 3000 och år 2017 känns surrealistiskt.

Här lever vi. Men det är något som inte står rätt till på Jorden, som får en att tappa tilliten. Man får inte tappa tilliten, det är det värsta. Tillit är en av de vackraste ord som finns; att känna hopp inför framtiden, en övertygelse om att allt blir bra. 

Hur skall vi orka; Trump, ledsna isbjörnar, Syrien, flyktingströmmar, fågelinfluensa och Västtrafik - och vi skall sannerligen inte skylla allt det på otur eller Gud. Det är vi som ställer till det. I just det finns ett hopp, för det som vi ställt till kan vi ställa till rätta.

2016 var ett prövningens år för Jorden och också i min lilla, lilla värld.  Mitt liv så fyllt av oro och smärta att jag tyckte att det räckte. En mystisk sjukdom har haft mig i sitt grepp, läkare har undersökt, men inga tydliga svar finns.  Hjärtat, magen, TWAR? Jag har flera gånger famlat in på närakuten, med racercykeln av karbon under armen, och med brinnande bröstkorg fått gå före alla andra. Fint EKG, 45 i vilopuls, 115 i blodtryck och 100 % syresättning. Jag har ändå fallit ihop vid landsvägskanten av någon utmattning som inte går att beskriva, fått hämtas med bil. Jag har skakat av dödsångest under nätternas vargtimmar eller tappat verklighetsuppfattningen…

Vi fick riva hela vårt vackra badrum, på grund av ett misstag av rörläggaren. Månader med juridiska och ekonomiska strider och byggdamm.  Just då, när livet balanserade över en bråddjup ravin, fick jag svar på röntgen att två muskler i min axel var av (efter tio fotoperationer var det mer än jag kunde ta in), vår katt Signe blev svårt skadad och (långsamme!) Anders åkte fast i en fartkontroll. (45 km/t på en 40-sträcka och 2500 kr i böter), vi fick ställa in ett cykellopp i Italien och vara med om tre begravningar.  Allt under några skälvande veckor. 

Drar vi till oss mer elände, när vi har fullt av dem? Skapar vi våra liv med våra tankar och rädslor? Hur många skikt är ett liv uppbyggt av? Finns det svar i kvantfysiken, hos filosoferna eller i bibeln? 

Men det var också sol. Vi firade 20-årig bröllopsdag med massor av vänner och kakor och vår önskan om kattmat gick i uppfyllelse så att vi kunde skänka 200 kg kattmat till ett katthem. 

Jag ställde ut i två konstutställningar och Anders spelade kyrkorgel inför publik. 

Jag blev bjuden på födelsedagslunch i Lund av Anna-Karin och Per. Vi besökte Lerinmuseet och åt glass i Nora. Mer mäktade vi inte.

Men i det lilla skälver det stora.

I ett ekollon gror en ek.

Vi får alla, i smått och stort, hoppas på 2017.

Tänk om allt blir bra?!