Livet är kort som en sommar

Djupa andetag mitt i sommaren och mitt i livet. Under min morgonlöpning har jag idag sällskap av älggräs och rallarrosor. Jag hälsar dem och vet att i blommor och växter ruvar tiden, de avslöjar var på tidsaxeln vi befinner oss: Vitsippor, syrener eller rönnbär…

För mig har renfanor alltid varit det yttersta tecknet på att sommaren nått sin middagshöjd och nu är de på god väg, de brukar blomma när det är Norvalla Marknad och jag känner vemod då. På Norvalla Marknad. Vet att då, då är det nära vändpunkten. Jag vill hålla fast, men allt går så svindlande. Vill hålla fast de ljusa kvällarna, jordgubbsplockningen och vittvätten på strecken bland björkarna. Vill sätta hälarna i backen… Det stora vemodet kan skölja över mig som en tsunami när jag tittar en digitalisblomma i ögonen och inser hur många blommor den redan tappat. Blommorna faller av nerifrån och upp och till slut finns det bara några ynka blommor kvar i toppen. Som åren som går. Med full kraft slår mig då likheten med livet självt. Att åren faller av utan att vi hinner tänka så noga på saken eller ens märker av det och en dag kommer stjälken att stå tom. Fånga blänket i sjön. Omfamna tiden med vänner och jordgubbar. Lukta på kaprifolen. På torsdag är det Norvalla Marknad.

KNÔ DAJ!

Ibland är det skönt att irritera sig över sakernas tillstånd och fundera över varför vi drivs av hetsen till att bli till sämre människor. Här ett Kinderägg med tre exempel som har med att knô saj att göra.

1.     Du står i en kassakö på Ica. Två kassor är öppna och köerna är långa. Plötsligt öppnas en ny kassa och av någon outgrundlig anledning rusar då de som stod sist i köerna med olympisk snabbhet fram och ställer sig först i kön i den nyöppnade kassan, trots att flera andra köat länge. Har de glömt allt de lärde sig på dagis eller är det en tolkning av bibelns  ” så skola de sista bliva de första, och de första bliva de sista .”? Knô daj in!

2.     En av de första saker man får lära sig i bilskolan är hur snabbt ett fordon närmar sig på en väg. Många har glömt. Du kör på en 80-väg med bil, en huvudled. Fri sikt och öppna landskap och till höger syns en mindre väg där en bil kör. Den stannar inte utan kör huvudstupa ut på huvudleden framför dig. Så bara. Du måste retardera rätt kraftigt för att inte köra in i bilen. Det här händer ofta, ja nästan alltid. Knô daj in!

3.     I trafiken är vi hänsynslösa, det är vi. Vid vägarbeten blir ofta två eller tre filer till en enda. Trafiken flyter allt saktare och bil efter bil väver sig in i den sista filen. Hundra bilar ligger så småningom i en långsamtgående fil. Men nästan alltid kommer någon bil i full fart på den sista biten av filen som strax skall upphöra och kör om alla bilar trots att de från början låg allra sig. Sedan blinkar de in för att lägga sig först. Knô daj in!

 

 

"Knö daj in fast dörra är trång för här är änna nåt på gång..."
 

Hembygdens gubbar och fågelholkar

Idag tänkte jag på allt som sker. På allt som skett. När man tänker på något i koncentrat kan det kännas omvälvande. Ofta tänker man ju på saker en och en, det är lugnare. Här i vår församling i norra Halland i ett hus i skogens bryn är allt stilla och syrendoftande. Men mycket händer också och många knotiga gubbar finns det. Jag försöker att inte tänka på dem för ofta, jag vill hellre vara lycklig. På andra sidan berget bor Månse-Lars han har många maskiner och mycket pengar och har ställt till ett och annat under åren, söndrat och härskat skulle man kunna säga.  Lagt ut giftig asfaltsavfall till exempel, runt vår tomt och brunn och vräkt ned alla våra fågelholkar och täppt igen vår essentiella dräneringsanläggning med sprängsten. Bland annat.
Månse-Lars är gammal ungdomsvän med Antik-Ove som kör en gammal Ford Mercury och som gjorde markanläggningen när vårt hus byggdes och glömde dränera tomten. Hoppsan. Tre års juridiska strider kostade det oss.
Vi var sedan tvungna att anlita Trailer-Bengt, han är en snäll gubbe och säger att han är en av världens bästa grävare och som jobbar både i Åre och Sudan. Trailer-Bengt sjunger i en visgrupp och säger alltid att allt ordnar sig.
Månse-Lars bor för övrigt granne med storbonden Kosse-Per vars kor går på ängar och i skogar häromkring. Det är sååå trevligt! Månse-Lars anlitar Kosse-Per  ibland, bland annat för att lägga igen vår dräneringsanläggning. 1 maj har Kosse-Per alltid ett älskat gigantiskt kosläpp.
Längre bort på vår väg bor Sopetunne-Roger. Vi har inga hardfeelnings alls mot honom, han är vänlig och go mot oss, men han har en och annan ovän på bygden för han hindrar trafiken på den lilla grusvägen genom att ställa sin soptunna i vägen. En dag kom Sopetunne-Roger i slagsmål med Månse-Lars när den sistnämnde försökte ändra på sakernas tillstånd runt Sopetunne-Rogers tomt för att komma fram med sin hjullastare. Spadar lär ha använts som tillhyggen och ambulansen anlände. Den mest lågmälde gubben, men som ändå orsakat gigantiska problem, är Häste-Lars på andra sidan hästhagarna. Vi skrev nämligen ett servitut med honom så vi kunde ha inloppet på vår stora dräneringsanläggning på hans mark. Det var bara det att han skrev ett servitut en kort tid senare med Månse-Lars. På samma område! Det var då Månse-Lars la igen vår anläggning. Och så går livet sin gilla gång…det är inte bra att tänka på allt på en gång...

Jag trodde du va en hunn!

Först och främst – jag är inte så långsam. Få hänger med i mina svängar, i mitt tempo i livet . Farten när jag springer, plockar bär och bygger hus har varit rätt så hög. Min utmaning har varit att tämja mitt sinne. Att sakta ned, sänka tempot och besinna mig. Med inre kraft och uppmanande mantran till mig själv kan jag hålla fartbegränsningar, prata långsammare och sakta in. Jag har blivit bättre på att besinna mig. Alla borde träna på det. Efteråt är en annan tid – nästan allt i livet hänger på den formeln: Att i förväg på djupet inse hur tiden efteråt kommer att bli om vi gör saker för fort. Till exempel kör för fort utanför skolan och släcker ett barns liv. Att tänka på det innan, att inse att vilken tid som helst att passa eller avgången på flyget till Barcelona inte var värt ett så stort offer. 

Under mitt morgonpass för ett par veckor sedan sprang en and oroligt omkring på vägkanten, fram och tillbaka. Fram och tillbaka. En osalig and! Då såg jag att hennes make, den färgglada hannen, låg krossad mitt på vägen med and-fötterna i vädret. Detta gjorde mig till tårar förkrossad och vanvettigt ilsken. Förkrossad att se sorgen och oron hos ett oskyldigt djur och ilsken för att det med all sannolikhet var någon som kört för fort under morgontimmarna. För människan lever på och kör på i vanvettig fart och tar blodfyllda risker med liv. Hela tiden. Det är skillnad på risker och risker. Om man tar risker med brödbaket, pelargonerna eller väggfärgen är misstagen överlevnadsbara, men det är de inte om man av ren vårdslöshet krossar en annan människas liv. 

Nyligen, under ett annat morgonpass med racercykeln på den nordhalländska slätten, kom jag i rätt så hög cykelfart när jag såg en stor lastbil med släp komma i full fart från höger på en liten utfartsväg som mynnade ut på den större landsvägen där jag cyklade. Fri sikt nästan ända till Halmstad – så jag visste att han såg mig. Men ju närmre vi kom varandra desto mer orolig och misstänksam blev jag. Bröderna Johanssons Sandförsäljning. På ett par blixtrande sekunder gjorde jag en gir ut på vägens vänstra sida, i en kurva, samtidigt som jag skrek rakt ut när lastbilen i fullfart körde ut bredvid mig. Tio ton lastbil är inte att leka med. Ett stycke längre fram stannade lastbilen och chauffören vevade ned rutan när jag närmade mig och sa: Jag såg dig inte! Jag trodde det var en hunn! Jag kan se en film i mitt inre. Se hur Anders oroligt springer omkring (osalig Anders!) fram och tillbaka på vägkanten. Fram och tillbaka. Och jag ligger mitt på landsvägen med löparfötterna i vädret och Johanssons Sandförsäljning för första gången inser att efteråt är en annan tid. Vi måste tämja våra sinnen…


Teckning (och påminnelse!)  av vännen och konstnären Katja Ehrenborg! (www.katjaehrenborg.com)

När mandelblommorna blommar

När mandelblommorna blommar gäller det att hålla tiden i ett stramt koppel. Denna maj månad, så kall och blåsig. Alltid motvind och nattfrosten gjorde mina tomatplantor sorgsna till sinnet. Det är något konstigt med tiden. Den går. Oftast går den fort, ytterst sällan långsamt. Jag har kontroll över små tidsenheter som timmar och minuter, för om jag arbetar på och inte ser någon klocka är jag bra på att bedöma hur mycket klockan blivit. Timmar och minuter är min talang. Men när det kommer till år och månader tappar jag kontrollen helt. Fråga mig om händelser och årtal och jag svävar i det blå. När skedde 11 septemberattackerna? För 8 år sedan? Fel det var 14 år sedan!  Estonia? För 13 år sedan? Fel det var för 21 år sedan! När dog prins Bertil? Ehh, för 10 år sedan? Han dog för 18 år sedan! Man vet att uppfattningen av tid förändras ju fortare vi rör oss och ju mer vi gör. När tiden blir fullproppad – går den fortare. Studier visar också att folk i stan pratar och rör sig snabbare än folk på landet. Vill man hejda tiden får man minsann sänka tempot. Jag susar förbi en liten skröplig stuga på landet med min racer, just när mandelblommorna blommar, och nedanför stugan går en äldre man i sakta mak med hukande axlar och sin stora hund. Bägge ser lika gamla ut som stugan och plötsligt kan jag längta efter en annan tid, när allt och alla gick långsammare, när världen var mer stilla, när det fanns små gummor som bjöd på saft, när hästar drog en plog, när hö inte var stora plastbollar, när en stins vinkade iväg tågen, när små postkassörskor sålde frimärken och tog emot avier, när det inte gällde att bli bäst världen…Det är jobbigt att bli bäst i världen…

Sorgens vingar

Igår kom de! De svartvita flugsnapparna! Varje år kommer de hit till vår lilla plätt på Jorden. De har sitt vinterviste söder om Sahara,ända borta i tropiska Afrika. Sicken lång väg att ta sig hit, sicket omak, ända från Sahara till Älvsåker. Till oss! Jag vet att de kommer varje vår och jag kan bara ana deras strid för att nå fram till oss. Alla vingslag, alla andetag och alla faror när de strävar norrut, norrut. Över kontinenter och hav. Så mycket kraft i några få gram liv. När han igår plötsligt satt på vårt staket var det en hälsning. Nu har jag kommit! Käre Flugsnappare – äntligen i hamn och jag hann ta ett foto...

Flugsnapparna måste vara lite tuffa när de har anlänt, för det är lite sent på säsongen och ont om bostäder. Ibland kör de till och med ilsket iväg talgoxarna som sedan länge inrett sitt hem och börjat häcka. Tuffa tag. Tuffa tider i fablernas värld. Jag undrade så vilken av våra holkar flugsnappeparet skulle välja, någon av de nyare i svart, eller den gamla faluröda vid köksträdgården?

På kvällen när jag röjde i växthuset såg jag katastrofen. Just när alla träd och buskar blommar, när alla koltrastar sjunger arior i skymningen och just när livet är som allra vackrast – då låg han där. Flugsnappehannen. Död. På vår gräsmatta. Det är något med mig, jag sörjer för mycket och för hårt. ”Du måste tänka på dig själv,” sa en god vän en gång, ”inte ta allt så hårt och personligt. Du måste se djur som kollektiv.” Där vilar min brist, jag lider med varje individ. En så lång resa…och så detta? Var det vår katt eller en fönsterruta eller en talgoxestrid. Vad händer med flugsnappemakan? Så tomt allt blev. Min sorg, så tung. Det är något fel med mig...

När vitsipporna blommar kan det värsta hända

Jag vill börja med det positiva, det måste man. Det går liksom inte bara att gnälla hela tiden, man får ta sig i kragen och inse hur mycket bra det finns mitt i allt. Också. Därför måste jag tacka alla de kärvänliga bilister, både i små farmor-anka-bilar och stora gruslastbilar, som är så varsamma med oss träningscyklister. Vi med de lövtunna cykelhjulen och de blottade struparna som med livet som insats delar utrymme med de som är så mycket större och starkare. Tack för att ni kör om oss med god och kärleksfull marginal och inte tar några som helst risker i kurvor och krön. Ofta lyfter jag handen till en kort, tacksam vinkning.  Hoppas ni ser det. Ni varsamma kan faktiskt vara en så stor del som 90 % av alla bilister. Det är rörande.

Men de andra tio procenten. Med dem är det något hotfullt och obalanserat, för de kör om med så rå och primitiv teknik att våra blodkärl dras ihop och fåglarna tystnar. De kör om fastän de har möten i kurvor och krön och för att rädda sitt eget skinn och sin dyrbara bil väljer de att svänga runt cyklister med millimeterprecision i hundra kilometer i timman. Som vore vi en storslalomport att betvinga. Som om vi inte var av organiskt material.  Som om vi inte hade några hjärtslag eller en stor kärlek till livet. De här bilisterna är myndiga, har fått ta körkort och får rösta i allmänna val. Men de är beredda att döda för att deras eget liv och egna ärenden är viktigast. Någonstans på livsvägen har de glömt allt. De har ingen aning om att om man är stor och stark, måste man vara snäll. Som Bamse…