Skräck i skogen

Vår katt Signe är en vildvittra och jag är en curlingmatte. Ordning och reda; vaccinationer, mat utan färgämnen och världens bästa kattvakt när vi är bortresta. På fyra månader har denna stormvind lyckats öka omsättningen hos veterinären med minst 14 000 kr! Först i somras blev hon biten av en annan katt och fick rakas och äta kattvoltaren och antibiotika. I september hade hon ätit något (skogsmus eller koltrast?) som fastnat i halsen och orsakat inflammation i strupen och bronkit i luftrören. Och så nu, en månad senare, fick hon svåra smärtor i ryggen och par nya kattdoktorbesök innan ett stort hål i sidan upptäcktes. Ny kattvoltaren, antibiotika, två röntgen, sövning och 14 stygn för att sy ihop det den svåra skadan. Fjorton dagars husarrest och plasttratt för det var absolut förbjudet att gå ut eller slicka det 7 cm långa såret. 

Hon kom hem nyvaknad i kattburen och jag trodde att en trött och sömndrucken trasa skulle krypa ut ur buren. Inte! Hon flög ut som ett spjut och vidare ut ur KATTLUCKAN utan tratt och innan jag hunnit säga Agria! Jag sprang i smygande panik efter henne. Lockade, pockade och bad både henne och Gud om nåd. Hennes känsliga, långa sår ut i leran och höstskymningen – detta var en katastrof även för en som inte curlar sina katter! Men Signe tassade snabbt vidare mot vår urskog. Jag och Anders efter, ibland i vild panik, ibland med samlad koncentration och mörkret föll och vi tappade bort henne. Jag var förkrossad, hulkade och slutade nästan andas. 

Sprang hem efter ficklampor och vi pejlade runt med de starka strålarna och efter några andlösa minuter blixtrade två ögon till uppe på berget. Vi hade henne i synfältet igen! Nya strategier! Vi stod helt stilla, Anders uppe på bergets topp, jag nedanför och Signe mitt emellan. Steg för steg försökte vi få henne att ta riktning hemåt, mot vårt hus. Det var en akt på nattgammal is, minsta felsteg av oss och hon kunde på nytt försvinna i skogens dunkel och vi rasa ned i ett bråddjup.Skulle hon sedan bli liggande i nattens fukt och kyla när bedövningen släppte helt, skulle hon börja slicka upp sitt sår eller ännu värre riva upp det?

Till slut lyckades vi få ned henne från berget, nu var det helt kolsvart ute. Vid det här laget hade vi duellerat i tre timmar. Jag hade en pläd under armen som var tänkt att vid tillfälle kasta över henne, men sådana fånerier hade hon inte gått på. Nu la jag pläden på marken och mig själv ovanpå. Tog fram kattgodis ur fickan och la några bitar på pläden. Hon kom fram! Hon stod 2 dm från mig! Men bara jag lyfte ett finger, spratt det till i hennes flyktceller. Hon fortsatte mycket vaksamt att äta. Jag lyfte då, från min liggande position, min vänstra arm utom synhåll för henne. Lyfte den så stilla, så dröjande, så släpigt att tiden skälvde. Sista chansen, så nära, men om jag misslyckades nu skulle allt vara förbi. 
SMACK! Jag slog till som en kobra, tryckte ned katten mot marken och hon skrek som en hyena. Jag lyckades vira ihop pläden runt henne och satte mig på huk med hela det morrande knytet i famnen. Klappade och nynnade tröstande, men inget hjälpte. Anders sprang hemåt för att hämta kattburen. Skulle han hinna, skulle jag orka hålla henne, en katt med sina sylvassa vapen och bakben starka som en hästs. Hon skrek högljutt och äntligen såg jag ett ljus gunga i mörkret, Anders med kattburen. På ett minst sagt övernaturligt sätt lyckades vi pressa ned henne och pläden i kattburen och joggade sedan hem med buren emellan oss.  Signe morrade samtidigt som hon försökte pressa sig ut ur buren.

Steg för steg. Björkarna och alarna prasslade Vi kom hem. Vi kom in. Stapplade in i sovrummet. Hällde ut henne på sängen. War was over och Signe sov oberörd och oskadd hos oss hela natten.  

.

Jag älskar kakor - därför tränar jag

Hela vårt liv, vår vardag och vårt samhälle svämmar över av -  kolhydrater! Vart jag mig i världen vänder ser jag kolhydrater. De finns på Coop och på Pressbyrån och på byggvaruhuset och i handelsträdgården och på arbetsplatserna och på Ikea och på centralstationen. Hyllmetrar med kexchoklad, läsk och chokladbollar. Var man än är så kan man sträcka ut en hand och få tag på kolhydrater. Vi är aldrig utan, vi behöver inte längta eller uthärda. Allt är serverat och de flesta har pengar så det räcker till en påse bilar eller en glasstrut. Vem sa att det är enkelt att motstå?

Är tillgängligheten ett problem, inte har jag några studier, men jag vet att man för några år sedan förbjöd butiker att ha godis exponerat vid kassorna. (Vad hände?) 

Och jag som älskar kakor, men Gud var god och gav mig gener som också älskade att springa. Som liten sprang och cyklade och skuttade och hoppade jag från vedbotaket – för att det var en härlig känsla att flyga och landa! Och så har åren gått och jag fortsätter att springa och cykla och skutta. (Men jag har igen vedbod) Glädjen finns i rörelsen, att känna blodet pulsera och syresätta kroppen och känna att den föds på nytt efter varje pass. Och så finns den där härliga känslan av hunger. Äkta hunger. Att behöva äta mycket mat och kunna äta KAKOR! Om jag inte tränar en dag, finns det inte utrymme för kakor.

Så enkelt är det…och så svårt. Och i längtan ryms det ju också en njutning.

Jag är så rädd om dig

Jag såg en död skata på landsvägen. Vi far fram så hiskeligt i livet och då kommer mina vemodiga tankar. Jag är så rädd om livet, allt levande. Vi vet inte var den gnistan kommer ifrån som kallas liv och vi har fått den till skänks.
Kör jag bil har jag ett ansvar för mina medpassagerare, ja så tänker jag, jag behöver besinna mig så att inget händer de som åker med mig.
Eller de utanför bilen, de som bor i byarna, barnen vid skolan, katten i diket och fåglarna på flykt. Om jag är varsam nog så händer kanske inte det värsta, men händer det värsta så vet jag att jag ändå gjorde så gott jag förmådde. Skulle vara enda trösten...
Jag är så mån om hälsan, att ta hand om den, ge kroppen livskraft, rörelse och nyttig mat.
Inte hat och skräpmat.
Jag värnar skogarna, haven och igelkottarna.
Det gäller att tassa fram.
Det konstiga är att jag var så här redan från början, från det jag var liten. Rädd om. Ville det friska och ljusa. Att tjuvröka eller palla Gravensteineräpplen fanns inte i min sinnevärld. Låter kanske trist för  många, men jag har aldrig förstått dragningskraften till det destruktiva.
Vara rädd om.
Det är så svårt att förstå en blödande, krigande värld.
Det är så svårt att förstå att man inte saktar in bilen när det finns liv vid vägen.
Och allt förskräcklig där emellan.
Rädd om.
Dig och världshaven.
Är jag.

Döden i ögats blänk

I nuet kan alltid det värsta hända, det starka livet är också sprött och eteriskt som ett blomblad. Det gäller att vara varsam och vaksam och tassa fram i ödmjukhet. Inse att allt som lever är ett mirakel. Allt som lever vill leva. Huskatten, maskrosorna och cyklisten. Jag skälver vid tanken på hur nära de oundvikliga katastroferna och sjukdomarna vi rör oss. Men med trafiken är det som med kriget, människan bär helt och hållet ansvaret och skulden. I det ögonblick vi besinnar oss och lägger ned vapnen och hatet i trafiken och på slagfältet är vi alla befriade. Ett enda andetag bort är världsfreden och många svåra trafikolyckor.

Vad är det i oss människor som gör att vi är redo att krossa och döda för att komma fram tillräckligt fort, som tycker att just vårt ärende är värt en annan människas liv eller värt hennes förmåga att gå och tala. Jag vet jag skriver om detta ofta, om landsvägarnas vrede, men vi måste ta oss samman. Det ursinne som en del bilister visar mot cyklister genom att självrådigt hota, köra nära och ta risker med  sköra, pulserande kroppar är ett ovärdigt urtidsbeteende.

Varje gång du och jag sätter oss i en bil och kör iväg, bär vi ansvar för det levande. Inget möte, ingen tid att passa eller tåg att hinna är viktigare. När vi ger oss iväg ut på vägarna lever ännu katten i dikeskanten, djupandas ännu en cyklist under sin träningstur och njuter ännu en nybliven mamma sin promenad med babyn. I deras ögon blänker livet och just du och jag och alla pressade människor har makten att låta dem leva vidare, inte släcka livets blänk...

Nu är jag äntligen inne!

De som levat länge nog vet att mycket i livet går i cykler. Mode, beteenden och livsstil kommer och går. Kanske en del av den mänskliga naturen.

När jag var liten så ville jag inte ta skolbussen hem från skolan, jag ville ta mig över berget till fots och jag sprang fortare än pojkarna och in ett av mina första lopp kom jag med i juniorlandslaget. Sedan dess har jag sprungit och sprungit.  

Jag minns när jag lärde mig att cykla, vingliga tramptag på en gammal damcykel men allt bar och jag fick vingar och minns den hissnande känslan när jag rullade ut i den stora världen mot Bröndome.

Jag cyklade till Mölndal, Borås och Leksand.Jag har cyklat i Paris, Edinburgh och Dolomiterna. Jag har cyklat med resväskor, tårta och längdskidor på styret. Jag har cyklat och cyklat.

I tonåren slutade jag att äta kött, det var något som var fel. Vi hade ju så många av gräsätarnas kännetecken; platta tänder och en lång tarmkanal med massor av bakterier som lever på osmältbara växter, vi suger i oss vatten och lapar inte som rovdjuren, vi kan inte bilda C-vitamin och vi äter flera mål mat om dagen. När åren gått har vi ju dessutom blivit medvetna om slakterierna fasor.

Under många år har jag fått handla i flera olika butiker för att få tag på de ekologiska och obesprutade matvarorna, speciellt om jag inte hann/kunde ta mig till de där små kooperativen som fanns i botten av en källare, men det de sålde var ljusets och framtidens mat.

När jag var liten var jag noga med att spara. På el, på plastpåsar, på mat...Nu kommer EU-direktiv att det är dags att skära ned på mängden med plastpåsar i handeln, det tycker jag var på tiden.

Nu är allt så mycket enklare, allt finns, allt är mer eftertänksamt, alla cyklar och springer och man slipper att få en burk konserverade burk med ärtor till middag på fina restaurangen. 

Nu är jag äntligen inne...