I nuet kan alltid det värsta hända, det starka livet är också sprött och eteriskt som ett blomblad. Det gäller att vara varsam och vaksam och tassa fram i ödmjukhet. Inse att allt som lever är ett mirakel. Allt som lever vill leva. Huskatten, maskrosorna och cyklisten. Jag skälver vid tanken på hur nära de oundvikliga katastroferna och sjukdomarna vi rör oss. Men med trafiken är det som med kriget, människan bär helt och hållet ansvaret och skulden. I det ögonblick vi besinnar oss och lägger ned vapnen och hatet i trafiken och på slagfältet är vi alla befriade. Ett enda andetag bort är världsfreden och många svåra trafikolyckor.
Vad är det i oss människor som gör att vi är redo att
krossa och döda för att komma fram tillräckligt fort, som tycker att just vårt ärende
är värt en annan människas liv eller värt hennes förmåga att gå och tala. Jag vet
jag skriver om detta ofta, om landsvägarnas vrede, men vi måste ta oss samman.
Det ursinne som en del bilister visar mot cyklister genom att självrådigt hota,
köra nära och ta risker med sköra, pulserande kroppar är ett ovärdigt urtidsbeteende.
Varje gång du och jag sätter oss i en bil och kör iväg,
bär vi ansvar för det levande. Inget möte, ingen tid att passa eller tåg att hinna är viktigare. När vi ger oss iväg ut på vägarna lever ännu katten i dikeskanten,
djupandas ännu en cyklist under sin träningstur och njuter ännu en nybliven
mamma sin promenad med babyn. I deras ögon blänker livet och
just du och jag och alla pressade människor har makten att låta dem leva
vidare, inte släcka livets blänk...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar