Blårävar vill springa på fjällsluttningen - inte bli till tofsar på modemössor!

Vi får inte glömma den oerhörda kraften till förändring som finns i oss. Hur mycket du och jag kan uträtta genom det vi väljer att handla och göra. I bland är det bra att tänka efter. Vi har alla ett stort ansvar för vilken riktning vi vill att världen skall ta. Det är enkelt, ja rent av nonchalant, att tro att det just jag gör inte har någon betydelse. När just det jag gör i slutändan påverkar en hel värld. Ett faktum som kan få det att svindla. I samma ögonblick som en enda människa väljer något, eller väljer bort något, har en rörelse startat  i just den riktningen. Du är en droppe i havet, men du är också havet. Det är i var och en av oss som fröet till förändringens explosion vilar. För några år sedan försvann, till exempel, alla miljöfarliga tvättmedel från butikshyllorna, för att du och jag valde det när vi handlade.  Så enkelt är det...

För jag har svårt för blodiga revolutioner; det gör till exempel ont att tänka på förvirrade minkar som släppts ur sina burar och förskrämda sprungit  ut på landsvägarna, lemlästats och kanske fått dö en smärtsam död för den goda saken. Smärta är alla revolutioners pris och krig för att uppnå fred är så motsägelsefullt. Jag tror på kraften i varje människa, den tysta och ömsinta revolutionen.  

Om alla människor slutar att köpa köttmat från djur som får utstå det outhärdliga kommer det inte att finnas sådant kött. 

Om alla människor i samma ögonblick slutar att äta griskött från kultingar som, under svår smärta, kastrerats utan bedövning, slitits ifrån sina mammor, levt ett stressigt liv i ett trångt utrymme och till sist gasats ihjäl med kvävningskänslor skulle det inte att finnas sådan grisindustri kvar. 

Om alla människor i samma ögonblick slutar att äta kycklingar som fötts upp i maskiner och som aldrig fått se sin mamma och som levt ett onaturligt liv med förvridna ben och trängsel så skulle inte sådan kycklingar finnas mer.

Om alla människor i samma ögonblick slutar köpa modemössor med tofs av blåräv skulle  inte några blårävar tvingas att leva i små, trånga burar för att sedan dödas med en el-stav i ändtarmen. Utan att någonsin ha fått springa under blåa himlar på fjället, vilket är deras livsuppgift. Djur vill springa, vill ta djupa andetag och leva sina liv.

Tänk om alla människor! Samtidigt!  

Gryningar och skymningar

Det är något med att springa i gryningen, jag springer ofta även  i skymningen, men med gryningar är det eljest. I gryningen finns det förhoppningar, för man springer mot ljuset. Jag snörar på mig mina Salomon XR Mission och ger mig av i det späda mörkret. Det är en tunn frosthinna på stigarna och världen håller på att vakna till liv. Efter ett tag springer jag förbi våra närmaste och goaste grannar, de sitter inne i ljuset vid sitt runda köksbord och äter frukost tillsammans och lite på avstånd hör jag hundar skälla från en annan granngård. Men i farbror Alfs hus lyser det inte mer, för han gick bort för några veckor sedan och konstigt nog kan tomhet och frånvaro nästan kännas mer påtagliga än fysisk närvaro. Hästarna i grannhagen har ännu inte släppts ut och Sopetunne-Rogers soptunna står där den brukar, ett stycke ut i vägen som ett mörkt trolltyg. Nu bär det utför ett gott stycke, förbi Ulrikas alla bu-hundar och katter och sedan vidare förbi  världens bästa Lilly och Knut. De är båda över 80 år och hon cyklar lätt 15 km och handlar medan han arbetar i skogen hela dagen. Och de är så godlynta och har nära till skratt, man skall vara rädd om sådana klenoder. Ute på stora landsvägen är det ännu stilla och mina steg ger bara tysta avtryck under de bleka morgonstjärnorna. Jag och Venus.
Ibland försöker jag se när det händer. Försöker fånga ögonblicket, men det är svårt. Jag vill nämligen se när det ljusnar. Fånga ögonblicket. För ofta när jag springer ut i morgonmörkret upplever jag att det plötsligt har blivit ljust utan att jag såg när det hände. Samma på kvällen, i skymningen. När hände det, denna långsamma vågrörelse av tid och förändring? Omöjliga att fånga in. Så kom insikten - just när jag närmar mig Söa-Pelles gamla marker och skogen öppnar sig och jag ser att det har blivit ljus morgon - att gryningen är som livet och tiden. Vi lever och andas. Dansar och bygger hus. Bakar bröd och har släktkalas. Och så plötsligt en dag ser vi att tiden och livet har gått så fort. Att allt har förändrats. Utan att vi hann se när det hände...

Älska livet, jag vill inte mista dig!

Gift i lunchlådan och schampot
Så mycket sorg och smärta i min närhet när vänner och bekanta bekämpar eller går bort i cancer. Det är krigiska kamper och bråddjup förtvivlan. Det är pulserande hjärtan som blöder av rädsla och det är lätt att tro att allt, precis allt, är otur i livet spel. Man vet att antalet fall av bröstcancer och prostatacancer ökar och att allergierna och beteendestörningarna blir allt fler. Att barn och ungdomar får åldersdiabetes och kommer allt tidigare in i puberteten. Och så samtidigt! Samtidigt har världsproduktionen av kemikalier ökat hialöst mycket! Flera hundra miljoner ton kemikalier tillverkas per år här på Jorden. Man kan få svindel när man tänker på det! Mycket av dessa kemikalier finns i de groteska mängder av prylar och teknik som vi storkonsumerar! I soffor och regnkläder. I teknikprylar och lunchlådor. I schampon och leksaker. I mattor och konserver. Hela vår vardag är full med hormonstörande ämnen som mjukgörare, bisfenoler och perfluorerade ämnen. En del kemikalier är förbjudna, andra får användas helt obegränsat och om den elakartade cocktail av kemikalier som kroppen får i sig vet forskare, läkare och prylproducenter ingenting. Det enda man vet är att något håller på att hända med oss alla...

Låt inte industrin använda dig i ett gigantisk kemikalieexperiment. 
Man hör ju redan på ordet, hormonstörande, att vad som helt kan hända om man får in dessa ämnen i kroppen. Det finns ett läckage av kemikalier in  i våra kroppar, in i våra celler, in i vår gudomliga biologi. Väl där inne händer något med våra celler. Våra flera miljoner år gamla kroppar fattar ingenting och livsfarliga, hormonella processer startar. Det här är något att förskräckas över. Jag vet! Men det finns också ett hopp inbyggt. Biologins och livets mirakel. Vår kropp kan bli sjuk men den kan också läka. Livet är reversibelt. Första steget är att beskydda oss själva och barnen och djuren och naturen och inte förskräckas av allt. Inte låta industrin använda oss i ett gigantisk kemikalieexperiment.

Hoppa över plast och billiga schampon
Ett stort steg för hälsan och livet är att undvika plast! Mycket plast är en styggelse och många är inte kemiskt stabila, det vill säga farliga ämnen vandrar från plasten in i mat och blodsystem. Den plast man har i sitt kök skall absolut vara fri från det ökända, hormonstörande ämnet Bisfenol A. Förvara inte mat i plast! Värm aldrig upp i plast! Använd inte tröjor med stora plasttryck! Undvik speciellt svart plast! (För några år sedan var det ett företag som fick dra tillbaka sina svarta köksredskap på grund av cancerrisken med plastmaterialet!)Använd inte stekpannor med fluorplastbeläggningar - som teflon! Köp inte konserver med plastinsidor - köp pappkartonger!
Hygienartiklar som schampo, tvål och krämer används varje dag över hela kroppen. Intimt och förödande om de innehåller massa främmande kemikalier! Låt inte ditt blod- och lymfsystem eller ditt barns belastas med industrins kemiska cocktailar. Man tar kämpekliv för livet när man väljer miljömärkta eller ekologiska hygienartiklar! Billiga schampon och krämer innehåller ofta många suspekta kemikalier.
Vi köpte en ny soffa för ett tag sedan och frågade i alla möbelaffärer efter en soffa utan flamskyddsmedel, utan mjukgörare, utan spånskivor med farligt lim och utan antimögelmedel. Ingen möbelaffär kunde svara på våra frågor och vi fick strida hårt för att hitta en giftfri soffa! Det bästa är att köpa möbler från Europa, där miljöreglerna är strängare.

* Handla miljömärkt och ekologiskt! Framför allt mat, rengöringsmedel och hygienartiklar!
* Handla inte alltid så billigt som möjligt - utan så bra som möjligt!
* Undvik mat med många tillsatser och E-nummer!
* Naturskyddsföreningen råder oss att dammsuga ofta! Giftiga partiklar binds nämligen till damm.
* Läs innehållsdeklarationer och fråga och ifrågasätt när du handlar!
* Kroppen älskar att läka, processer kan vändas! (Barn som fick äta ekologisk mat  i en skola i    England   blev på två veckor av med de bekämpningsmedel som fanns i urinen!)
* Älska livet! 

 

Tänk om allt ordnar sig

HC Andersen lär ha sagt att lyckan består av så många delar att man aldrig kan ha alla samtidigt. Lyckan är helt enkelt ett tillstånd. Ja, rent av ett val. Om man tänker tillbaka på de lyckligaste stunderna i ens liv så har det sällan med pengar och utmärkelser att göra. Det är istället ofta små glimtar av av förälskelse och kärlek. Av en brasa i vintertid. Av en löptur i roströda höstskogar. Av en present på trappan. Lyckan är viktig för oss, så viktigt att det  finns speciell lyckoforskning och FN har en egen Happiness Report om lyckan här på Jorden. I den rankingen tar man hänsyn till BNP, förväntad livslängd och upplevd frihet, generositet och samhörighet. Forskningen visar att rika människor inte är lyckligare än fattiga, lycka har helt enkelt inte så mycket med pengar att göra. Ändå är det ofta pengar vi tror skall ge oss lycka. FN: s lista toppas av Danmark och Sverige ligger femma. På 156 plats ligger Togo i Västafrika, ett land med stora miljöproblem, luft- och vattenföroreningar, stora hälsorisker och en medellivslängd på 53 år.

Men om man läser Happy Planets Index över Jordens lyckligaste folk är rankingen en helt annan för New Economic Foundation, som skapat listan, tar även hänsyn till miljöpåverkan och vårt ekologiska avtryck. Här ligger västvärldens länder inte så bra till! 
Happy Planets Index toppas av Costa Rica som har en stor biologisk mångfald, endast förnyelsebar el och ingen armé. Flera länder från just Sydamerika är med i lyckotoppen. Sverige ligger här på plats 119 och USA på 150. Vi borde sannerligen besinna oss, sluta sträva och shoppa och landa i det allra minsta. Att det finns govänner. Att allt fler svenskar motionerar och Cykelvasan blev full på två minuter. Att det finns Västerbottenost. Men vi kan ju heller inte bortse från de stora lyckorna. Att Coca Cola inte längre är världens mest ansedda varumärke. Att det kommit ett vaccin mot malaria och att Syriens kemiska vapen börjat att förstöras.  
Tänk om allt ordnar sig...

Hans frånvaro fyller hela vårt hus

Jag är tjatig. Men det är på vår älskade, förlorade gammelkatt jag tänker mest hela tiden. Och om livet och känslorna. Det är något med oss människor, med livet och döden och sorgen och känslorna kring allt som sker. Innan något händer tror man sig veta så mycket om sig själv. Men efteråt är en annan tid. Än tiden före.  När någon dött eller skilt sig eller förlorat något stort  - händer det något inombords hos oss som kan förändra allt på ett ögonblick.  Vi vet inte hur stor förtvivlan som finns i botten av oss alla. Den blir synlig först när omständigheter väcker den till liv. Modiga män som aldrig gråtit fäller plötsligt  otröstliga tårar. Tuffa politiker lämnar världspolitiken över en natt. I vårt inre bråddjup gror det onämnbara.

Vår katt Vincent var ändå över 20 år och vi har varit beredda. Vi har slitit och jobbat för honom. Gett honom ett lång liv. Velat honom det bästa. De sista 1 -2 åren var han blind och döv och vi bar och lyfte och visade vägen och satte ut små lådor så han kunde kliva upp i soffor och sängar. Han hade sitt egna slutna gruppboende i badrummet på nätterna. Där hade han sin nattmat, vattenskål, korg med teddypläd och toalettlåda. Han fick mycket dyr medicin morgon och kväll så hans sköldkörtel och blodtryck hölls i schack. Men all medicin gjorde att han kissade massor och kattlådan rensades på så mycket våt kattsand att vi fick hyra en släpkärra för att komma till tippen med allt. På tippen fick vi sedan stå och öppna alla kladdiga, illaluktande påsar för att hälla ut det i komposthögarna. (Innan vi fann nedbrytbara kompostpåsar!) Det blev förstås många och dyra veterinärbesök, han var ju även en liten olycksfågel. Ibland ropade han på nätterna. Åkte vi bort var vi tvungna att leta efter de allra bästa kattvakterna som klarade av att medicinera en katt.  Mycket oro och pengar och komplikationer.  Vi kunde missa att öppna in till hans toalett och han kissade utanför och vi fick slänga en hel bokhylla. Under sina sista kramper, de sista dagarna, kunde han inte hålla urinen och en stor del av vår sofffas alla kuddar och dynor blev förstörda så soffan är nu ett halvtomt skelett. Det fanns stunder när jag tyckte att det var jobbigt, att det var för mycket. Och så nu när han är borta är sorgen så stor, längtan så bottenlös och det brinner av skuld och sorg över att jag ibland kunde känna längtan efter denna befrielse vi nu fått. Slitet var ju en del av en omfattande kärlek! Hans frånvaro fyller nu hela vårt hus. Vi människor behöver vara redo för tiden som kommer efteråt, för just när vi har och äger allt: föräldrar, makar, hus, vänner och hälsan förstår vi inte så mycket om lyckan vi äger. Vi har dåliga mottagare för nuet. Det är i avsaknaden som vi begriper, som om hela lyckan först då blir synlig. Som när konsten stiger i värde när konstnären är död. Efteråt är alltid en annan tid.

Våra hjärtan brast i morse

Det gör så ont och tårarna gör synen suddig och själva  tiden är fylld av hjärtskärande saknad. I helgen fick vår huskatt Vincent van Gogh plötsligt svåra kramper. Små tassar som kämpade i luften, en tjock svans som stod rakt ut och ögon tomma av medvetslöshet. Men han återhämtade sig på en halvtimma och veterinären sa i telefonen att det kumde vara epilepsi och jag skulle komma nästa dag och kontrollera den lille gubbens höga blodtryck. Men innan nästa dag skulle det komma en natt, en kaotisk natt då Vincents kramper blev allt svårare. Som stungen av elektriska stötar. Vi vyssade och vaggade. Anders blev svårt biten under ett av Vincents  krampanfall och av den svåra smärtan höll även han på att tappa medvetandet. Allting kan ibland bli för mycket. Efter en sömnlös natt travade vi in med vår skatt till veterinärkliniken utan att ha en bokad tid och  innan de ens öppnat. Med empati och värme tog de Vincent i sin vård tills veterinären skulle anlända. Vincents egen huläkare: doktor Malmström. Under tiden åkte vi med Anders till akuten där han plåstrades om och fick antibiotika.

Så kommer tiden efteråt, den som är en annan tid. Det kom ett telefonsamtal från veterinären. Han sa med mild stämma; ”att nu får det vara bra, det här är för svårt. Den lille vännen har en för omfattande skada i hjärnan.” Nu fick det vara bra! Nu skulle vi släcka Vincents långa, långa liv och tänk att två vältränade hjärtan kan brista av ett sådant besked. Vincent blev tjugo år, fem månader och åtta dagar. Ett lång kattliv. Han var eljest. Så vis och god. Trots blindhet och dövhet fann han sin väg både inne och ute, kissade han alltid i sin låda, stod han ut att bli medicinerad två gånger om dagen och få tass-pedikyr. Han älskade oliver och bollade med dem som basketspelare. Han var en del av vår familj. Där låg han nu på en brits lugnad av Stesolid och med en kanyl i tassen. En kanyl i väntan på dödens befrielse. Jag ville gosa och pussa hans öron i evighet och jag vill inte döden. Jag har så svårt att förstå den. När Vincent somnade in höll både jag och Anders om honom och jag var inte beredd på att hjärtat skulle gå i kras.

Jag hade så svårt att lämna honom. Han kändes varm och jag höll i hans tassar och tittade på hans klor som jag nyligen klippt. Orkade inte med att det var sista gången jag såg honom.När vi till slut kom ut till parkeringen sprang vi ändå bort till klinikens fönster och där stod vi och tittade in på honom. Där låg han på britsen. Alldeles ensam.  Min syn är så suddig…

 

Expressen på cykelstyret eller muscle in mind!

När jag tränar på gym kan jag ibland se motionärer som värmer upp med Expressen hängande på cykelstyret och utan större medvetenhet trampar de - samtidigt som de läser. Det finns en och annan som håller på med sin smartphone också. Man tränar liksom vid sidan av, kroppen rör sig omedvetet och hjärnan läser om prinsessan Madeleine och elitserien. För länge sedan när jag studerade mental träning fanns det ett lysande exempel på hur viktigt det är att låta hjärnan vara i det man håller på med. Det var ett gäng basketspelare som tränade på att skjuta bollen i korgen, samtidigt som ett annat gäng gjorde samma sak, men endast genom att tänka sig in i hur de träffade rätt. De föreställde sig alltså bara hur de sköt mål. Senare, när alla spelade, sköt de som endast hade föreställt sig hur de sköt mål, nästan lika bra  som de som tränat på riktigt. Avsikten med detta var ju inte att man skulle spela basket i sin föreställningsvärld. Hur roligt är det?! Utan avsikten var att visa hur viktigt det är att vara i det man gör. Hur man kan bli ännu bättre idrottare genom att låta medvetandet vara med i rörelsen. Man brukar kalla detta för muscle in mind! Muskeln i medvetandet! Man får bättre kontakt med musklerna och får bättre träningsresultat genom att tänka på den muskel man tränar. Nervsystemets funktioner utvecklas när känslan och tanken är med. Precis på samma sätt behöver känslan och avsikten vara med när man äter en måltid, pratar med en god vän eller hjälper ett barn på med stövlarna. Food in mind. Friend in mind. Child in mind.  Ja,helt enkelt att vara i det man gör. Life in mind! Då blir allt så mycket bättre...